- Vi ska fokusera på musiken, sa Bill.
- Musiken, sa Bull.

Emil och jag är överens. Det är dags att prata om musiken. Men när vi väl börjar prata förstår jag att Emil Jensen är sammansatt av alla sina uttryck. Och intryck. Så det räcker inte med bara musiken trots allt.

Knappast någon har missat att Emil Jensen den här sommaren har varit ute på turné ensam med en cykel som transportmedel. Detta alternativa och hållbara sätt att turnera har renderat uppmärksamhet långt utanför det Emil Jensen är van vid. Tjugotalet spelningar har stått på schemat. Det är en föreställning där musik och snack integreras och materialet är helt nyskrivet. På sin blogg har han rapporterat från turnén och många har följt hans resa den vägen.

Till Arvikafestivalen kommer Emil Jensen för tredje gången i sitt artistliv.

- Arvikafestivalen är den skönaste av festivaler. Jag har visserligen ett par föreställningar kvar att göra, men det här känns som avslutning på något vis, säger Emil.

Av de nya låtarna som är med i föreställningen kommer någon eller några med all säkerhet hamna på kommande skivsläpp. Ghana mot Italien har redan släppts och någon mer går nog att lägga på en skiva. Men i stor del är föreställningen en hybrid av snack och musik vilket kanske gör att den passar bäst i just den formen. Monologer och dialoger avlöser varandra i högt tempo. Ibland tonsatta, ibland inte. Responsen från publiken en viktig del.

Både Emil och hans skivbolag håller framtiden öppen. Arbetet med kommande material får ta den tid det tar. Under våren kommer Emil troligtvis gå in i studio, och han hoppas kunna göra det tillsammans med Marcus Cato, Johan T Karlsson (Familjen) och Edda Magnason igen. Hur det kommer låta vet han dock inte helt säkert. Men trots elektroniska experiment och remixer på senaste EP:n verkar Emil inte lämna sina huvudsakliga arrangemang.

- Jag tror inte musiken kommer bli mer elektronisk. Mina senaste släpp Ghana mot Italien och Gått mig i blodet är inspelade med bara analoga instrument och jag gillar det. Låtskrivandet och inspelningarna ligger nära varandra.

Allt fler upptäcker Emil och hans musik. Många av dessa långt utanför de kretsar som tidigast lärde känna honom. Sommarturnén har renderat intervjusituationer som tidigare inte funnits. Hela uppslag i tidningar om den cyklande artisten. Allt från cykeltips till recept och miljövägledningar har avhandlats. Emil har nästan blivit en nationell hållbarhetssymbol. Och när Jan Troell avslutar arbetet med sin kommande film kommer Emil Jensen också bli känd som skådespelare för flera. Men nu vill han fokusera på musiken.

- Jag vill spela in ny musik, sätta ihop ett band och turnera med det. Det är ju musiken som är kärnan i allt jag gör.

Men först väntar fortsatt turnerande. I höst ska Emil ta tåget och bland annat ta sig till platser han inte kommit till under sommarens turné. Ett antal spelningar i norra Sverige är inplanerade. Sedan blir det fokusering på ny musik. Låtarna kommer skrivas på piano, gitarr, tramporgel eller kanske något annat instrument.

- När jag skrev låtarna till Orka då upptäckte jag att jag kunde göra musiken på instrument jag inte tänkt på tidigare, som tramporgel. Det blir lätt så att jag skriver på gitarr, eftersom den alltid är med, men jag vill fortsätta skriva på piano, orgel och andra klaviaturinstrument, det var ju så det började.

Emil Jensen är inte bara artist. Han är också aktivist. Han har kysst Alf Svensson i Almedalen och anses vara radikal av många. Hans sätt att kombinera tankar och funderingar med både finstämda och yviga låtar verkar provocerande för många. Emil Jensen uppfattas som pretentiös av många popkonessörer. Men det är inget som han tänker på.

- Jag gör mina låtar och skriver om vad jag tänker. Krävs det så lite för att vara pretentiös är jag det gärna, säger Emil.

Vi fortsätter prata om den här alternativa grejen. Jag är nyfiken på om Emil själv ser sig som alternativ. Jag frågar om han skulle kunna tänka sig att vara med på Allsång på Skansen. Han tänker men kommer inte riktigt fram till något självklart svar. Han menar att han aldrig skulle ställa upp i något sammanhang där någon annan dikterar vad han ska göra eller säga. Men i övrigt finns det inte några självklara do-nots.

- Det verkar som om många tror att jag har en dold agenda. Jag är bara den jag är och gör det jag gör. Men visst finns det saker jag aldrig kommer ställa upp på, säger Emil och räknar upp ett antal företag vars events han inte kommer synas på. Någonsin.

Vårt samtal är trevligt. Soffan vi sitter på är mjuk och skön. Men jag känner att jag måste knyta ihop för att ge Emil tid att gå iväg på nästa grej. Någon timme senare ser jag honom göra sin föreställning på den gamla dansbanan Lyran. Platsen är fullpackad med människor. Han blandar sina låtar med det där fantastiska mellansnacket som han själv inleder med att avklassificera. Skratt lockas fram. Igenkännande leenden. När han pratar om sorgen och saknaden av sin syster innan han spelar Ghana mot Italien gör det ont. Jag förstår vad den handlar om nu och det låter som hans röst stockar sig. Han pratar om känslor och hänger ut sig själv utan att vara sentimental. Bara mental.

Det är då jag förstår. Jag förstår varför jag blir så träffad av Emil Jensen. Han är inte någon gud. Bara en ovanligt sympatisk människa som gärna berättar om saker. En ovanligt inkännande människa, språkmålare och en ovanligt begåvad låtskrivare.

När föreställningen slutar med att han sjunger Maj förra året vill jag nästan gråta lite tyst av både sorg och lycka. På fyrtiofem minuter har Emil sagt och sjungit uppenbara självklarheter på ett sätt jag tror bara han kan. Fyrtiofem minuter av kärlek. Som bara kan vara alternativt i en värld som är helt oalternativ. I en värld där bittra cyniker som sågar och dissar regerar och ingen längre vågar komma med några kreativa idéer av rädsla för att uppfattas som för politiskt korrekta eller för lite politiskt korrekta.

Emil Jensen inspirerar mig. Han ser framåt istället för bakåt. Moraliserar inte. Och dessutom gör han det med musik som låter precis lika omtumlande som hans texter. Enkelt och minimalistiskt ibland, storslaget och yvigt ibland. Precis som hans idé om dokusåpan som kan rädda världen.

Nya låtar har tagit form och kommer fortsätta göra det. Och när han väl spelar in dem kommer jag med spänning se fram emot resultatet. Emil Jensen är i själva verket inte särskilt ovanlig. Men i en till slentrian vanlig värld är han ett av de allra bästa alternativen.

En artist som verkligen går att lyssna på.