Text
Timbuktu och Damn! - För både strupe och höfter
När jag delade ut en sjua till Timbuktus senaste skiva fick jag lite skit för betyget. Samma siffra som vanligt. Jag invände att jag inte recenserat alla de tidigare. Men saken är annars den att Timbuks låtmaterial alltid växer ett snäpp på scenen med Damn! som kompband. Skivorna är sällan lika genomgående fantastiska som liveupplevelserna.
Sanningen är också den att liveskivan kammade hem full pott när Susanna skrev om den, så kritken om att betyget alltid är samma lika var inte heller riktigt sann.
Dagens insikt under konserten är att Timbuktu live funkar på fler nivåer än på skiva. Live kombineras de redan starka melodierna med ett lika svängigt groove. Damn! ger låtarna en extra dimension och en chans för oss som inte dansar till melodin att svänga våra ben till rytmer som träffar strax under midjan. Den exakta timme bandet har på scenen gör att setet tvingas till viss komprimering i förhållande till konserten jag såg senast. Trots det hinner de med både en till synes improviserad fresstyle-stund med Mapei vid mikrofonen och den osläppta Spring som en kriminell.
För min personliga del blir höjdpunkten slutklämmen där extranumret görs i brass-form med hela orkestern samlad längst framme vid scenen. Det har uppenbarligen vuxit fram under turnéns gång och blir dagens överraskning.
Publicerad: 2007-07-12 18:08 / Uppdaterad: 2007-07-12 18:15
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).