Och till skillnad från vad kanske både du och jag trott betalade Beastie Boys (eller kanske snarare skivbolaget Capitol) en hel del för att göra rätt för de många samplingarna på albumet. En struntsumma med dagens mått, men en ansenlig med det sena 80-talets. Sen var samplingarna så många och anteckningarna antagligen lite suddiga. En och annan glömdes och bara några dagar efter Adam Yauch för tidiga bortgång släpptes bomben att Trouble Funk (via sitt skivbolag så klart) stämt Beastie Boys för att olovligen ha samplat ett par ljud ur ett par av deras låtar.

Men om det är något Paul’s Boutique bevisar är det att musik byggd på samplingar är en av de verkligt sköna konsterna. Producenterna bakom albumets ljudvärld, The Dust Brothers, hade ungefär hälften av materialet klart innan Beastie Boys kom i närheten av det. Det var egentligen grunderna till ett instrumentalt album, men allt det där kan du lika gärna läsa om på Wikipedia.

Beastie Boys första album, Licensed to Ill, var soundtracket till mina högstadieår. Jag vet inte om det är möjligt att räkna hur många gånger jag spelade den skivan tillsammans med mina vänner. Minns att 80-talet var en tid då de flesta tonåringar hade tillgång till på sin höjd några tiotal album. Licensed var en av de skivor vi spelade mest och oftast. Väntan på en uppföljare var lång och svår. Tre år var en evighet.

Sommaren 1989 gjorde jag min första resa till London. Jag kom hem med en knippe skivor med The Dogs D’Amour, Tin Machine och inte minst Beastie Boys Love American Style EP, det första nya materialet från trion på tidigare nämnda evighet. Hey Ladies och Shake Your Rump på ena sidan, instrumentalerna på samma låtar på den andra. Jag tror att jag gick in på den ”lokala” skivbutiken Skivmagasinet varje dag och frågade efter Paul’s Boutique efter att den där EP:n golvat mig totalt.

Så här i efterhand är det inte svårt att se hur mycket Paul’s Boutique betytt för mitt eget musiklyssnande. Visst, jag brukar säga att det var Public Enemy som ledde mig till James Brown med It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back, men det är bara halva sanningen. Den äran vilar lika tungt på Beastie Boys och Paul’s Boutique. Kanske till och med tyngre eftersom det var Beastie Boys som ledde mig till Public Enemy via Def Jam-kopplingen (som för all del brutits innan Paul’s Boutique spelades in).

För om man nu dechiffrerar Paul’s Boutique ritar den ramarna för stora delar av mitt funklyssnande via The Meters, Sly & The Family Stone (hela Shadrach bygger mer eller mindre på Slys Loose Booty), Cameo, Kool & The Gang, Chic och Funkadelic – för att bara nämna en dryg handfull av de artister som ligger bakom de över hundra låtarna som samplats för att skapa grunderna.

Referenserna i texterna går minst lika djupt som musiken bakom rimmen. Även om källorna fortfarande främst är populärkulturella och det är ett par år kvar tills MCA börjar stå upp för Tibet och levererar rader som:

I Want To Say a Little Something That’s Long
Overdue
The Disrespect To Women Has Got To Be Through
To All The Mothers And Sisters A And The
Wives And Friends
I Want To Offer My Love And Respect To The
End
- Sure Shot (1994)

Att trion som släppte en av hiphophistoriens mest juvenila, och för all del fantastiska, album skulle följa upp med ett musikaliskt mästerverk som tio, tjugo och så småningom trettio år senare med lätthet tar plats på listor över tidernas bästa var det ingen som trodde. Att det inte landade kommersiellt på samma nivå som föregångaren spelar mindre roll i min bok, kanske lite större i Capitols. De drog nämligen undan mattan ganska snabbt och det blev aldrig fler än två singelsläpp den här gången.

Men det skulle ju komma mer, mycket mer.

De Santo hängde ofta tillsammans med Etta James och spelade också in en handfull singlar för Chess Records och andra bolag i samma hägn. Bluesig, ömsom rå och ömsom mjuk chicagosoul. Största hiten I Want to Know är ett bra exempel på den andra änden av hennes musik. Ett förföriskt, bedjande och samtidigt kaxigt bluesigt sommarsoulnummer som träffar mitt i hjärtat.

På den här samlingen från 1988 finns tio spår inspelade under perioden 1959-1966. De år hon i första hand hörde till familjen runt Chess. Med något drygt års avstickare runt 1961 som en del av James Browns evigt turnérande soulcirkus. Tyvärr blev det inga inspelningar av DeSanto under Browns ledning eftersom hon stod under kontrakt med Chess då. Det närmaste vi kommer är sjuan Strange Feeling / Little Taste Of Soul som hon spelade in tillsammans med Brown-trummisen Nat Hendrix band.

DeSantos karriär tog aldrig samma kommersiella fart som sparringpartnern och vännen Etta James. Och även om den egna produktionen var ganska begränsad under det 60-tal som formade henne, den stannade vid ett album och någon handfull singlar, skäms hennes musikaliska arv inte för sig. Vare sig det hon fick spela in eller det hon skrev. Som kompositör ligger hon nämligen bakom något hundratal låtar som spelats in av artister som Fontella Bass, Minnie Riperton och The Dells.

I min bok är den här samlingen rara singelspår helt omistlig, inte bara för de redan nämnda två mästerverken. Här finns mer gott att hämta. Som bluesiga Slip-In Mules och den andra duetten med Etta James, Do I Make Myself Clear. Det enda som stör mig är att det verkar finnas en annan utgåva som innehåller ytterligare sex låtar. Det svider mer än en aning och gör att jag alltid håller ett vakande öga öppet när jag bläddrar vinyl i soulfacket märkt med bokstaven D.

Redan på titelspåret, som inleder albumet, visar de var funken kommer att stå. Med ett anslag som dryper av soul och orden ”people look around you, what do you see” sätts tonen till mässande djupblå. Madlib levererar sen stort av sina karaktäristiskt funkiga hiphopbeats. Även om jag älskar Muldrows egna produktioner blir helheten starkare här. Madlib är en mästare i arbete och lämnar sällan eller aldrig något halvfärdigt ifrån sig. När jag hör ett beat som det bakom supertjocka Calabash önskar jag inget hellre än att få plundra hans vinylgömmor.

