Det finns egentligen bara en enda artist som sparkat undan benen för mig i år, som gått rakt på knock och fått mig att kapitulera. Hon kallar sig för Gnucci Banana, men heter egentligen Ana Rab.

Det var en morgon alldeles i början av mars. Jag slökollade på Nyhetsmorgon i TV4 och blev lite glad att Looptroop Rockers skulle avsluta sändningen med en en låt från den då kommande skivan. Låten var Do och Gnucci Banana var med som gäst. En mörk, hård, låt där Gnucci tar hand om hooken och fullkomligt mördar i sista versen.

Det ledde till en vild googling, intensiv youtube-resa och mer eller mindre resultatlöst letande i spotify-biblioteket. Det jag hittade höll mig fången. Fram trädde en artist som levererade störig klubbmusik ur ungefär samma smältdegel som M.I.A.. Över hela-jävla-allt, med andra ord. Allt på en gång utan andningspaus.

Och efter ett tag hade jag lyckats skrapa ihop till en liten men naggande god spotifylista som fortsätter att växa (Famalam Jam är så klart ett sent tillägg).

Famalam Jam ja. Gnucci Bananas första spår i eget namn. Det är producerat av tyskarna i Schlachtofbronx som hon jobbat med som gäst tidigare. Det är en sommarglad smällare med en sån där somrig gitarr som nästan kräver att finnas bredvid ett oljefat i mixen. Här umgås den mest med ett studsigt beat. Öppningen påminner mig om Missy Elliotts allra finaste stunder och kalaset slutar i he-ey-körer som tar mig tillbaka till Licensed to Ill. <3

Och även om jag önskar att jag kunde skriva att det är det bästa hon släppt, så är det inte riktigt sant (jag är inte riktigt kompis med den uppspeedade hooken).

Jag håller till exempel Hush (Iggy, Iggy) tillsammans med Tim Turbo och Spoek Mathambo och redan nämnda Do aningen högre.

I sammanhanget betyder det ganska lite.
I min bok är det här ändå sommarplågan 2011.

Kan man få önska sig en omgång till, tack?

Bonusvideor