Det är sällan Nya Zeeland nämns i musiksammanhang, men faktum är att landet har haft en ganska stark indiepopscen ända sedan 80-talet då skivbolaget Flying Nun etablerade sig med band som The Chills, The Bats och The Clean. Man kan inte påstå att den avlägsna ögruppen har fött fram överdrivet många nyskapande band sedan dess, […][...]

A Master of Ceremonies, Joel Almes debutskiva, blev rättvist hyllad som en av de tio senaste årens bästa svenska skivor. Hans trevande balansgång mellan bombastisk dramatik och den allra sköraste sårbarheten verkade snarare härstamma från mästare som Gene Pitney och låtskrivarna i Brill Building snarare än 2000-talets Göteborg, den senares förmåga att spotta ur sig […][...]

Den egensinnige garagerockaren Jay Reatard, vars riktiga namn var Jimmy Lee Lindsey Jr., hittades igår död i sin säng hemma i Memphis. Dödsorsaken är ännu inte fastställd. Han blev bara 29 år gammal. Reatard har varit aktiv inom garagescenen i många år, men det är först på sistone han har börjat få den mediala uppmärksamhet […][...]

Popmusik och lidande är som bekant en kombination lika klassisk som eld och vatten. Särskilt bevingade verkar den sortens kval som vrids ur ett krossat hjärta vara. Kommer de inte i form av huvudlösa tonårsförälskelser handlar det förmodligen om avslutade förhållanden, och alldeles särskild laddning brukar skilsmässoskivor få. Bob Dylans Blood on the Tracks, Elvis […][...]

Till skillnad från Marcus Birro och andra hängivna fans älskar jag inte The Cure för Disintegration och deras långa, desperata klagobrev till mänskligheten, utan för den marginaliserade delen av deras katalog som utgörs av barnsligt upprymda poplåtar. Kanske krävs det just en härdad cyniker som Robert Smith för att lite solljus mellan persiennerna ska resultera […][...]

tUnE-YaRdS, eller Merrill Garbus som hon egentligen heter, har blivit en perifer men självklar del av den rådande lo-fi-vågen. Hon är förvisso så DIY som det ens är möjligt att vara – BiRd-BrAiNs är inspelad i hennes sovrum och producerad i gratisprogrammet Audacity – men till skillnad från alla andra skramliga akter med fula namn […][...]

Vissa saker tyder på att det finns substans i den australiensiska indierockkvartetten The Temper Traps musik. Både stråkarna, fraseringarna och de suggestiva temposkiftningarna vill på något vis förmedla något organiskt, som om musiken i själva verket hade skapats av en människa. Vederbörande är i sådana fall kastrerad. Vad The Temper Trap har skapat är ett […][...]

Jag förstod aldrig riktigt Vampire Weekend. Det var inte det att de inte var intressanta, för det var de ju. Att korsa pop med afrobeat har varit ett strålande koncept ända sedan Paul Simon hittade på det, och att ett gäng stiliga akademiker uppdaterade det med en barnslig energi en sisådär 20 år senare var […][...]

Om de senaste tio årens manliga indiestereotyp har varit en tystlåten, snällskäggig trubadur i truckerkeps så har den kvinnliga motsvarigheten som bekant rört sig mer åt Kate Bush-hållet. Det yviga naturbarnet i korkkilklackar är för 2000-talet vad Justine Frischmanns svarta lugg var för 90-talet. Clare Muldaur är något av ett praktexempel på allt ovanstående. Hon […][...]

Man kan anklaga The Wave Pictures sångare och låtskrivare David Tattersall för mycket. Till exempel har han snott i princip hela sitt uttryck från Darren Hayman, kärlekskrank socialist och självironisk textförfattare i det genialiska popbandet Hefner. Förutom vissa dialektala skillnader är deras skolgårdsgnälliga röster så gott som identiska. Tattersall är inte heller någon vidare melodisnickare. […][...]