Det som enligt planeringen skulle bli en dag i den svenska indiens tecken blev i praktiken en lång förmiddag fram tills att Laakso gick på Andromeda klockan 18, som ersättare för Shiny Toy Guns. Förra året fick Arvika stå över till förmån för annat, så följaktligen missade jag den tydligen vansinnigt fullsatta spelningen de gjorde på samma scen då. I år har vattnet uppenbarligen flytit under broarna; när bandet går på är teaterscenen ungefär halvfylld. Laakso är för mig ett väldigt älskvärt band, som man så gärna vill ska vara bra. En av deras styrkor är de vingliga, salongsberusade melodierna som hela tiden är på gränsen att kapsejsa, och det är på bristen av dessa som spelningen faller. Laakso rivstartar och kommer sedan aldrig ner från frenesins höjd. Nyanserna fattas, och det är alltför utmattande att följa med på energinivån för att orka med konserten.

En av de avgjort skönaste ingredienserna på Arvikas festivalområde är, just det, chillout-området. Otroligt fint och uppskattat att kunna sätta sig ner, luta sig mot en kudde och äta en fin wrap. Flummigt, ja, men skönt för den som är lite bekväm.

22.30 kom krocken. I Am X på Andromeda ställdes mot Ellen Allien på Orion. Fast eftersom att jag kommer att se Allien igen om en vecka var det egentligen inte så svårt att välja Chris Corner. Villigt erkänner jag min okunnighet, och dessutom upptäckten. Live kändes skillnaden stor mot det material jag hört på skiva. Det hårt, stort och dessutom otroligt högt. Corner går redan från början in i duell med publiken, utmanar oss konserten igenom att skrika högre, ge mer mothugg. Han lyckas. Under timmens gång går Andromeda dessutom från halvfullt till fullt, med en publik som är fullkomligt med på noterna. Det är helt enkelt en ren uppvisning i exakt det man vill se på en Arvikafestival: ursinnig men dansant vacker svärta i en korsning av glamrock, industri och electro.

Från den explosiva urladdning som I Am X innebar vet jag, fortfarande med hjärtat i halsgropen, inte riktigt vart jag ska ta vägen. Smiter in en stund för att lyssna på Ellen Allien, som inte ser ut att ha alltför roligt. Stora delar av hennes potentiella publik har förmodligen dessutom valt som jag, eller är fortfarande kvar på Hocico nere på Apollo. Det är följaktligen lite tunt inne på dansgolvet. Allien mixar dessutom inte direkt publikfriande. Det är knorrig, skruvad minimal, tech-house, elechtech som Allien själv kallar det, och kanske lite väl långt från den trancevana Arvikapubliken. Jag tröttnar själv efter en stund och vandrar ner på Lyran där Hey Willpower är mitt i ett aerobicspass. Deras kitschiga electror’n'b är faktiskt ännu en förlösande upplevelse. Det är galet koordinerade dansrutiner, spandex och falsett, men roligare än Jake Shears, och dessutom DIY på en väldigt skön nivå (efter spelningen kommer killarna själva ut med en sportbag merchandise som de inte har nån aning om hur mycket de ska ta betalt för). Det enda problemet är att större delen av publiken avvek efter 20 minuter för att se TTA.

Avslutningsvis var fredagen tänkt att gå i dansens tecken. Dibaba spelar ganska acidknorrig techno som är fullständigt underbar i femton minuter men sen får mig att sätta mig, nicka till och sedan bli väckt av en ordningsvakt som tror att jag tagit substanser. Det är inte ett dåligt set, men inte tillräckligt varierat. Efter detta är jag så sömnig att jag inte orkar mer än en kvart av Dada Life, som också går ut starkt men sen går mot en tät, repetitiv tranceaktig session som tyvärr kräver sina offer