Recension
- Sensuous (cd) Cornelius
- 2006
- Warner
Kitschigt färg-/stereoexperiment
Nio månader efter skivan släpptes i hemlandet Japan kom Cornelius tredje skiva, Sensuous till Sverige. Den har i och för sig gått att få tag i hela tiden, i vår globaliserade värld. I större delen av världen släpptes den i april i år, till Sverige togs den in ordentligt först när Cornelius var här på Södra Teatern för en konsert.
Få artister är lika fascinerande som Keigo Oyamada. Han är en artist, med så många fler uttryckssätt än ett. Han är en konstnär, med musikaliskt uttryckssätt. Videokonst, måleri, skivor – allt känns lika naturligt när det kommer från honom. Om det är bra konst eller ej spelar ingen roll, det är inte det viktiga. Det som är något är hur hans kreativitet lyser omkring vad han gör.
Sensuous är mer än någonsin tidigare en målning med ljud. Han har alltid lekt med ljuden, högt och lågt i bilden. Men först nu låter han det blomma ut fullständigt. Rött, blått, gult rinner ur och över vänster och höger högtalare. Skuggor, ljus och mörker. Tjocka lager med oljefärg, lätta touchade penseldrag och hårda skrapningar för effekt.
Han kombinerar – likt Rauschenberg – föremål, färg och form till något fjärde. Cornelius låtar är hans combines. Om vi accepterar att hans rifflån är hans föremål, tonerna hans färg och rytmen hans form.
Sensuous är kanske, till formen, hans minst tillgängliga skiva hittills. Det är fortfarande i essensen den renaste pop, eklektisk pop. Men han går oftast ifrån mallen för vers refräng vers för att istället bara göra ihopklipp av stråk, toner och rytmer. Och allt strömmar omkring mig som lyssnare från vänster till höger och tillbaka igen. Spåren går ihop och bildar nya former om jag kombinerar ihop dem själv med spellistor eller punktnedslag.
Publicerad: 2007-07-13 00:00 / Uppdaterad: 2007-07-13 13:17
6 kommentarer
Poetiskt skrivet, Kal. Men hur låter musiken? Tänkbara referenser etc.?
#
Det låter ”Rött, blått, gult”
Tänk, typ, caparols logga eller så, fast som ljud. änna.
#
Johan F: Det låter som pop, men som en färgkaskad.
Japansk pop är ju lite karakteristisk också.
Så här låter Gum:
#
konserten var fantastisk. och jag håller nog inte med dig Kal när du beskriver det som japansk pop. det är Shibuya-kei och inget annat när det är som bäst. när vi talar om pop-termer i japan är ju som vi alla vet något helt annat än när det är här.
#
Men varför är musiken på skivan kitsch? Vad betyder det ordet när det används här?
#
Kitsch kan användas som stilmedel. Det är antagligen det som åsyftas.
#
Kommentera eller pinga (trackback).