Text
Arvika 2008: Britta Persson
Britta Persson.
Bild: Jesper Berg, rockfoto.nu
Britta Persson bjöd festivalbesökarna på en sorgligt nog onyanserad och en nära nog apatisk spelning på torsdagen. Med Per Nordmark, verksam i bland andra Fireside, NEI och bakom Christian Kjellvander, som uppbackning bakom trumsetet såg Uppsaladottern minst sagt missnöjd ut med upplägget och det avspeglades också i uppträdandet. Synd, eftersom senaste given Kill Hollywood me är en fruktansvärt bra och till viss del underskattad skiva.
Spelningen fokuserade därav på just den skivan och nämnda trummis var också behållningen. Med bibehållet sväng styrde han skutan i hamn, vilket skulle visa sig vara ett hårt jobb. Med backtracks som mer regel än undantag gav Britta publiken inte mer än vad som nödvändigtvis behövdes. Bra låtar som Cliffhanger och At 7 avverkades som på löpande band och strul med ljudet förstärkte bara den negativa trenden som sattes redan i första ackordet.
Men Brittas låtskrivande går ändå inte att bortse från och när låtar från Top quality bones and a little terrorist spelas jublar åtminstone jag inombords och vill höra mer. Samtidigt går det inte att bortse från en nonchalant inställning från scen. Slappna av, Britta. Folk är här för att de vill se dig. Jag lovar.
Publicerad: 2008-07-04 12:59 / Uppdaterad: 2008-07-04 13:24
2 kommentarer
Jag ville snegla men gick rätt fort, rösten lät väldigt illa när jag försökte lyssna. Tror mer på Interpol ikväll.
#
Såg henne på Peace & Love, har sett henne förut. Inget ont om hennes musik, några låtar på senaste skivan är okej, men vafan – vill tjejen stå på scen? Trivs hon där? Som åskådare får man en känsla av att hon egentligen vill vara nån helt annanstans, kalla det nonchalans, scenskräck eller plain old tråkighet, jag vet inte. Jävligt segt att bevittna är det i alla fall.
#
Kommentera eller pinga (trackback).