Festivalen Way Out West i Slottsskogen i Göteborg har varit något av sommaren snackis allt eftersom artisterna presenterades. Både redaktionskollegor och andra kompisar har aviserat att de skulle åka dit, mycket tack vare det tilltalande programmet. Som mest var vi tio personer utanför redaktionen som skulle till Göteborg i helgen.

För min egen del har det mesta handlat om The Pogues och så är fortfarande fallet. Andra må ha talat om såväl Erykah Badu och Primal Scream som Kanye West, men ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre. Det är The Pogues med Shane MacGowan i spetsen som är min största anledning att jag satte mig på ett skumpande Vättertåg i dag, förkylning och avsaknaden av ressällskap till trots.

För när det väl drog ihop sig visade det sig att de flesta, redaktionskollegorna undantagna, inte skulle åka av olika anledningar. Inte ens min kompis Sven, som har pratat om Pogues och Shane så länge jag har känt honom, vilket är snart tio år, kunde åka. Synd, och det tar även udden av upplevelsen en aning. Festival är givetvis kul, men det är alltid extra kul om man är ett gäng kompisar. Lagom till festivalen har jag dessutom blivit förkyld. Förhoppningsvis har den redan kulminerat, men det är inte helt säkert. Jag tar hur som helst mina chanser, trots att väderutsikterna senast jag kollade såg allt annat än roliga ut.

Torsdagen börjar hur som helst lugnt och stilla med Woven Hand på Trädgår’n, en lite lagom inledning med tanke på förkylningen. Fredagen blir den tuffa dagen med absolut flest artister. Från början var även CocoRosie med i schemat, men med en lite mer realistisk titt på det gjorde att de försvann. Lördagen inleds sedan med Premier League-premiären på O’Learys, en hållpunkt som faktiskt kommer efter The Pogues på priolistan och som gjort att Sparta fått stryka på foten från schemat. Sunderland är underdog mot Tottenham, men har all chans i världen att överraska, särskilt om nye målvakten Craig Gordon vaktar buren.

Men allt som allt är det mycket som hänger i luften kring Way Out West. Det är inte särskilt kul att åka på festival själv, även om jag kommer att träffa vänner och bekanta när jag väl är på plats. Det är inte heller kul att vara småkymig när man ger sig i väg. Men med de förutsättningarna finns å andra sidan möjligheten att det blir hur bra som helst faktiskt. Det brukar hända när man minst anar det.

Och nu sitter armbandet på plats, fotopasset är uthämtat och jag har fått av mig mina klibbiga jeans tillförmån för shorts. Det blir nog bra det här, trots allt.

Preliminärt schema:
Torsdag
Woven Hand (22.45, Trädgår’n)

Fredag
Boredoms (14.15, Linné)
The Hellacopters (18.30, Flamingo)
The Hives (20.20, Flamingo)
Manu Chao (22.40, Flamingo)
The Pogues (23.50, Azalea)

Lördag
Sunderland-Tottenham (13.45, O’learys)
Juliette & the Licks (19.15, Azalea)
Thunder Express (23.30, Henriksberg)