Trots att Madlibs beats är magiska är det ändå aldrig någon tvekan om vem som är stjärnan här. Muldrows lätt mässande röst tar över hela rummet. Det är den som får låtarna att lyfta högt över marken. Den svävar högt däruppe och väver magiska melodier över Madlibs djupa beats. Både jord och himmel i samma låtar, det är en matchning som borde ha skett för längesen. Summan är inget mindre än magiskt.

Och om du inte tänker på omslagen tänker du förmodligen på Caught Up, konceptalbumet där hon sjunger både rollen av den andra kvinnan och den av den svikna fruns. En klassiker med en självklar plats i soulhistorien.

På det självbetitlade debutalbumet från 1972 har hon inte släppt fram sitt råa funkiga själv riktigt än. Här glider låtarna mellan lätt och flirtig soulpop, stänkande northern soul-stomp och stråkdrypande bekännelseballader. Inte så att låtarna saknar attityd, för den finns där redan från början. Hon sjunger med samma självklara raspiga urkraft som alltid.

Det som utmärker sig är snarare de fjäderlätta Motown-vibbande spåren. Låtar som soliga allsångsfesten Ask Me What You Want med sin prilliga orgel och den magiska My Man, A Sweet Man med sin effektiva basgång och pådrivande handklapp, som toppas med smittande körarrangemang, vobbligt piano, stundtals stötigt blås och lyckliga stråkar. Soulpopperfektion i två och en halv minut.

Allra sist ligger urfunkiga Strange Things som en föraning om vad som komma skall längre fram i karriären. Tjockt blås, okontrollerad urkraft, slamrande trummor, en säker soulgitarr och en sångerska som leker tafatt med kompisarna i kören. Och en klassisk text om förrådd kärlek. Den slutklämmen tål att lyssnas om igen. Så vi säger väl så? Vi tar den igen. Strange Things.

Det var med viss förvåning och tappad haka jag noterade Bullet Proof som enda ljudspår av p-funken i Utbildningsradions tv-serie Låtarna som förändrade musiken (i tv-programmet, på den tillhörande 100-listan är det Give Up The Funk (Tear The Roof Of The Sucker) som tar plats 55).

När programmet nådde Detroit behandlade det inte ens p-funken. Redaktionen bände istället in Clyde Stubblefield som fick snacka om monstret Funky Drummer. En viktigt låt, visst. Men i Detroit?

Bullet Proof, inledande Double Oh-Oh och Bodyguard är alla goda exempel på hur mycket Prince påverkade det här albumet utan att befinna sig i närheten av det. Den sista gör dessutom ett försök att imitera känslan av Atomic Dog utan att riktigt lyckas. Hyggliga låtar, men samtidigt väldigt opersonliga.

Sju minuter långa Pleasures of Exhaustion (Do It Till I Drop) som avslutar A-sidan är en personlig favorit med en magisk funkflöjt i centrum. Att moderkällan i p-funkkunskap kallar det albumets lågvattenmärke kommer jag aldrig att begripa.

Långsamma och sleaziga Bangladesh skickar tankarna till Funkadelics tidiga långsamma gitarrdrivna jam och har albumets första minnesvärda blåsarr (men det avslutande saxomafonsolot hade jag kunnat leva utan), snygga stråkar och till och med ett gitarrsolo av klassiskt snitt. Vackert.

Clinton sköter huvudmikrofonen nästan uteslutande på egen hand, men på Thrashin’ bryts mönstret när britten Thomas Dolby får stort utrymme. Låten känns som hämtad från Clintons arbete med Red Hot Chili Peppers på Freaky Styley med en snärtig funkbas och rejäla p-funkhorn.

Titelspåret avslutar festen och funkar som en bra sammanfattning av albumet. Helt ok, men ändå långtifrån topp fem i Clinton-katalogen.

More You Talk, Less I Hear är hämtad från albumet Pop Up Yours som släpptes 2011. Det finns att lyssna på i sin helhet på Spotify.

Alabama Shakes album Boys & Girls hyllades som årets bästa av Kal Ström här på dagensskiva.com igår.

The Monsters är genier i skolan skitig rock.

Men förra veckan, som en förlängning av Rocket Juice & the Moon var tiden äntligen mogen, tråden redo att plockas upp och följas.

Ofta sitter hon där med gitarren i sitt knä. Plockar, knäpper och sjunger ljuvliga sånger jag inte förstår ett ord av. Hon har rötterna i Mali och Elfenbenskusten, men lever i Paris och det är förmodligen där hennes musik färgats och blandats av västerländska klanger som gör den enkel för en nordbo att ta till sig.

Flera av låtarna rullar på en trivsam, välbekant och mjuk afrofunkbotten, som öppningsspåret Kanou, Mousso och min personliga favorit Bissa. Den senare har en skevare gitarr än många av de övriga låtarna. Som om strängarna spelats trötta och sitter lite lösare än de borde. En orgel lägger mjuka övertoner i skuggan, ett fingerknäpp gör sig påmint genom hela låten och körerna sitter precis där de ska.

Jag kommer att sakna Eriks nyfikenhet, humor och hängivenhet. Hans vilja att ställa upp och hjälpa till.

Mina tankar går till hans nära och kära. Jag är bara en av de många som fanns i utkanten av hans vänkrets. En av alla de som hade förmånen att få lära känna en liten del av en fin människa.

Vila i frid Erik, hoppas du gillar musiken.

Lyssna på Good Shit #1/2012

Att Lord Jamar från från Brand Nubian kokat ihop Father & Son väckte också min nyfikenhet. Noterade att Aceyalone gästar ett spår och är snart mer än redo att låna duon Panama Redd och Born Allah mina öron.

