När Robert Valsingers debut i eget namn landade 2004 tog det mig rätt mycket på sängen. Inte vad jag väntat mig av en av medlemmarna i hiphop-gruppen Stacs of Stamina. Rätt långt ifrån, till och med.

Där hiphopen allt som oftast sällan beger sig till utom synhåll från asfalt och betong var ”Robert Valsinger” granne med urskog. Betydligt närmare Häpna och Sagor & Swing.

För Robert Valsinger kastade ankar i svensk folkmusik. Musik som i min begränsade folkmusikvärld ungefär kan sammanfattas med Hedningarna. Folkmusikinstrument mötte elektroniska kretsar mötte rap. Ja, eller rap var det ju inte särskilt ofta. Istället var det för mesta sång det handlade om – framförd i tonläget mellan sång och jojk som är rätt typisk för folkmusiken.

Folk-hop kallade jag det då. Den etiketten fungerar precis lika bra den här gången.

Visst. Precis som förra gången blir det till att tänja definitionen av hiphop för att klämma in Robert Valsinger. Precis som förra gången handlar det mer om sång än om rap. Det är också då som albumet fungerar bäst. Det känns dessutom som att Robert den här gången arbetat mer med just sången. Eller kanske rättare sagt med stämmorna – det är på sina bitar riktigt vacker stämsång som för berättelsen framåt.

Bortsett från den obligatoriska historielektionen om hur rapkarriären en gång började (i det här fallet hemma i Linköping) så handlar texterna även den här gången om relationer. Ofta rätt närgångna och självutlämnande betraktelser som, med Roberts rätt tunna röst, känns väldigt nära inpå. Och i ”Pip till” dessutom en polaroid av relationshantering i SMS-samhället Sverige 2007:

Snälla du svara nu, pip till
Snälla Gud, bara nu, hjälp till
Snälla du, lilla lur, pip till

Otroligt gulligt.

Men framförallt är ”Sången är vacker men ack så sann” musiken. Atmosfärisk, vemodig och drömsk. Även här rätt långt till betongen, även om de varma melodierna på sina ställen bryts av av kantiga och, ibland till och med, intressanta rytmer. Och intressanta ljudlösningar. Jag vet fortfarande inte om jag tycker att det är briljant eller bara jäkligt irriterande att Robert i Madlib-ekande ”Sorgligt men sant” använder ljudet från en korrupt mp3-fil som rytmelement.

Även om det inte finns information gällande musiker i den milt sagt informationsssparsamma cd-konvolutet gissar jag att det också den här gången är Robert som står för det mesta musicerandet, med instrument som flöjter, fioler och tramporgel förutom elektroniken. Bara det är ju i så fall anledning att bli imponerad.

”Sången är vacker men ack så sann” är utgiven av Robert själv, vilket också till viss del märks i ljudbilden. Ibland känns det som steget till en demoinspelning är rätt kort. Jag kan inte låta bli att önska att någon kunde hosta upp en kasse pengar så att albumet kunde ta en sväng förbi lite mer påkostade inspelningsmöjligheter. Men det är å andra sidan en ganska liten anmärkning.

Vill du ha en svensk version av Alias ”Muted” är ”Sången är vacker men ack så sann” definitivt värd att kolla in.

Ja, annars också.