Arvika 2008 är så gott som slutsålt och har en ypperlig tur med vädret. Torsdagen startar med Sagor & Swing, Blood Music och Markus Krunegård. Artister som jag förmodligen hade sett om jag inte varit först på plats vid fyratiden. Men torsdagskvällen bjuder på större akter.

Håkan Hellström har absolut ingenting att bevisa när han enligt egen utsago bevistar Arvikafestivalen för sjunde gången. Han återanvänder enligt uppgift backdropen från två år sedan och gör sitt vanliga program. Det är snyggt, vita jeans med smutsiga knän och ett kompband från valfritt underhållningsprogram på SVT. Håkan Hellström hör inte riktigt hemma bland soldruckna tonåringar med gaffatejp över brösten och dinosauriedräkter. Han har under de sju Arvikatillfällena gått vidare till nyktra och välordnade sällskap i medelåldern. Publiken i Arvika vill ha något mer än en scarf som vajar för vinden och glada tillrop. Visst är det allsång precis där han vill att den ska vara och eufori enligt programmet, men Håkan hör inte hemma här längre. Han är för alltid förlorad mellan stadsfestivaler och tv-program som slår tittarrekord. Självklart bjuder han på en fantastisk show men vi har alla sett det förut. Och det är inte för Håkan vi är här.

A Mountain of One.

Bild: Max Adolfsson, Rockfoto.nu

Ett av mina tips inför festivalen var A Mountain of One. De är bandet när man inte riktigt orkat ta sig från campingen men ändå vill se något som kan starta en kväll. Jag har förhoppningar om melodier, långa instrumentala partier och en hängiven publik. När jag till slut tar mig in på området för att se bandet, som spelar på Andromeda, är det tomt runt scenen. Andromeda är en av de mindre scenerna och ikväll har man valt att inte plocka bort bänkarna. De spelar alltså inför sittande publik vilket inte funkar alls. När bandet leker cowboys och indianer försvinner publiken så sakteliga åt annat håll. Efter ett par låtar är det glest i bänkarna och de partier som hade gjort sig hos en hängiven publik blir fullkomligt meningslösa. När gitarronanin och apljuden tar över är det nästan ingen kvar och även jag avviker. Det är synd. A Mountain of One hade kunna göra, och gjorde egentligen, en riktigt bra spelning. Men att sitta i en träbänk och titta på det brittiska vidundret funkar inte.