Det ljuder snart av loja nackskakande kaliforniska gangstabeats av vrålklassiskt snitt i mina basstarka lurar. Det dryper av funken i öronen och soulskenet spricker upp. Jag älskar ju den vibben.

Lite oväntat har de valt att tematisera texterna på bibeln, vilket ger låttitlar som Communion Whine, Break Bread och Welcome 2 The Church. Och även om låtarna kanske inte klarar att passera utan att stämplas med parental advisory explicit lyrics, så landar de ändå en liten bit från genrekonventionerna. Ok då, stundtals bara en yttepytteliten bit.

Video- och singelspåret Silly (producerat av Shafiq Husayn) är magiskt. Det klinkiga leksakspianot, den knarriga basen, de svepande körerna och den där fina barbequekänslan jag har så svårt att stå emot. Det hade egentligen räckt med den låten för att jag skulle vara nöjd efter 20 spårs lyssnande. Men det finns mycket mer att hämta här.

Funkadelic Take Your Dead Ass Home
Parlet Help From My Friends
Mutiny Lump
Sweat Band Freak to Freak
Parliament Everything Is On The One
Fred Wesley & The Horny Horns A Blow For Me, A Toot For You
Bootsy Collins Can’t Stay Away
Eddie Hazel California Dreamin’
Funkadelic Foot Soldiers (Star Spangled Funky)
Parliament I Call My Baby Pussycat

Lyssna på spotifylistan Random p-funk

Nu är det vara dags för Taz Arnold, eller Ti$a som han kallar sig den här gången, att kliva ut i rampljuset på egen hand. Rad America är ett fritt mixtape som ska ge en föraning om hur han låter på egen hand. 21 spår på knappt 45 minuter som plockar upp trådar från förr och nu, eget och andras. Fritt lånat, omtolkat och bastardiserat.

Det är ont om traditionella låtar. En explosion av ljud, eller kanske snarare ljudbilder. Han målar sin musikaliska väv med de största penseldragen och de starkaste färgerna. Megalomaniskt. Spretigt, störigt och helt hämningslöst. Läget är rakt i ansiktet, i motsats till lojt bakåtlutat. Uppmärksamhetstörstande balanerande på knivsudden till irriterande. Ivrigt sökande efter något nytt.

En del funkar, annat inte riktigt lika väl. Det finns stunder under de här 45 minuterna som jag verkligen älskar. Det finns andra när jag bara vill skaka om honom och vråla: ”men gör klart låtj*v*ln då”. Kanske har de senaste veckornas resa tillbaka in i moderskeppet och p-funken öppnat sinnet för jag kan i slutändan inte låta bli att gilla den naiva och respektlösa hållningen. Det svänger ju.

Lindha Kallerdahl plockar bort och plockar bort tills det bara är rösten och något enstaka ljud kvar, från en gitarr eller sprakande elektronik. Inga trummor, ingen bas.

Som bäst funkar Let’s Dance i två specifika sällskap. När Mariam Wallentin sjunger stämmor eller en kompletterande vers och när Ikue Mori står för bakgrundsbruset. Då får Kallerdahl det sällskap hon förtjänar och i viss mån behöver för att komma till sin fulla rätt i mina öron. (Hur peppad jag är av upptäckten att Kallerdahl och Wallentin har ett band ihop? Sjukt peppad!)

Sen kan jag, trots konstaterandet om bästa sällskapet, komma på mig själv med att förlora mig helt i en chant som In My Head med sin lömskt snälla akustiska gitarr i framkanten och en betydligt mer utmanande elgitarr som sågar cirklar runt Kallerdahls röstlager. Det finns en hypnotiserande kraft där som jag, när visarna står rätt, har svårt att värja mig mot.

Kanske är det enklast att konstatera att det här är ett album som kräver sitt tillfälle och sin uppmärksamhet. Det fungerar uselt att lyssna på samtidigt som jag försöker göra något annat. Det vill ha hela mig, både kropp och själ. Jag önskar att jag kunde ge dem oftare.

Mina öron sattes på helspänn redan när den första dubbiga basen rullade genom hörlurarna och bekräftade att Augustus vad just Augustus Pablo. På Pablos rytmer sjunger, skriker och viskar Lockhart förföriskt i åtta och en halv minut. Det går direkt in i hjärteroten och kräver omlyssning. Ljuvligt och självsäkert kaxigt. De tre spåren går runt varv på varv på varv och jag önskar att hon snart ger ännu mer av samma vara. Jag vill stanna längre i deras närhet.

Lockharts röst och Pablos musik är ett perfekt möte utanför tid och rum. Tillsammans gungar de runt i en lekfull dans en lång het natt som aldrig borde få ta slut. Som om Primal Screams EP Star fått en yngre kvinnlig och amerikansk kusin. Knasigt bra.

Dödsmetallen lyssnar jag däremot på då och då. Inte på bredden, men jag har hittat mina favoriter. Tar mig helt enkelt inte tiden att vada genom de oceaner av skit som fyller genren till bredden för att hitta nya favoriter. Jag plockar upp de jag vet levererar och lånar ibland ut öronen till något annat som herr Lundström eller någon annan får för sig att jag borde gilla. För mig funkar den relationen till genren.

Torture Division är mina hovleverantörer. Prima dödsmetall av klassiskt snitt. Jag vet att den trehövdade armén aldrig gör mig besviken. Eller om sanningen ska fram, den inledande delen i deras tredje trilogi är väl inte den mest spelade i mp3-biblioteket. Den kändes i relation till tidigare mästerverk aningen snäll.

Men den här given är ett präktig pungspark mot mina tvivel. Satan, sprit och våld är i mina öron den starkaste trion låtar de levererat vid ett och samma tillfälle. Det är en kompakt dödsmatta som inte lämnar något utrymme för tvivel.

Tobben Gustafssons trummor piskas utan pardon, Lord K. Philipsson väver gitarrmattor som river dödsskönt i kistan och Jörgen Sandström pumpar bas och häver för första gången ur sig texter på enbart ren jävla svenska. Dan Swanö står som vanligt för mixen, den tjockaste någonsin.

Jag har inte så mycket mer att säga än att det är ren och skär njutning i nio fullpumpade minuter.

