Marcus Price skruvar fram kliniskt smällande och hårda beats, klipper sönder dem, toppar med rim som är småfula i munnen, kallar sig själv för Basutbudet och stilen för svensk bas. På två skivor, Starpaketet och Pluspaketet, samlar han 26 låtar och en dryg handfull gäster.

Mapei och hennes Bellyroll och Daterape borde inte ha undgått någon. Det är härifrån de kommer. Båda finns på Pluspaketet, som titeln till trots är den av skivorna som träffar mig hårdast och mest direkt. Kanske beror det på att den är mer tillskruvad, upphackad och störd än startskivan. Jag gillar när det blir som mest ettrigt enerverande. När de hetsiga bassmällarna sprutar ur överhettade hörlurar njuter jag som bäst. När styrkan i upprepningens ädla konst demonstreras som tydligast, ja då har nacken svårt att sitta still.

Även om det här är musik som riktats mot dansgolvet med målet att skapa skakande rumpor funkar den minst lika bra i ett par rejäla lurar. Helst på riktigt hög volym. Det ska vibrera så duktigt i trumhinnorna att man vaknar med träningsvärk dagen efter. Det gåller både för ensamlyssnande och på klubben.

Jag lyssnar gärna på monotona electrosmällare som Efter två och Dråger & sex mer än en gång i rad.

För den som lyssnade sönder Max Peezays Discokommittén häromåret blir det här en välkommen fortsättning. För även om de här båda skivorna snarare hämtar sin näring ur det elektroniska Detroit än den brittiska grimen finns det gott om beröringspunkter i de funkigt och hårt kalla ljudlandskapen. Jag gissar att Mackan blev taggad av Peezays framgångar och hittade modet att ta ut svängarna så pass långt som han gör här.

Basutbudet har väldigt lite att göra med det vi hört från honom eller den svenska hiphopscenen tidigare. Så pass lite att det inte är alldeles säkert att det är där han kommer att hitta sin publik.

Videon till Fett med soft som jag fortfarande inte är helt säker på vad jag tycker om. Videon alltså, den är lite obehaglig. Som dansk dogma ungefär. Låten vet jag däremot att jag gillar.