Recension
- New Maps of Hell (cd) Bad Religion
- 2007
- Epitaph
Power ballads
Lyssna
Etiketter
Bad Religion har nog följt mig hela mitt mer vuxna liv. 14 album har det blivit. Sättningarna har förändrats, men den alltmer desperata radikaliteten har bestått. Från ett punkband som var allmänt förbannat på allt blev Bad Religion ikoner för den som ville lyssna på svängig, poppig och politisk skatepunk. För hardcore vågar man väl knappast kalla musiken för.
Bad religion har med åren blivit punksvängens Saab. Tryggt och säkert som en Volvo, men både roligare och aggresivare att köra. För om energin riktades åt alla håll på 80-talet så kom skärpan och fokus att koncentreras till en punkt: USA:s regim och dess avarter.
Inte så konstigt kanske. Bad Religion var en motreaktion mot ett samhälle där Ronald Reagan var ikon och har därefter fått se hur demokratin spelar det goda spratt på spratt. Där korruption hör till vardagen och där det gäller olika regler för olika människor.
Inte heller så konstigt med tanke på bandets mer och mer intelektuella profil. Ibland har nästan texter överarbetats i sin vilja att vara intelektuellt redbara.
Bad Religions signum har blivit klockrena och melodiösa låtar med skarpa texter. New Maps of Hell kan vara ett undantag. Nog känner jag igen Greg Graffin och Brett Gurewitz. Men det finns en del märkliga tendenser.
För nu känns de lite dystrare och lite mörkare. Fast kanske åt det romantiska hållet. För Prodigal Son får nästan en pojkbandslyster över sig i refrängen. Nästan som en power ballad fast med Bad Religion.
I det där romantiska och dolska stökar bandet till det. Det blir därför inte den där jämna skivan med klockrena politikdängor. Liknelser och subtiliteter tar då och då överhanden.
Fast körandet och de mer tyngre riffen har nog inte varit snyggare. Det är grymt snygga och rena Aahaaahs och Ooooohs. Lyssna bara på Fields of Mars.
Jo, jag får en dos Bad Religion, men jag lyssnar nog hellre på The Empire Strikes First. Faktiskt.
Publicerad: 2007-08-13 00:00 / Uppdaterad: 2008-02-13 10:39
10 kommentarer
Punken är inte död – den bara luktar lite konstigt. Gubbar med stjärtlappar (verkliga eller mentala) låter fan inge kul.
#
”intellektuell” är världens näst bästa ord att stava fel. (1a plats är när företag som producerar text skriver att dom är profesionella eller professionela.)
#
För övrigt har jag en kollega som brukar prata om ”Bad Religion-ackordföljden”. Tror det är Am->F->D->G. Han påstod att ca 2/3 låtar hade den, och att det var så ”riktigt gôtt” (han är göteborgare).
#
noggrann är ett annat bra ord att stava fel.
Sedan tycker jag det var på tiden att de ger skäl bandnamnet igen, det var länge sedan de slog ner på uselheten som göms i religionen.
#
Rejält bra album som inte sällan för tankarna till Suffer och No Control, vilket aldrig kan vara fel.
#
bra skit det här
#
Grym skiva. Helt skitig, förbannat snabb och massor av körer överallt. Förstod inte hur mycket jag saknat bad religion föräns jag hörde denna platta.
Raise the rebel from its grave!
#
Överraskande bra. Bäst sen Generator, men det säger väl inte så mycket med tanke på vad som släppts däremellan. Kan väl säga att den som gillar gamla Bad Religion nog bör snegla hitåt, snarare än åt något annat de släppt de senaste femton åren. Antagligen har man nog bättre för sig om man inte är lika toksåld på BR som jag. New Dark Ages är grym.
#
Skivan växer ju helt klart efter att man spelat den x antal gånger.
Skivan är bättre än The Empire Strikes First men den är hästlängder ifrån The Process of Belief. Jag säger inte att skivan är dålig med tanke på att The Process of Belief är ett nutida mästerverk.
Helt klart värd att lyssna på !
#
Känns som att skivan består av en icke oansenlig andel låtar gjorda specifikt för live-framförande, vilket inte på något sätt är avsett som kritik av skÃvan. Det kan nog bli riktigt kul om de kommer hit och spelar!
#
Kommentera eller pinga (trackback).