First Aid Kit – The Lion’s Roar (Album)
Systrarna som fick Patti Smith att bli blank i ögonen på polarprisgalan förra året inleder 2012 med ett fantastiskt album. Popmusik när den är som bäst. (Anton Wedding)

Hitlåtens historia (TV-program)
Första avsnittet av andra säsongen visades under de otacksamma mellandagarna. Men vilken öppning! Till och med jag som aldrig ägnat Coldplay en hel tanke satt som klistrad. Hatten av för ett avsnitt som följde varje lös tråd och påstående tillbaka till källan. Sen varvades det friskt. Ytterligare ett toppavsnitt om Neneh Cherrys Buffalo Stance, ett helt ok om Take Thats Back for Good, ett för programtiteln tveksamt om Flaming Lips och ”hiten” Do you Realize? och så då ett om Kim Wilde och Kids in America. Ikväll avslutas hela programserien med en djupstudie av en låt jag aldrig skulle ta i med tång – Don’t Stop Believin’ med Journey. Det blir en tv-fest. För om det är något serien lärt mig är det att det finns goda historier att berätta om det mesta. Bara jobbet görs med ärlig nyfikenhet. (Patrik Hamberg)

Invasionen (live)
Efter att ha invigt Göteborgs filmfestival och spelat på flådiga Clarion Hotel Post i Göteborg tog Invasionen sig an Stationen i Örebro. Lokalen – som är marginellt större än mitt vardagsrum –  dröp av svett och fukt när Invasionen var klara, men mest påtagligt var ändå den euforiska stämningen som delades av alla närvarande. Jag har nog sagt det förut, men det tål att upprepas: Dennis Lyxzén, bär mina barn. (Mats Guldbrand)

Lana Del Rey Video Games (remixmaraton)
Eftersom 2012 års första månad började med att jag upptäckte Florence + The Machine en evighet efter alla andra känns det rätt passande att månaden avslutades på samma sätt. Lagom till dess att Lana Del Rey släpper sitt nya album hittade jag fram till Video Games – på omvägar. För även om det storslaget återhållsamma originalet är väl värd sin plats så behövdes det några andra namn innan allt föll på plats. Namn som Joy Orbison och hans åttiotalsfiltrerade blippblopppolaroid. Omid 16B:s filmiska och basdränerade dubstep. Helium Robotss regntunga paranoidstumfilm. Mover Shakers molnsprängande ekoorgie. Club Cliques Forget Me Nots-handklappsgroovande stråkdisco. Och så förstås namnet som först fick mig att vakna: Larry Heard. När han som Mr Fingers låter pianotangenterna regna ner på ett skyddande hi-hat-paraply medan hi-energy-koklockorna gömmer sig i bakgrunden har det inte gått en dag sedan 1992 års Introduction. En hög remixer. Nästan lika många låtar. (Ola Andersson)

Mark Lanegan Blues Funeral (album)
En skiva att stänga in sig till. (Maria Gustafsson)

Rebecca & Fiona I Love You, Man (album)
Ännu en grupp som jag har valt att utveckla förhållandet till, tidigare njöt jag bara av att höra dem på radion. Plattan är grym, tåls att spelas många gånger om, och kan mycket väl bli vad jag lyssnar mest på även under nästa månad. + för uppträdandet på p3 Guld också. (Karin Lillbroända)

Sju svåra år Om du tror att jag är din (låt)
Som jag skrev i min recension häromdagen: ”[...] en klockren uppgörelse med tvåsamheten och en befriande twist på en kärlekslåt.”. (Tomas Lundström)

I ärlighetens namn var det väl inte gruppens namn som fångade blicken. Det var namnen ovanför: Solomon Burke, Arthur Conley, Don Covay, Ben E. King och Joe Tex.

Omslaget skvallrade om sent 60-tal, på etiketten står det Atlantic och jag tänkte snabbt: ”det kan inte vara dåligt”. 30 kronor senare var den på väg hem med mig.

A-sidans Soul Meeting är ett mustigt mästarmöte som rullar på exakt längs den väg jag hoppats. Träskig soul med tjockt blås, magisk soulgitarr, små inslag av orgel och inte minst trummor och bas att dö för. Covay öppnar låten med att räkna in resten av rösterna och sen är det stompig soulfest för dansgolv långt in på småtimmarna med glas i hand. Tre och en halv minut av soulmagi à la 68.

Is Arthur here?
Is Joe here?
Where’s Solomon?
I see Don coming in now, and Ben E’s with him.

B-sidan sänker tempot rejält. Den öppnar med en bluesig R&B-gitarr som fångar uppmärksamheten direkt och fortsätter i långsamt tempo med klagande soulröster som går in i och ut ur varandra, ofta på bristningsgränsen med hjärtats smärta som tema. Oemotståndligt. Så klart.

Jag tänker framför allt på Otis Redding när jag lyssnar på The Soul Clan. Och det är kanske inte så märkligt. Redding skulle tillsammans med Wilson Pickett ha varit en del av supergruppen, men när Redding gick bort hoppade Pickett av. De ersattes av Conley och King.

Tyvärr stannade The Soul Clans utgivning vid den här singeln. De återförenades för en turné precis i början av 80-talet (även om Pickett ersatte Conley då). Det finns en samling med singeln tillsammans med två spår från var och en av sångarna för den som inte råkar ha samma tur som jag i bläddrandet.

När Anthony Hamilton går från de djupaste och trasigaste djupen till klaraste falsett i bitterljuva Broken Man läker han sår i trasiga hjärtan. Det är jag säker på.

Att han på Back to Love i de flesta fall hittat tillbaka till den vibb där hans röst alltid passat bäst är en lättnad. Det är lite mindre polerat än sist. Lite dammigare. Anthony Hamilton gör sig som bäst i det soulvarma, rikt orkestrerade musikaliska landskapet där tiden släpar sig fram och det gula ljuset sticker i ögonen. Jag älskar flöjterna, stråkarna och det stora pianot. Den mjuka basen, de vingliga trummorna och den stundtals närvarande orgeln.

