En rejäl dos hardcore var vad jag sökte när jag gick till Stora Dans och The Process spelning. Förhandssnack om Converge och Tragedy hade gjort mig rejält laddad.

Men vad jag fick var mer Refusedorienterad hardcore, som åtminstone med punkmått kan sägas vara smått progressiv. Inget ont i det i sig, men jag tyckte aldrig att bandet gick på knock riktigt och The Process fick inte mer än en kvart innan mitt intresse falnade och färden gick till Hästpojkens spelning.

Det finns en hel del människor i min närhet som blir oerhört provocerade av Hästpojken. Vanligen sådana personer som har en ganska definierad musiksmak. Och jag kan för mitt liv inte förstå varför. Hästpojken är ju så otroligt harmlösa, varför orkar man ens lägga energin på att avsky dem?

Personligen är Hästpojken inga favoriter, men heller inget jag tycker illa om. För mig är de ett tämligen ordinärt popband. Göteborgskopplingen hörs tydligt, men också en punkig ådra som kan härledas bak till band som Ebba Grön.

Troligen handlar väl avskyn i grund och botten om att de är väldigt populära för stunden. Den populariteten märktes dock knappt vid Atlantisscenen på Hultsfred. Tältet var uppseendeväckande tomt med bara tio minuter kvar till spelningen. Visserligen fylldes det snabbt på, men det där riktiga trycket som jag hade förväntat mig uppstod aldrig. Kanske berodde det på att bandet själva var tämligen avslagna och fick dras med tekniska problem, eller på det faktum att de verkar spela i varenda hörn av vårt avlånga land den här sommaren.

Bandets studsiga och skeva pop lyckades aldrig få i gång mig, men det blev väldigt uppenbart att det är tempo som bandet behöver. När tempot dalade blev stämningen snabbt sömnig.

Responsen var såklart bäst under Shane MacGowan, som var den sista låten jag hörde under den dryga kvarten jag var där, innan jag lämnade för att se briljanta Raised Fist. Fram till dess hade det i princip varit en transportsträcka, men nu lämnade jag nöjd. Jag fick vad jag ville ha i och med Shane MacGowan.