Text
Hultsfred 2008: The Donnas
Alison Robertson och Brett Anderson.
Foto: Magnus Pettersson, Rockfoto.nu
Trots att The Donnas hade den goda smaken att invänta att fotbollsmatchen skulle ta slut var jag en aning sen till spelningen. På håll hörde jag hur introt från senaste skivan Bitchin’ drog i gång konserten, men kunde dock konstatera att det inte handlade om särskilt mycket jag skulle missa. Mycket riktigt var fotograferna kvar i fotodiket när vi väl kom fram, vilket innebar att bandet inte hade avverkat tre låtar ännu.
Senast jag såg The Donnas var på Sticky Fingers i höstas och då var de riktigt bra, men sången höll inte ända fram. Mönstret upprepade sig i går.
Alison Robertson glänste med sitt gedigna gitarrspel, som verkligen tillfört bandet en ny dimension, och Torry Castellanos pigga trumlir förgyllde. Men Brett Andersons röst håller inte. Inledningsvis är hon med, men när konserten har hållit på en stund börjar det svikta.
Men ovanstående verkar inte påverka publiken märkbart, som även om den minskar efter hand, ivrigt hejar på bandet. The Donnas är populära på våra breddgrader och Sverige verkar populärt hos The Donnas. Kanske är det därför Brett Anderson drar ut på mellansnacken så länge, något som verkligen tar ner tempot i konserten och dessutom gör att det drar ut på tiden.
När 45 minuter passerat är jag ganska nöjd, men trots att jag har hört så väl Fall Behind Me och Like an Animal, saknar jag likt förra spelningen Get Skintight, som inte dyker upp under sista kvarten heller.
Publicerad: 2008-06-15 18:13 / Uppdaterad: 2008-06-15 19:01
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).