Ni kan kalla det mysig vuxensoul om ni vill. Det är kanske just vad det är. Nu har jag nått fullvuxen ålder för länge sedan och trivs alldeles utmärkt med både det och att vara i Hamiltons sällskap.

Om du inte känner låtar som titelspåret Back to Love, första singeln Woo, knäckande starka Mad eller orgel- och stråkdrypande Bill Withers-minnande bluesen Life Has a Way – tja, då lyssnar vi helt enkelt inte på musik på samma vis.

Soul-, funk- och discomusikern Jimmy Castor har gått bort vid en ålder av 64 år. Castor var kanske mest känd för sitt band Jimmy Castor Bunch som med låtar som Troglodytes (Cave Men) och It’s Just Begun blivit flitigt samplade.

Lyssna och njut (med Spotify)

1. Psaul feat. Karma Stewart Slow Dancin’
2. Saul Williams Dance
3. Mary J. Blige feat. Busta Rhymes Next Level
4. Anthony Hamilton Mad
5. Robert Glasper feat. Musiq Soulchild and Chrisette Michele Ah Yeah
6. Black Star Fix Up
7. Hypnotic Brass Ensemble Kryptonite
8. M.E.D. JWF
9. Mac Miller Party On Fifth Ave.
10. Destruments feat. Need Not Worry & Drumatic Nightwatchin’
11. The Roots feat. Greg Porn Stomp
12. Common feat. Nas Ghetto Dreams
13. Has-Lo feat. Oddisee Last Day Of School (Oddisee Mix)
14. Adrian Younge feat. Shawn Lee & Calibro Dusts of Gold
15. Adrian Younge Midnight Blue
16. Sharon Jones & The Dap-Kings He Said I Can
17. Monica Until It’s Gone
18. Robin Thicke Cloud 9

Mer lyssning.
Good Shit #1/2011
Good Shit #2/2011

1. Meshell Ndegeocello Weather
   Det var egentligen bara en enda nyproducerad skiva som totalt fällde mig under förra året. Och det var Meshell Ndegeocellos lågmälda Weather. En skiva som vid första lyssningen kan verka enkel och avskalad, men som i det långa lyssnandet innehåller så mycket mer än det första intrycket skvallrar om. Om jag skulle ta med mig en enda skiva från 2011 är det ingen som helst tvekan om att det är just den här.

   Sen kom det för all del en hel del annat bra också. Även om avståndet mellan den bästa och den näst bästa skivan är väldigt stort.

2. Natalie Gardiner Northern Skies
3. The Roots Undun
4. Mayer Hawthorne How Do You Do?
5. Goran Kajfes X/Y
6. Mattias Alkberg Anarkist
7. Little Dragon Ritual Union
8. Le Système Can We Still Be Friends?
9. Graveyard Hisingen Blues
10. Betty Wright and The Roots Betty Wright: The Movie

De här släppen från 2011 lyssnade jag också på med stor behållning:
Beastie Boys The Hot Sauce Committee Pt. 2
Charles Bradley No TIme for Dreaming
Common The Dreamer / The Believer
Goapele Break of Dawn
J-Live S.P.T.A.
Jean Grae Cookies or Comas
Jill Scott The Light of the Sun
Kelly Price Kelly
M.E.D. Classic
Oddisee Rock Creek Park
Sharon Jones and The Dap-Kings Soul Time!
Talib Kweli Gutter Rainbows
The Kills Blood Pressures
Tom Waits Bad As Me
Öris Slugeri pt. 2

Årets låt

Goapele Play
I rakt nedstigande led från salig Aaliyahs Try Again levererar Goapele en mörk och närgånget hypnotisk r’n’b-bomb. Hon viskar förförande i ditt öra på ett beat som rullar med en fingerknäppning som guide i det sotsvarta och djupt röda. Ren magi i 3 minuter och 44 sekunder.

Kanske är det också så att jag gillar Madlib lite för mycket för mitt eget bästa. Hans grävande i dammiga vinylbackar som leder fram till mjuka, tjocka och aviga beats verkar vara på precis samma våglängd som mitt djupaste inre. Den galet produktive producenten langar fram tio av albumets fjorton spår. Det ena beatet finare än det andra och som vanligt med galet hög lägstanivå.

Visst hör jag att det lyfter ett par snäpp när Talib Kweli ställer sig bredvid M.E.D. i båset i titelspåret. Kweli hade å andra sidan ett magiskt 2011 där han levererade på löpande band. På Karriem Riggins fina beat med mjuk gitarr och rart scratchande tar Kweli helt över showen och M.E.D. förpassas till sina mer vana roll som gästrappare.

Gästlistan gör sitt till för att väga upp att M.E.D. kanske inte utmanar fullt ut på egen hand. Förutom redan nämnda hittar vi rader från bland andra Aloe Blacc, Kurupt, Planet Asia och Hodgy Beats. Georgia Anne Muldrow, Oh No och The Alchemist rundar av beatmakarlistan.

Å andra sidan klarar M.E.D. att hålla grytan mer än kokande på egen hand på ett magiskt skramligt Madlib-beat när han spottar barnförbjudna rim i JWF. Jag förstår att han inte utmanar ordvrängarvännerna här, men det rullar skönt och låter gött. Jag har inte svårare krav än så. Ge mig ett Madlib-beat och en rappare som inte gör bort sig och jag är mer än nöjd.

Och som jag skrev alldeles häromveckan, att The Roots slutat turnéra kan vara det bästa som hänt bandet. Det här är årets tredje bevis på det. Och i min bok står det allt mer klart att alla gamla kära soulhjältar som överväger att spela in nytt borde slå en signal till Questlove och hans mannar innan de överväger att kliva över tröskeln till studion.

Det är klart att det går att beskylla det här för att vara hopplöst nostalgiskt, men jag har som vanligt inget problem med det. Under den enkla förutsättningen att materialet lever upp och levererar. Här låter det som om vi landat mitt i sjuttiotalets stillsamma stormar med ett sött discogroove lurande i bakgrunden. Det är dramatiskt, flirtigt och förförande. Återhållna känslor som då och då tillåts bryta ut.

