Den 10 april släpps A Wasteland Companion på Merge Records. Zooey Deschanel, Mike Mogis, Steve Shelley, and PJ Harvey medverkar.[...]

Det var väl inte ens en tidsfråga. First Aid Kit har inte slagit igenom över en natt. De har varit på väg hit hela tiden. Hela vägen från debut-EP:n Drunken Trees och albumet The Big Black and the Blue. Det var lite ljumt på The Big Black and the Blue. Det var som om albumet […][...]

Det finns skivor som ständigt ligger framme. Låtar man alltid återkommer till. Album som varit med på varanda bilresa. De är två och de kallas Me First och Sun, Sun, Sun. The Electeds två tidigare album, släppta på Sub Pop i mitten av 00-talet. Det har gått fem år sedan Sun, Sun, Sun släpptes och […][...]

Jenny Lewis och pojkvännen Jonathan Rice har spelat på varandras skivor sedan länge. Men det är först nu de gör något under eget namn, tillsammans. Under vinterns snöstormar i besökte de gamle vännen Mike Mogis studio i Omaha, Nebraska. Fram växte ett album med pop av en mer melodiös och up-tempo variant än deras andra […][...]

I år fyller hiphopen 30 år. Ola, Pontus och Karin uppmärksammar det med att lista tre producenters trettio bästa verk. När det kom till min tur att göra en special hade jag inga hiphopproducenter på lager. Producenter? I min värld? Phil Ek? Mike Mogis? Jubileum då? Jo. Vad ingen visste var att det är just […][...]

De fyra gentlemännen i Monsters of Folk är inte vilka som helst. Det finns hundratals släpp där M. Ward, Jim James (eller Yim Yames som han kallar sig), Conor Oberst och Mike Mogis varit inblandade. De är alla fyra giganter inom en genre lika het på samarbeten som hiphopen. I konvolutet rabblas gitarrsponsorer. De har […][...]

M. Ward, Jim James och Conor Oberst har setts på scen tillsammans vid flertalet tillfällen. Redan för fem år sedan namngav de sin söta supergrupp Monsters of Folk. Så den 22 september släpper de då äntligen ett album. Albumkonstellationen har även sällskap av Obersts ständige vapendragare Mike Mogis. På hemsidan bjuder de på spåret Say […][...]

När ”Post-War” förra året blev den där skivan man i backspegeln borde lyssnat mer på, men aldrig riktigt gav tid, var det ”To Go Home”, skriven av Daniel Johnston, som ändå bitit sig fast och gjort sig trallande fånig i bakhuvudet. ”To Go Home” är så direkt och kombinerar just det som är bra med […][...]

Det är synd när all uppmärksamhet kring ett album handlar om en halvdan version av the Traveling Wilburys ”Handle With Care”. Det finns så mycket annat på ”Rabbit Fur Coat” som borde ge den uppmärksamhet. Samtidigt är ju en version av en känd låt som samlar gräddan av folk- och indieeliten i USA ett idiotsäkert […][...]