De två senaste dagarna kan ha varit årets eländigaste. Åtminstone här i Stockholm. En stad täckt under ett täcke av kyla och väta. Ett täckte som klippte av DN-skrapan en bit från toppen och en väta som arbetade sig rakt igenom allt vad kläder och livsvilja heter. Dagar då tanken på att man faktiskt får lön om man går till jobbet knappt räcker för att man ska masa sig ur sängen och krypa ihop tillsammans med alla andra eländiga själar i desperata försök att inte bli riktigt fullt så blöt.

Det är de dagarna musik kan rädda liv. Det är de dagarna man behöver lite ”Borderline”.

Ena Full Intention-halvan Michael Gray fortsätter att måla världen i leende själar på egen hand, den här gången med ett tema till arbetsveckan. Varm thumpa-thumpa mot trumhinnorna. Filtrerade handbromsbreak. Jazzgitarr, disco-blås och sprudlande vemod.

It's gonna be another lonely night
One more and I'm gonna die
Wired out, waiting for the sign
Cause you're a risk and I'm borderline

Inga fler ord behövs. Istället är det musiken som får leda vägen i jakten undan regnilarna. Men istället för att fylla varenda kubikbit med infall och ljud är det några få väl valda samplingar och slingor som vevas om och om igen medan de långsamt, långsamt bygger upp den enkla magi som man önskar aldrig ska släppa taget. En ”Big Love”. En ”Swimming Places”.

Ja. Och så vet ni ju vad det är som lyfter ”Borderline” det där ljusåret över den gråfärgade atmosfären.

Stråkarna. Förstås.

Burkiga. Vingliga. Himmelskt strålande starka.

Visst. Ni har ju redan hört den här. Även om den den gången hette ”Somehow, Somewhere (There's a Soul Heaven)”. Så ni vet ju precis vad ni får.

Och just därför vet ni också precis hur fantastiskt det här är.

Självklart vill ni omedelbart lyssna