Keep of Kalessin

Orosmolnen tornade upp sig å det grövsta inför Keep of Kalessin-konserten när vi möttes av ett soundcheckande ljudteam när vi gick in på Lyran strax innan klockan blev ett. När det tjugo minuter senare fortfarande inte stod något band på scen stegrades molnen ännu mer. Och skulle visa sig vara sanna dessutom.

Wizziac och Obsidian C.

Ett supertriggat black metal-band som spelar så pass komplex och teknisk musik som Keep of Kalessin behöver ett vettigt ljud för att leverera, för att nyanserna ska gå fram och det inte bara blir ett enda brötande av det. Och då fungerar det inte att rodda ljudet under stress, uppenbarligen.

Det är inte första gången som jag möts av ett dåligt ljud i Lyran. Minns en Dozer-spelning för några år sedan när det sprakade i högtalarna. Så var inte fallet på Vomitory häromdagen lyckligtvis, men så var fallet i går.

Thebon

Inte nog med att första låten med Keep of Kalessin genomförs utan sång och Thebon tvingas byta mikrofon, snart utkristalliserar sig de där sprakande ljuden, som om högtalarsystemet inte är tillräckligt dimensionerat. Tråkigt är bara förnamnet och udden tas från spelningen helt klart. Men det är knappast något att lasta bandet för. Jag kan bara konstatera att de kunde fått göra en bättre spelning första gången på svensk mark. Thebon nämnde dessutom inför spelningen att han hoppades på mycket folk. Jag tror inte han var särskilt nöjd.

Johan

Lördagen spenderades annars mest släntrandes förbi olika saker. Nine var tajta som vanligt och Johan var förvånansvärt i gasen med tanke på att han hade armen i en mitella. Gled sedan förbi In Flames, men lämnade spelningen efter att Isabelle begett sig av längre fram i publikhavet. Kul att Anders Fridén, eller Den ylande träningsjackan som han numera vill bli kallad, gav en känga till Quetzala Blanco efter hennes minst sagt oinitierade recension av deras Roskildespelning.

Efter ivrigt påhejande från Fredrik bestämde jag mig för att kasta ett öga på IAMX och det var en synnerligen intensiv spelning. När bandet gav gitarrerna utrymmet, drog upp tempot och Chris Corner skrek brann det verkligen till, men under de lite lugnare låtarna jag hörde svalnade intresset. Det är dock alltid kul med en spelning där folk ger sig hän, såväl publik som band.