I år fyller hiphopen 30 år. Ola, Pontus och Karin uppmärksammar det med att lista tre producenters trettio bästa verk. När det kom till min tur att göra en special hade jag inga hiphopproducenter på lager. Producenter? I min värld? Phil Ek? Mike Mogis? Jubileum då? Jo.

Vad ingen visste var att det är just i år som Yo La Tengo fyller 25 år. I veckan spelar de i Lund och Stockholm.

Fram till nästa lördag kommer vi därför uppmärksamma dem lite varje dag.

Feared dead

Alla minns The Onion-artikeln ”37 Record-Store Clerks Feared Dead In Yo La Tengo Concert Disaster” som även finns publicerad i Da Capo: Best Music Writing 2003. Den handlar om hur taket rasade in under en Yo La Tengo-spelning i en skivbutik.

We’re trying our best to rescue these clerks, but, realistically, there’s not a lot of hope,” said emergency worker Len Guzman, standing outside the 40 Watt Club, where the tragedy occurred. ”These people are simply not in the physical condition to survive this sort of trauma. It’s just a twisted mass of black-frame glasses and ironic Girl Scouts T-shirts in there.

Also believed to be among the missing are seven freelance rock critics, five vinyl junkies, two ‘zine publishers, an art-school dropout, and a college-radio DJ.

Det var 2002 och det var fortfarande roligt att skoja om hipsters. (AdBusters tyckte det var roligt förra året också.)

”I haven’t seen this much senseless hipster carnage since the Great Sebadoh Fire Of ’93,” said rescue worker Larry Kolterman, finding a green-and-gold suede Puma sneaker in the rubble.

Det är roligt att skoja om Yo La Tengos publik. Yo La Tengo själva däremot finns det inget roligt alls att säga om. Yo La Tengo ler sällan men de tar sig inte heller själva på särskilt stort allvar. Yo La Tengo bara är. De har varit i tjugofem år nu. Med hipsterspublik och utan.

Hoboken, New Jersey, 1984

Det äkta paret Ira Kaplan och Georgia Hubley bildade 1984 Yo La Tengo som ett förortens rödkindade svar på Sonic Youth, ett baseballfansens popalibi.

Första singeln släpptes året därpå. Det var med The River of Water och Arthur Lees A House Is Not a Motel som Yo La Tengos diskografi såg dagens ljus. Att det inte berodde på fantasibrist att B-sidan var en cover av en gammal dänga har senare blivit tydligt. Förutom sina tolv fullängdare och lika många ep:s har bandet medverkat på samlingsplattor och spelat in filmmusik. Vid sidan av det har de inte kunnat hålla sig från att ge sig på både dödliga och odödliga klassiker. De har förmodligen dödat några på vägen också.

Senast i år kom Fuckbook som de gav ut under namnet Condo Fucks, ett band med en påhittad historia. Fuckbook består av gamla rock ‘n’ roll-låtar i Yo La Tengo-tappning.

De är lite för gamla för att ligga på knä i ett källarhål och svinga en gitarr över huvudet men det är precis vad de gör och det får oss att känna oss unga och fräscha och som att det fortfarande finns tid att göra just det som de gjort sen åttiotalet.

Maria Gustafsson

Yo La Tengo, spanska för ”I’ve got it!”, har sedan 1993 och Painful legat på Matador. De håller en stadigt låg utgivningstakt och har varit fyrtiofem så länge alla kan minnas. För ett par månader sedan släpptes tolfte fullängdaren Popular Songs.

Popular Songs, 2009

Och när man trodde att ett band inte kunde vara mer kritikervänligt passar de dessutom på att slänga den alldeles perfekta Four Tops-pastischen If It’s True, där det gifta paret (gifta paret!) Georgia och Ira Kaplan stämsjunger ljuvt över stråkarna från I Can’t Help Myself (Sugar Pie, Honey Bunch). Undantaget trummorna från Be My Baby är det gissningsvis världens mest samplade intro, men eftersom Yo La Tengos ömma händer gör något nyskapande av de mest oväntade byggmaterialen känns det som att höra det för första gången.

Rebecka Ahlberg

Den stora Yo La Tengo-specialen

När jag började gräva i arkivet visade det sig att dagensskiva.com:s arkiv av Yo La Tengo-texter bestod av endast en (1) recension. Nån samling fanns med på ett hörn och albumet de släppte under namnet Condo Fucks. Det håller inte. De flesta albumen släpptes innan dagensskiva.com startades. Det tar vi igen nu. En vecka framåt kommer vi, förmodligen mest jag, skriva om så många album och andra släpp som vi hinner med. Vi börjar specialveckan med recensioner av tre fullängdare.

Fakebook, 1990.

Titeln vittnar om ett rent coveralbum. Den kallades “coverskivan” fram till Yo La Tengo Is Murdering The Classics från 2006. Fakebook är inte en coverskiva. Nästan en tredjedel av spåren är Yo La Tengos egna, skrivna av Ira Kaplan och Georgia Hubley. Helt fräckt mäter de sig med Cat Stevens och John Cale.

And Then Nothing Turned Itself Inside-Out, 2000.

När And Then Nothing Turned Itself Inside Out släpptes hade bandet självförtroende. Man förvånas ständigt över hur de kan göra så mycket med så, vad det verkar, små medel. Det finns inget pynt på And Then Nothing Turned Itself Inside Out. Albumet är jazzigt och mjukt med vassare inslag och detaljerna framträder efter hand.

Summer Sun, 2003.

Trots det landar Summer Sun en bit från föregångarna I Can Hear the Heart Beating as One och And Then Nothing Turned Itself Inside-Out. Spåren på Summer Sun förmedlas med ett lättare hjärta. I Season of the Shark masserar Georgia Hubley lätt trumsetet på ett sätt som inte alls är karaktäristiskt för Yo La Tengo.