Text
Åter till Hultsfred
Dags för Hultsfredsfestival igen.
Foto: Jesper Frisk, Rockfoto.nu
Det är banne mig oundvikligt. Jag hade försökt att hålla tillbaka i år. Försmått kollat igenom listan på klara artister och suckat lite. Tänkt att det nog blir ett rätt tråkigt år, knappt värt att åka dit för.
Men så klart kom den igen. Hultsfredspeppen. Det har varit så ända sedan jag gjorde debut 1998. Förr kom den visserligen ungefär samtidigt som vi lämnade Hultsfreds kommun på väg hem från festivalen. Nu tog det lite längre tid. Men ju närmare festivalen kom, desto mer kändes det.
Visst, jag har nog minst antal band jag måste se i år, knappt något om jag skulle vara på det humöret. Samtidigt har jag ett ganska lagom gäng som jag tänker se. För att inte tala om de övriga som jag kan tänka mig funkar bra i festivalformatet och är beredd att ge en chans. Det är inte så mycket som är skrivet i blod i år, och det tilltalar mig. Det ger mig friheten att glida iväg och se det som faller mig in.
Det har pratats en hel del om att Hultsfred kommer att bli utkonkurrerat av andra festivaler. Att det är nära slutet nu. Jag tror att det var nära slutet, snarare. Förra året var det mest bestående intrycket alla företagsloggor som fanns överallt, alla partners. Känslan av att det var musiken som stod i fokus var som bortblåst; här var det business som gällde.
I år har det mesta tonats ner en aning. Man har ganska klart nischat sig som en campingfestival, man har lagt ribban lite lägre och man har hittat sin identitet igen. Åtminstone är det känslan jag har inför Hultsfredsfestivalen 2008. Vi får väl se hur rätt jag har.
Jag läste en krönika signerad Stefan Holm i Sportbladet för några veckor sedan. Den handlade om den småländska mentaliteten. Om flitet och slitet. Om att inget är märkvärdigt. Krönikan handlade visserligen om sporten i landskapet, där HV 71, Kalmar FF och Dackarna nått toppen i landet i sina respektive idrotter. Men det skulle lika gärna kunna handla om vad som helst. Som en festival. Som Hultsfred.
Sagan om Hultsfred har berättats många gånger. Hur den startades byggd på en idyllisk idé om att ordna konserter, som sedan växte och växte och växte. Förra året tog det stopp och man lärde sig mycket. Måttfullhet är kanske ordet jag söker. Man ställde sig frågan vem man är och varför man är den man är. Och där fortsatte historien.
Jag kanske är fast i idyllen, det är jag den förste att medge. Kanske av rent nostalgiska skäl, jag har ju trots allt upplevt en hel del upplevelser på Hultsfred som jag aldrig skulle vilja vara utan. Bara tanken på det är rent främmande.
Så jag tror och hoppas att Hultsfred kommer att fortleva. Att festivalen kommer att finna sin nisch, fortsätta locka ungdomar som vill uppleva musik under väldigt speciella omständigheter, intensivt och i överflöd.
Så jag åker igen. Med mitt tält, mitt dator och min kamera. Vad som kommer att fastna på pränt eller bild i år är oklart. Men jag är säker på att de oförglömliga sakerna kommer att dyka upp i år också.
Preliminärt spelschema:
Torsdag
Anti-Flag (15.45, Pampas)
The Futureheads (20.30, Teater)
Serj Tankian (21.00, Hawaii)
Rage Against the Machine (24.00, Hawaii)
Fredag
Phoebe Killdeer & the Short Straws (14.30, Teater)
The Process (15.00, Stora Dans)
Raised Fist (15.45, Pampas)
Black Lips (17.30, Atlantis)
Witchcraft (01.30, Stora Dans)
Lördag
Herbrightskies (16.00, Stora Dans)
Sverige-Spanien (18.00, Hawaii)
The Donnas (19.45, Pampas)
The Haunted (01.30, Atlantis)
Publicerad: 2008-06-12 01:30 / Uppdaterad: 2008-06-12 01:53
En kommentar
Hur kunde ni inte ha någon på plats för Rage Against The Machine? Man kan kalla dem förlegade hur mycket man vill, men det finns ingen som gillar tuff musik som kunde undvika att golvas i torsdags natt.
#
Kommentera eller pinga (trackback).