Way Out West är årets musikhändelse. Nykomlingen gör en succépremiär, med intressanta bokningar och slutsålda biljetter. Festivalområdet i hjärtat av Slottsskogen samlar 16 000 glada betalande samt ett antal plankande och det griniga vädret till trots är det positiva stämningar överallt.

Som sig bör görs en del missar. …And You Will Know Us By The Trail Of Dead bokas på en alltför liten scen och kön ringlar lång och förbannad utanför Pustervik. Festivaltåget från Stockholm blir inte av. Upprörda röster pratar om paraplyförbud och öl för 50 spänn. Tydligen delas det ut gratis regnkåpor som kompensation någonstans på området, något en tiondel av publiken verkar ha nytta av när regnet stundtals öser ner.

Musiken dominerar dock intrycket.

Regina Spektor klinkar på sitt piano. Moneybrother gör Springsteen-liknelserna ännu mer omöjliga att undvika. Manu Chao väcker till och med marijuanafansen till liv. Shout Out Louds spelar Tonight I Have To Leave It och de som står längst fram bär de omyndigas festivalarmband och gråter.

I december 2003 såg jag Erykah Badus första Sverige-spelning på Annexet i Stockholm. Då mumlade en till synes hjärntvättad publik om en magisk soulgudinna som inte fick ifrågasättas när de med fåniga leenden gick därifrån. Jag tyckte konserten var kul men halvdan. Säg tre av fem. Eftersom mina förväntningar innan hade varit skyhöga var jag besviken. Det är samma sak i Slottsskogen fyra år senare, även om förväntningarna dämpat sig. Jag försöker skylla på att det är för att jag inte står i publiken utan sitter lite på avstånd som jag inte kan hålla med om översvallande omdömen och recensioner. Men tidigare konstaterat faktum kvarstår: Erykah Badu är den vassaste kniven i lådan på skiva, men när hon leker rymdskepp och reiki-healer (”Tomas Di Leva goes Hugh Hefner goes jultomten”, tyckte min 14-åriga lillasyster) på scen blir det inte lika bra. Nu är det snack om att tre nya skivor med tre olika teman ska släppas på kort tid. En studioplatta med hiphopkollektivet Soulquarians, en Baduizm-liknande skiva med producenter som Sa-Ra och Madlib samt en blues-inspirerad sak som ska minna om 1900-talets första 60 år. Konserten inleds med en låt från den sistnämnda, Annie Don’t Wear No Panties. Sedan är det mest Worldwide Underground och några antingen alldeles för korta eller för långa Baduizm-nummer som gäller. Kul att äntligen få höra Bag Lady live, men längtan efter nytt gör sig påmind.

Annika Norlin måste vara festivalens mest frekventa artist med sina tre framträdanden (Hello Saferide, Säkert! och en gästspel hos Peter, Bjorn And John). Med Säkert! gör hon en fantastisk spelning. I tältscenens intima atmosfär blir publikkontakten och responsen ett ömsesidigt glorifierande. Till skillnad från Erykah Badu levererar Säkert! sina låtar rakt på sak, utan evighetsversioner eller tradigt mellansnack. Vilka låtar sedan! En av årets bästa skivor gör sig om möjligt ännu bättre live. Allsången är ett faktum, inte minst i Allt som är ditt som möts med händer i luften och jubel.

När Kanye West och hans anhang gör entré har solen gått ned. Den koreograferade showen innehåller en mängd komprimerade hitlåtar, en harpa och stråkar samt hiphopdisko med A-Trak. Publiken gör sitt bästa i de soulsamplade refrängerna, men konsertguppar desto ivrigare. Peter, Bjorn And John gör ett nervöst inhopp på scen när Kanye West kör sin version av Young Folks, med krånglande mikrofoner och ohörbart vissel, men kombinationen i sig räcker för glädjeskutt. Om Säkert! står för festivalens bästa spelning står Kanye West onekligen för folkfesten.

Mapei och Basutbudet får jag förresten aldrig se. Medan de spelar på Kajskjul 8 sitter jag och fem andra fast i en hiss för max tre personer i Masthugget och väntar på en nyvaken jourkille.