Betty Wright må närma sig de sextio, men sjunger fortfarande gudomligt. Låtarna speglar också hennes ålder. Hon uppmanar sina yngre systrar att skriva eget material. Hon påpekar att det här är musik för vuxna och att barnen gör bäst i att gå och lägga sig. Hon sjunger rollen som den äldre mostern som varit med om en del och inte är rädd att berätta sina historier för alla som vill lyssna.

Några yngre, avlägsna bekanta, tittar förbi och fyller i historierna. Snoop Dogg och Lil’ Wayne känns lite som tillkämpade försäljningsargument riktade mot hiphoppubliken. Joss Stones gästspel i stråkdrypande discobubblaren Whisper in the Wind faller mer naturligt in (Wright medproducerade trots allt Stones två första album och har jobbat som hennes röstcoach).

En gammal vän tittar också förbi och fyller i med utsökt falsett. Tower of Powers Lenny Williams fyller ut Baby Come Back med den manliga sidan av historien om saknad och åtrå. Här, precis som på så många andra håll under de 78 minuterna, imponeras jag av Questloves känsla för detaljer. Det kan handla om ett plinkande rent piano, tidstypiskt löst spelade trummor eller en Fender Rhodes som lurar djupt i bakgrunden.

Crazy good. Igen.

Det finns egentligen bara en enda artist som sparkat undan benen för mig i år, som gått rakt på knock och fått mig att kapitulera. Hon kallar sig för Gnucci Banana, men heter egentligen Ana Rab.

Vilket är årets album?

Okej nej nu gör jag slutgiltig, mina top 10 album/mixtapes detta år, SÅ, lovar…
Adele 21
Ison & Fille För evigt
Little Dragon Ritual Union
SBTRKT SBTRKT
Mohammed Ali Vi
Baloji Kinshasa Succursale
Dum Dum Girls Only In Dreams
Frank Ocean Nostalgia, ULTRA
+ mixtapes:
10iller The Bronx Zoo
Jhene Aiko Sailing Soul (s)

Vad kommer du minnas från musikåret 2011?

Att Amy Winehouse gick bort (R.I.P).
Sophia Grace & Rosie gör Nicki Minaj Super Bass.

Vad ser du fram emot 2012?

Jag kommer lyssna på 10iller, Spoek Mathambo, Jessie Ware, Azealia Banks och se till att alla lyssnar på min EP (håller tummar).

Undun berättar historien om den påhittade karaktären Redford Stephens uppgång och fall. Att Stephens historia inte ligger så där alldeles långt från framför allt Black Thoughts familjemedlemmars öden bidrar till albumets nerv. Lite synd då att relativt få av albumets verser kommer från just honom. Gästlistan är ovanligt lång, men innehåller mest namn som idag närmast räknas som en del av familjen (då tänker jag i första hand på Dice Raw och Greg Porn).

För första gången har Black Thought jobbat med en textcoach, Richard Nichols, som sett till att han håller sig inom historiens ramar. Att Thought tvingats arbeta igenom och om sina texter är av godo. Att ge en hiphoplyriker en hård redaktör är ett genidrag. Och jag inser att jag har mycket kvar att hitta mellan raderna här. Texten kommer oftast till mig sent. Jag lyssnar alltid från trummorna ut.

Chefsarkitekt ?uestlove levererar som vanligt. Den här gången konsekvent och fokuserat. Det mest sammanhållna och sotigt svarta sedan Game Theory. Möjligen på bekostnad av det omedelbara, som å andra sidan aldrig varit The Roots styrka. Undun bjuder snarare på den upprepade lyssnandets rika belöning. De har utmanat både sig själva och sina fans, samtidigt som de gett belackarna nytt vatten på sin kvarn. Ett dystert och ödesmättat konceptalbum från ett hiphopband är så klart omåttligt pretentiöst. Det är bra.

Det första postuma albumet från Amy Winehouse ligger farligt nära en gräns som gör att det tar emot att lyssna. Vi får några varianter på låtar vi hört förut (Tears Dry, Valerie och Body and Soul till exempel), vi får några spår som möjligen skulle kunna vara basen till ett nytt album (Like Smoke med Nas och Between the Cheats) och ytterligare några covers som spelades in för längesen eller relativt nyss (The Girl from Ipanema och A Song for You).

Sharon Jones and the Dap-Kings fyller å sin sida på i rakt nedstigande led från salig James Brown med en blandning av svårfunnet och nyinspelat. Det var ju så han rullade mest hela tiden. Några singelhits uppblandade med ett par snabba tagningar som fick fylla ut. Skillnaden är väl att väldigt lite på Soul Time! känns som utfyllnad. Det är ljuvligt tjock brytig funksoul som bara väntar på att bli samplad och omtolkad av finsmakande hiphopproducenter. Musik som sjuder över av av liv och lust.

Där Sharon Jones and the Dap-Kings Soul Time! känns generös lämnar Lioness: Hidden Treasures en fadd smak i munnen. Lioness: Hidden Treasures är en soppa som kokats på för få ingredienser. Det är inte riktigt en samling. Det är inte riktigt nytt. Det är mest resterna som blev över. Och känslan av: var det allt? Jag hoppas på något vis innerligt att det här var allt. Försök inte väcka henne till liv. Låt Amy Winehouse få vila i frid.

Det första postuma albumet från Amy Winehouse ligger farligt nära en gräns som gör att det tar emot att lyssna. Vi får några varianter på låtar vi hört förut (Tears Dry, Valerie och Body and Soul till exempel), vi får några spår som möjligen skulle kunna vara basen till ett nytt album (Like Smoke med Nas och Between the Cheats) och ytterligare några covers som spelades in för längesen eller relativt nyss (The Girl from Ipanema och A Song for You).

