Det första som mötte mig efter tisdagens ankomst var gutturala körer av missnöje. – Var är vårt favoritcamp, vrålade de campingärrade festivalveteranerna medan de med blodiga händer försökte installera sig i det blåsiga, otrevliga Ängland.
– Det gamla campet köptes upp av en bonde, svarade en besökare när jag frågade varför det gamla, mysiga campet var ersatt av en stormen Gudrun light-blåsig, trädlös äng, helt i avsaknad av den gemytliga känsla av oasliknande avskildhet som det gamla campet inhyste.

Första natten framled jag under livshotande tillstånd. Troglodytfjortisar med sjuklig besatthet i gamla Markoolio-EM-låtar terroriserade med skoningslös illvilja de sömnbenägna. När de inte kunde sjunga med i de utvecklingsstört simpla låttexterna, som för övrigt alltid består av samma fem bollrelaterade ord, så hittade de på egna, skrattretande förslag. Jag fann för en stund mycket nöje i att jämföra campet med ett slags koncentrationsläger. Vid ingången satt
någon slags övervakare i höga torn, och en självutnämnd lägerofficer ropade ständigt ut lägesrapporter ur megafon. När det började regna, kom ett bestämt ”Det regnar!” ur mistluren.

Jag funderade ett slag på det märkliga i att människor faktiskt verkar vara kapabla att sova en timma per dygn så fort de anländer till ett festivalområde, men förvirringen ersattes snart av mordiskt hat mot den eurotechnoälskande pöbel som nekade mig en enda timmes genomförd sömn. Den togs sedermera igen med öronproppar under eftermiddagen, innan alkoholintaget fortgick och primitiva läten som uttryckte längtan efter konserternas dionysiska hängivning utstöttes.

När man lystrade till samtalsämnena på campet baserades de i åtta fall av tio av exkrementrelaterade ämnen; när jag var på väg till mobilladdningshuset hörde jag två unga herrar diskutera bajs i över femton minuter. Musiken är utan tvekan den högsta formen av utövad kultur som infinner sig på området under dessa dagar.