The Sussex Downs after rainfall
I never knew a place so beautiful

Sommaren 2007 fick jag till sist ändan ur och läste Ben Watts självbiografiska Patient – The True Story of a Rare Illness – berättelsen om hur Bens immunförsvar precis före en USA-turné för Everything But the Girl 1992 fick spel och började attackera Bens kropp istället för invaderande mikroorganismer. Hur de vita blodkropparna började bryta ned vävnad och förtära organ till den punkt när nästan ingenting av tarmarna längre återstod.

Kanske inte den mest självklara av hängmatteböcker.

Men det som hade kunnat bli en orgie i självömkan över att ha blivit reducerad till ett sjukhuspaket med flera månaders sjukhusvistelse som belöning blir istället en nästan kliniskt faktiskt berättelse. Nästan som betraktad av någon annan, någon utomstående med en gryning digitalvideokamera. Men det är också en berättelse fylld av värme och torr, brittisk humor trots att döden många gånger bokstavligen talat ligger i sängen bredvid. Och hela tiden har Ben sin livskamrat Tracey Thorn vid sin sida.

På samma sätt är har Ben Watts mixskiveserie Buzzin’ Fly, fokuserad kring det egna skivbolaget med samma namn, alltid varit mer än bara ännu en i raden av mixskivor. Som att berättaren Ben Watt velat måla upp en historia genom musik. En historia med början, mitt och slut, men där själva berättelsen aldrig blir mer än en glimt i ögonvrån. Det är upp till var och en att ta in, tolka och bilda sig sin egen mentala film. Allt inramat av de brottstycken spoken word som inlett och avslutat.

På volym fyra är fokus mer än någonsin på skivbolagets egna artister och det märks. Ingen tidigare Buzzin’ Fly-skiva har förmodligen varit såhär enhetlig. De sammanvävda övergångarna är knappt märkbara, tvärtom hade det här kunnat vara ett album med en och samma artist, inspelad vid ett enda tillfälle. Om man så vill – ett tecken på att det finns en enhetlig artistisk vision hos Buzzin’ Fly i allmänhet och Ben Watt i synnerhet.

På gott och ont.

För det frö som såddes på volym tre får här blomma ut. Buzzin’ Flys musik flyttas allt längre mot techhouse och techno av mer avskalat snitt. Att The Green Mans, Manoo & Francois A:s, svenske Martin Brodins och Ben Watts bidrag i tur och ordning har titlarna Blink, Magnetic, Freaky Bleepy och Just a Blip känns mer som en programförklaring än en slump.

Men mest av allt saknar jag ord. Precis som förra gången är i princip alla låtar instrumentala, vilket, tillsammans med den likartade uppbyggnaden, gör att samlingen gör ett onödigt jämntjockt intryck. Framförallt saknar jag något extra fantastiskt från Ben själv, som nästan alltid lyst klarast på Buzzin’ Fly-samlingarna – antingen som musiker eller som remixare.

Med allt det här i ryggsäcken återfinns de riktiga höjdpunkterna först och sist: först, när BarBQ:s Barbi in Love flyter in i Pedro Madeiras Long Shadows som sedan lämnar plats åt Bens Just a Blip, och allra sist genom Jimpsters remix av The Sad Piano. Och kanske allra bäst blir det när Jennifer Valones svala stämma leder oss in och ut.

Buzzin’ Fly volume 4 som samling betraktat känns i nivå med trean. Kanske snäppet bättre. Men den inslagna vägen är ändå inte det jag helst vill höra från Buzzin’ Fly eller Ben Watt. Som det är nu fångar Bens berättelse mig inte lika mycket, lika intensivt, som de två första gångerna. Men det finns fortfarande tillräckligt mycket för att jag ska återkomma rätt ofta, alltid med förhoppningen om att jag ska upptäcka något jag missat tidigare.

The Sussex Downs after rainfall
I never knew a place so beautiful
We barely saw a soul for two days
and on the Sunday he brought me home
and washed my hair in darkness

LÄNKAR

Buzzin’ Fly
Skivbolagets sida. Här kan du bland annat lyssna på Bens eget timslånga radioprogram.