Bara några dagar innan jag lyssnade på Meg Baird för första gången hade jag en cineastisk uppenbarelse i form av en science fictionfilm från 1972. Ett kort gott råd: se Silent Running. Den är nästan mer aktuell nu än vad den var när den kom ut. Över vissa scener spelas ett soundtrack av Joan Baez som gör det hela ännu mer hjärtskärande vackert.

När sedan Meg Baird dyker upp känns det som att det går en väldigt naturlig landbrygga mellan Baez och henne. Och inte förrän jag börjar läsa om Dear Companion upptäcker jag att den består delvis av nya versioner av låtar, många av dem okända (helt eller till den större massan) och många inspelade på det tidiga 70-talet.

Baird har beskrivit hur många av hennes favoritsånger kommer från den här eran och hur det politiska klimatet under den tiden ofta färgade dessa sånger indirekt och att de senare i historen har lidit för detta.

Utan att vara tidigare bekant med de sånger hon återupplivar är det extremt hänförande lyssning. Musiken är avskalad intill benet med för det mesta bara en akustisk gitarr och en lugnande men väldigt varierad röst. Ett strålande bevis på att melodin är det viktigaste och att det står sig alldeles utmärkt i enkel tappning.

Meg Baird har tidigare skrivit sånger för Philadelphiabandet Espers men det här är hennes debut. Den spelades in för två år sedan och höll på att förbli ohörd om hon inte snappats upp av Wichita (vars namn är taget från en Jim Webb låt. (Nördfakta: Som en homage startar alla deras katalognummer med WEBB) Baird tolkar en annan Webblåt på skivan).

Dear Companion innehåller en del självskrivet material, en del standards och en del covers. Baird kommenterade att hon ville visa människor i hennes närhet att hon bryr sig om dem. Här ryms så mycket kärlek att det når långt långt.