Sharon Jones and the Dap-Kings fyller å sin sida på i rakt nedstigande led från salig James Brown med en blandning av svårfunnet och nyinspelat. Det var ju så han rullade mest hela tiden. Några singelhits uppblandade med ett par snabba tagningar som fick fylla ut. Skillnaden är väl att väldigt lite på Soul Time! känns som utfyllnad. Det är ljuvligt tjock brytig funksoul som bara väntar på att bli samplad och omtolkad av finsmakande hiphopproducenter. Musik som sjuder över av av liv och lust.

Där Sharon Jones and the Dap-Kings Soul Time! känns generös lämnar Lioness: Hidden Treasures en fadd smak i munnen. Lioness: Hidden Treasures är en soppa som kokats på för få ingredienser. Det är inte riktigt en samling. Det är inte riktigt nytt. Det är mest resterna som blev över. Och känslan av: var det allt? Jag hoppas på något vis innerligt att det här var allt. Försök inte väcka henne till liv. Låt Amy Winehouse få vila i frid.

Det har hänt en del sen dess.

Så om det är genialt eller korkat att spela in en uppföljare är jag inte säker på att jag klarar att avgöra så här snart. Det första intrycket är ändå mest ett frågetecken. Jag har svårt att hitta anledningar till att kalla det här My Life II – The Journey Continues (Act I). Jag kan förstå att hon ville få oss att glömma svaga Stronger with Each Tear och titta längre bak i katalogen när vi tänker på MJB.

Men i ärlighetens namn står sig My Life II inte särskilt väl i jämförelsen med starka 00-talssläpp som Growing Pains och The Breakthrough.

Det är för lite som överraskar, sticker ut och tar tag i min själ. Inte så att det är dåligt, för det är det verkligen inte. Det är bara det att jag förväntar mig att bli golvad av Mary J Blige.

Under första halvan blir jag gladast av att både Nas och Busta Rhymes levererar och låter hungriga. Ler lite nostalgiskt åt en hygglig cover av Chaka Khans Ain’t Nobody. Uppskattar soulklappet i 25/8. Så mycket mer hittar jag inte än och det var väl inte meningen? Återstår att se om det finns frön som växer med tiden.

Duetten med Beyoncé, Love a Woman, lyfter aldrig riktigt. Rösterna gifter sig inte och tar snarare ut än stärker varandra. De relativt avskalade lågtemponumren Empty Prayers, Need Someone och The Living Proof som följer direkt efter funkar betydligt bättre. Här ligger färre effekter på Marys röst, som får fritt spelrum med alla sina vackra ärr. Fina Need Someone har all potential att slå ut till en vacker och klassisk Mary-ros.

Det är egentligen djupt orättvist att jämföra en alldeles färsk skiva med en gammal klassiker som jag lyssnat på hundratals gånger, men det är inte jag som bäddat för det. Jag har svårt att se att jag kommer att återvända lika ofta till den här som del ett.

Kanske var det vad hon behövde den här gången?

Resultatet är det naknaste hon släppt sedan Comfort Woman (2003). Det är ofta närgånget och avskalat. Joe Henry tar henne ut på tidigare oprövad mark som snarare stavas folkpop än soul (lyssna till exempel på titelspåret). Vi får ren pianobarspop från ett nedsläckt rum i hjärtskärande Oysters. Men här finns också gott om exempel på hennes magiska basspel och djupt svarta själ i den intensivt sotfunkiga Dirty World. Och Henry minns att Ndegeocellos musik alltid byggt på lager på lager av ljud. Han har bara blåst in lite luft mellan lagren den här gången.

Så även om Weather är hennes mest sammanhållna album på mycket länge är det fortfarande en skiva av många färger. Paletten är bara mer konsekvent och inte lika explosivt stark som de senaste gångerna. Här går det i höstens alla murriga nyanser av gult, rött, brunt, grått och svart. Det ger sånger om saknad och trasiga eller raserade relationer. Musik för hjärtan med blödande eller levrade sår.

Jag faller handlöst när hon slutar att sjunga och börjar mässa rakt in i mitt öra med sin djupa röst ovanpå en enkel gitarrton och ett hypnotiskt pumpande bas och trumma-komp i Rapid Fire. Jag ryser av välbehag när cellisten Gabe Noel tilltås ta stor plats och skevspela sitt instrument som om han sökte till Fläskkvartetten i Objects in Mirror Are Closer Than They Appear.

Meshell Ndegeocello gör fina covers på Leonard Cohens Chelsea Hotel och Soul Childrens Don’t Take My Kindness for Weakness som båda blir som klippta och skurna för en tyst hemfärd med bil genom en regnig natt. Det är djupt melankoliskt och väldigt vackert.

Nyckeln är en japansk Korg-synth och ett busigt och rytmiskt sound där tangentbasen murrar i bakgrunden.
- PM Jönsson, GP.se

För det är just den där orgeln med sitt säregna ljud som först fångar uppmärksamheten.

Och sen skulle jag försöka hitta ett sätt att beskriva det fria anslaget och i bästa fall hitta en målande ordvrängning i klass med den här:

En duo i ett förbryllande frispråkigt umgänge där en illerprillig Edlund knattrar och svänger vilt på trummor mot en plufsigt pulserande och mycket fri orgel med pumpande tangentbas.
- Icke namngiven skribent, Corren.se

Fortsatt med några exempel på hur låtarna skiljer sig åt.

Det är lekfullt, med glimten i ögat som i inledande Blues. Vackert och stämningsfullt på Kantorns stora dag och Bad Luck Good Luck.
- Maria Stacke, Gaffa.se

Visat att jag följt Kallerdahl ett tag och känner igen några grepp.

Sin vana trogen ger sig Kallerdahl också i kast med en udda cover. Den här gången Todd Rundgrens smöriga Can We Still Be Friends, som i Kallerdahls version landar skyhögt över originalet.
- Magnus Nilsson, SMP.se

Börjat närma mig slutet och försökt sammanfatta intrycken.

Resultatet korsar flera genregränser och landar närmast i en form av groovig alternativjazz med såväl nyfikenhet och allmänt gott humör som eftertanke och mognad.
- Johannes Cornell, DN.se

Kanske hade jag också konstaterat att duon, trots sättningen, inte alldeles självklart placeras tillsammans med samtida exempel som Sagor & Swing och Trummor & Orgel eller föregångare som Hansson & Karlsson.

