Nicke Andersson och Strängen. Robban Eriksson syns i bakgrunden.

Det var ett tag sedan The Hellacopters spelade live och det var således ett tag sedan jag såg dem på scen också. Under tiden har jag dock gått och nätt ganska friskt på vad som i min bok är ett av Sveriges bästa band, faktiskt så mycket att jag har svängt i fråga om favoritskiva. High Visibility har numera petat ner Grande Rock från tronen.

Men i The Hellacopters-lägret verkar det vara som vanligt. De radar så klart upp hits och får den respons de förtjänar. Robban lirade som vanligt finfina trummor, Nicke och Strängen visade att de fortfarande vet hur varenda pose ska se ut och Kenny och Bobba skötte sitt på kanterna.

Det är svårt att ha något att invända egentligen. Visst, jag är inte så förtjust i I’m in the Band och gillade tilltaget med körtjejer som de hade i spelningen som Musikbyrån visade, men det är att klaga i onödan. The Hellacopters gjorde en genuin spelning som ett rutinerat ska klara av att göra. Det var inte fantastiskt och magnifikt, men det gör inget. Jag var helt klart nöjd.

Eftersom Way Out West hade ett halvkaotiskt system för fotografering i fotodiket framför de två största scenerna knallade jag bort till Azaleascenen redan en timme innan The Pogues skulle gå upp på scenen. Fick till slut den eftertraktade västen (bilder kommer senare) och kunde gå en runda och se på Manu Chao på håll. Är inte särskilt bekant med hans musik, men spelningen på Roskilde 2002 var grym trots att man inte kände igen speciellt många låtar. Samma energi infann sig inte riktigt i Slottsskogen i fredags, är mitt korta omdöme.

Shane MacGowan.

Farhågorna att Shane MacGowan skulle vara packad till spelningen besannades sedan. The Pogues var från början inbokade att spela vid sextiden, men när de flyttade fram spelningen till strax innan midnatt kändes det som om man knappt skulle få pengarna tillbaka om MacGowan var berusad.

Och det var ganska tragikomiskt alltihop. Bandet var samspelta, men den gode Shane verkade inte ha samma notblad som de andra. Sluddrande och lite sen in på varje textrad, var det smått sorgligt att höra honom. Efter fem låtar knallade han av och en stund infann sig tvivlet om han skulle dyka upp igen. Men det gjorde han och från Sally MacLennane, som påannonserades med orden ”there’s a lot of words in this one”, kändes det som om han kom in i matchen igen. Eller vande örat sig att han var lite sen mest hela tiden, jag vet ärligt talat inte.

En knapp timme senare avslutas konserten med Fiesta och eftersom den inte är någon favoritlåt för egen del tog jag mig bortåt pressområdet igen. Som vanligt när man förväntar sig stordåd inför en konsert brukar de inte nå upp, så heller inte i fallet The Pogues. Två tankar dyker upp under min vandring: synd att de inte körde Old Main Drag och ett ”jaha, det var det”.