Jag hade hoppats på att han skulle slita sönder allt. Smeta blod och lort över vår sista festivaldag. Kalla upp djävlarna från den nionde nivån. Patrick Wolf anno åtminstone 2005 hade gjort det. Patrick Wolf 2007 är dock mer intresserad av att spela pop och skutta runt i sina röda lederhoseninspirerade kortbyxor. Det är bara att ställa de personliga preferenserna åt sidan och acceptera kvällens inriktning. För det skulle knappast ha kunnat bli annat än bra ändå. Publiken börjar samlas så smått redan timmen innan utsatt tid och är när konserten väl inleds mycket blandad och till och med oväntad. Redan i öppningsnumret Wolf song uppenbarar sig ett stort problem som kommer att förfölja mig hela konserten igenom. Jag vet inte om jag stod på en ”blind fläck”, men det var i det närmaste omöjligt att urskilja någon enskild del, må det ha varit sång, fiol eller vilken annan valfri del av orkestern som helst. Ljudet var en stor gröt och många gånger kunde jag inte gissa låten förrän jag hörde publiken sjunga med i texten (så någon måste ju ha hört, i alla fall).

Wolf går hur som helst totalt i spinn. Materialet tas huvudsakligen från The Magic Position som släpptes i februari samt, kanske något överraskande, från Lycantrophy, den då omskrivna debuten där han spelade fullt ut på varulvsmyten. Den mestadels pianobaserade Wind in the Wires representeras enbart av sina uptemponummer The Libertine samt Tristan. Den senare, en av mina favoriter (vilka dock måste erkännas vara ganska många) i Wolfs produktion, tappas tyvärr dock bort i ljuddebaklet. Men överhuvudtaget är det här inte en konsert där man ska bry sig om detaljerna, må vara att det inte är alltför logiskt eftersom det är just Wolfs oerhörda musikaliska säkerhet som gör hans skivor intressanta. Det är dock tid att roa sig, och att göra det på allvar. Patrick Wolf äntrar scenen röd från topp till tå, med glitterränder i hår och ansikte, iklädd nämnda kortbyxor med hängslen och skjorta. Den sistnämnda ryker dock ganska fort, och sen hinner även hängslen dras av och knappar knäppas upp innan scenmanagern känner sig manad att begära ett slut på uppvisningen av kött. Då har man redan dock, med lite halvtur (allt är relativt), fått sig en glimt av Wolfs rumpa. ”Jag trodde att ni var liberala här i Skandinavien!”, ropar han och skrattar.

Hela konserten är ett stort virrvarr av intryck. Jag har försökt komma ihåg ordningen på låtlistan någotsånär, men det är hopplöst. Det är till och med svårt att minnas om det är Bloodbeat eller något annat som mitt i allt övergår till en spontan coverrefräng på Rihannas Umbrella. Maria har förmodligen rätt om att det är svårt att göra fel i ett sånt här läge. Publik och artist eldar på varandra tills att det helt enkelt är slut på tid. Ganska ofta är det svårt att se vad Wolf egentligen håller på med eftersom han tillbringar ungefär lika stor tid liggandes på scen sprattlande med benen, nere i scendiket eller ute i publiken som stående på scen. Det är tydligt att greppet är rätt – visor från Cornwall hade inte passat in här. Sen är det till exempel lite tråkigt att Bluebells inte blir större, de förinspelade fyrverkerierna låter mest som kinapuffar och det atmosfäriska dränks i svett. Det svarta vaskas ut mot grått, några nyanser försvinner. Typexemplet The Childcatcher, som handlar om pedofili, blir intressant nog också allsång.

När jag recenserade The Magic Position gnällde jag lite om att den var alldeles för positiv. Efter den här spelningen är det dock ganska logiskt. Till skivans titelspår, som avslutar konserten, kommer jag på mig själv med att både hoppa och skrika. Sen om det var i dur kan säkert diskuteras.