När vi kommer till Pustervik tio minuter efter öppningstid ringlar sig kön runt halva kvarteret. Ingen utan särskild biljett till arrangemanget kommer bli insläppt före tolv får vi höra. De flesta ger ilsket upp och går men efter att ha fått olika budskap ett par gånger blir vi ändå insläppta. Mitt sällskap, som har biljett, glider snabbt förbi kassorna. Själv hamnar jag i en andra kö där jag får veta att även om jag blir insläppt kommer jag inte få gå på spelningarna på teatern, dvs Voxtrot och …And You Will Know Us by The Trail of Dead eftersom man redan släppt in maxantalet för teaterlokalen. Arrangemanget är sjukt rörigt och personalen stressad. En liten lokal som Pustervik har ingen möjlighet i världen att ta hand om ett sånt här arrangemang och borde uppenbarligen fått tydligare direktiv och information inför kvällen. Stämningen är inte särskilt god bland konsertbesökarna (eller snarare besökarna). Efter att återigen fått vänta i en evighet får jag komma in och vi springer upp och ser sista halvan av Molotov Jives spelning i baren. Den säger mig ingenting. Linnen, poser och ett par melodilösa Mando Diao-riff och det var det.

Därefter tar Voxtrots spelning vid inför sittande publik inne på teatern. Jag får ändå komma in och se dem och allt köande känns meningslöst då lokalen endast är halvfull. Voxtrot är en överraskning. Jag är inte särskilt bekant med deras material innan men det jag hört har inte varit särdeles spännande. På scen är de motsatsen. Snart har de ett gäng människor dansandes på scen och gör kvällens bästa spelning.

Jonas Game har tagit med sig större delen av Bad Cash Quartet för att spela Springsteen-rock i baren. Det är hett, trångt och inte särskilt tajt. Men Jonas bär upp spelningen med mod, hjärta och enorma mängder svett. Så här varmt har inte Pustervik varit sen jag svimmade under en Josh Rouse-spelning. I flera av banden syns nakna överkroppar men vad gör väl det när musiken levereras på det här sättet.

Trail of Dead på teatern får jag inte se. Det är enligt uppgift fullt och jag väntar för att se Last Days of April innan jag går hem. Det är en ganska slö spelning. 1995 goes 1975. Det räcker så.