Det var med blandade känslor som jag såg framåt mot The Haunteds spelning på lördag natt. Bra eftersom det var längesen jag fick chansen att se bandet live och för att det har varit grymt bra de senaste gångerna jag har sett de rutinerade Göteborgarna.

Men det är ändå en speltid som aldrig har passat mig. 01.30 på lördagen, med tre dagars festival i ryggen, är inget optimalt läge och det är det jag känner när vi knallar bortåt Atlantis på lördagnatten för att se festivalens sista spelning för egen del.

Ljudet är, som alltid kan man nästan säga, rätt så dåligt på Atlantis. Inte Arch Enemy-dåligt, men defintivt inte bra. Basen sprakar återigen konstigt och det känns smått märkligt att kunna föra en diskussion i normal samtalston framför scenen på en metalspelning. Men ljudnivån är väl snarare Socialstyrelsen än ljudteknikerns fel…

The Haunted är skönt avslappnade, och Peter Dolving bjuder på sig själv på ett närmast stå upp-aktigt manér. Klart underhållande. Men det är så klart när de låter instrumenten tala som det är på allvar och tyvärr lyfter konserten inte riktigt under den halvtimma som jag mäktar med att vara kvar. Huruvida Dolving skojade eller inte när han kallade den relativt fåhövdade publiken för trött vet jag inte, men The Haunted fick inte särskilt mycket drivkraft därifrån inbillar jag mig.

Bandet rev av feta låtar på rad, och att få höra en personlig favorit som In Vein så tidigt på konserten som den dyker upp var en välkommen bonus, men på det stora hela dunkar The Haunted huvudet i väggen. Och då spelar det ingen roll hur stort imperativ riffmästare Jensen framstår som.