Det blev inte riktigt den elektroniska fredag jag hade planerat. Förstås. Lite missar man alltid. I det här fallet blev det Rex the Dog som fick stryka på foten på grund av fysisk utmattning, men det känns inte som hela världen.

Aril Brikha hade fått den otacksamma uppgiften att inleda fredagen på Orion. Eller, om man vill se det så, den i dagsläget otacksamma uppgiften att gå på efter Kleerup. Publiken var minst sagt gles, och utspritt inne på Orion kändes det väldigt tydligt. Hursomhelst bjuder Brikha på ett 1,5 timme långt set av ren dansglädje. Inledningsvis sveps vi in i vågor av mjuk, rymlig och emotionell techno av det suggestiva, melankoliska slag som Ex Machina är ett så bra exempel på. Gradvis stegras sedan rytm och densitet, jag dansar allt snabbare, för att mot slutet dränkas i tweakade acidknorrar.

Eftersom hans set var relativt kort så fick Brikha inte tid att brodera ut och bygga de riktigt stora stämningslandskapen, men valde istället en crash course i hur man bäst utnyttjar tiden. En riktigt geniun dansupplevelse och förmodligen det bästa jag i dagsläget sett under festivalen.

Institubes enfant terrible Surkin avslutar i sin tur på samma scen. Men då är bilden en helt annan. Publiken har eldats upp under natten och, efter vad det verkar, Surkin själv likaså. Jag är mest fascinerad av kontrasten mellan hur liten han faktiskt är och hur mycket neandertal hans huliganelectro låter. Men å andra sidan är det just neandertal som krävs vid den här tiden på natten. Ljudbilden är tät, hårdslående och totalt obarmhärtig. Helt omöjligt att inte dansa, dansa, dansa som en besatt. En helt annan bild än Brikha tidigare under kvällen, och en helt annan sorts känsla. Det enda ensamma ord möjligt att använda för att beskriva Surkin är intensitet, av det omedelbara slaget. Hans hysteriska beats är en kastad handske och det enda vi kan göra är att dansa.