För att allra sist konstatera det uppenbara.

Ett måste för orgelvänner som tror att de hört allt.
- Björn Stefansson, VF.se

Lyssna med Spotify och berätta vad du tycker.

Här är låtlistan om du vill bygga den själv med någon annan tjänst.

Meshell Ndegeocello Dead End
Goapele Money
Pablo Sanchez & Watch TV feat. Kissey Asplund Sunstar (Zeb Remix)
Favorite Flava Dirty City Supermind
DJ Shadow feat. Little Dragon Scale It Back
Nneka feat. Black Thought God Knows Why
Mayer Hawthorne The Walk
Syleena Johnson Label Me
J Cole feat. Jay-Z Mr. Nice Watch
Wale feat. Big Sean Slight Work
Oddisee feat. yU Still Doing It
DJ Shadow feat. Posdnuos & Talib Kweli Stay The Course
Styles P feat. Rick Ross & Busta Rhymes Harsh
J-Live Great Expectations
9th Wonder feat. Terrace Martin & Talib Kweli Never Stop Loving You
Phonte The Life of Kings

På Break of Dawn har hon arbetat med fler producenter än tidigare. Släppt lite av kontrollen och fokuserat på den egna sången. Resultatet är på alla punkter starkare än på de tidigare albumen. Här finns inget kvar av de ibland tvivelaktiga vägvalen hon gjorde på sina tidigare album.

Goapele har en röst som ofta är klar, stark och på gränsen till en känslostorm. Hon tar oss med ner mellan lakanen i öppningssåret Play som landar i musikaliskt rakt nedstigande led från Try Again sotsvart förförisk sång, fingerknäpp och ett elektroniskt skruvat beat. Hon gråter ut om krossad kärlek i knastrigt jazzbluesiga Tears on my Pillow. Hon sjunger till barnet som övergivits av sin far så att nackhåren reser sig i Hush. Och hon tacklar funken med självsäker kraft i Money.

Och med reservation för att ett par av de sista låtarna (Right Here med sin euroflört och Milk & Honey med en minst sagt förfärlig autotune) inte riktigt håller måttet är det här en, kort sagt, svinbra skiva.

Må så vara. Det är ändå rara bitar han langar.

Watch Sun Watch skulle ha kunnat vara den bästa låten Jurassic 5 släppt sedan Concrete Schoolyard om det nu inte vore för att det står J-Live på etiketten. Slamrigt funkig hiphop med en bit blås som sitter som klister på trumhinnan. Lösa soulskinande Great Expectations med ljuv hiphopsång (ni vet, hellre än bra) är som gjord för grillfest och basket på en asfaltsplan.

Det går rakt in i gubbhjärtat.

Och om du som jag samlar på funkiga flöjter är Rasheeda Alis gästspel i Life Comes in Threes ett självklart stopp under den här dryga C90-sidolånga musikaliska resan. En ljuv instrumental som påminner om att J-Live är lika mycket producent och dj som rappare.

Bonus: Ison & Fille gästar Klubbland

Hawthorne placerar sig snyggt i det led där Raphael Saadiq, Cee-Lo och Aloe Blacc redan står på kö. Modern soul som är svår att skilja i tid och rum från förebilder som Sam Cooke, The Isley Brothers och var och varannan artist som fick en låt levererad av Holland-Dozier-Holland.

Må vara att han inte sitter på en pophit av samma kaliber som säg Fuck You, I Need a Dollar eller ens 100 Yard Dash. Det skulle i så fall vara den udda fågeln, strandpopiga, Beach Boys-tintade och handklappade Dreaming då. Eller möjligen kanske The Walk som är nästan lika full i munnen som Fuck You.

Pophits eller inte, här finns ändå mer än tillräckligt av rart soulfunkgodis för att hålla mina öron spetsade mer än ett, två och tre 40-minutersvarv.

Och även om jag något varv då och då kan tycka att Hawthornes röst kan kännas aningen endimensionell spelar det till slut mindre roll. Han skruvar fram sina låtar med en näst intill magisk träffsäkerhet och osviklig känsla för finblås, klockspel, soulgitarrer och stråkdetaljer.

Det är precis så här jag gillar det.

Men ni vet hur det är. Ibland vill man bara ha lite säker skit. Något som låter precis som man väntar sig. Något som inte försöker tänja på gränser och ta det utanför trygghetszonen.

Entré: Soopafly.

Han langar oftast sina egna beats och ringer in tjänster från kompisar från förr. Daz, Kurupt, Kokane och Goldie Loc är bara några av de bekanta namnen som passerar revy under den dryga timmen skivan håller på.

Det låter precis som väntat. Hederlig västkusthiphop konserverad under gangstakvarterens gyllene 90-tal. Och jag har svårt att se något fel i det. Det smakar så bra och det var precis det jag hade väntat mig. På alla sätt som helhet oändligt mycket mer lyssningsbart än mäster Snoops senaste serie album.

Om jag nu vill ha en tjock bas, ett lojt beat, några överstyrda synthar, falsettsång och ett bombardemang av fula ord, ska jag inte kunna få just det då? Hiphop som vet att hämta näring från moderskeppet. Visst är det bättre att få det än säg en tramsig David Guetta-sörja? Jag tycker det.

Låt vara att Soopafly inte är den hetaste rapparen med den mest personliga rösten och hamnar i skuggan av de flesta av sina gäster. Låt bara vara. Det här är ofta fin skit och tillräckligt varierat för att aldrig bli långtråkigt.

Och det blir faktiskt inte uteslutande nostalgiskt bakåtblickande. En av västkustens hetaste finsmakarproducenter de senaste åren, Dam-Funk, bjuder på både ett beat och ett gästspel i albumets allra sista låt GFunk Martian. Då blir det en kort stund både futuristiskt och genuint tokfantastiskt i drygt sex magiska minuter perfekt toppade med en vocoder att dö för och en p-funkig heliumröst. Musikalisk kärlek.