Om man tvivlar på vilken effekt de senaste årens retrotrend med nya unga thrash metal-band egentligen betytt för scenen är det bara att vända sig till de gamla stötarna som Exodus, Slayer och Kreator. De har inte bara återgått till traditionella hjulspår med entusiasm, de har dessutom gjort det bra. New Jerseys Overkill är det […][...]

Det är knasigt hur Ride the Tiger har så mycket mer, är så mycket bättre, än påföljande New Wave Hot Dogs och President Yo La Tengo. Att inte ha något att förlora ligger så ofta till grund för kvalitet. Likaså i fallet med Yo La Tengos debut Ride the Tiger. Ride the Tiger är producerad […][...]

Det enda jag sett av New Jersey är biten från Manhattan till Newarks flygplats. Ändå sitter jag här i min t-shirt med ”New Jersey. Only the strong survive.” på bröstet och längtar dit. Det var inte meningen att jag skulle skriva sexton Yo La Tengo-recensioner under en vecka men när jag började gick det inte […][...]

Är det två album som definierar Yo La Tengo så är det I Can Hear the Heart Beating as One och And Then Nothing Turned Itself Inside-Out. Albumen kom med tre års mellanrum, 1997 respektive 2000. I stort är de väldigt lika. De är nedtonade och regniga. De saknar girlgrouplåtarna och rockabillypassningarna. Både Georgia Hubley […][...]

May I Sing With Me känns som Yo La Tengos mest anonyma album. Det är förmodligen en direkt följd av att det är det mest högljudda. Det väsnas och håller ungefär dubbelt så högt tempo som de andra albumen. Det är ganska irriterande också. Effektsökande genom volym och tyngd. Ibland gällhet. Ta 86-Second Blackout som […][...]

Det krävs en del entusiasm för att plocka fram New Wave Hot Dogs. Den öppnas med riffet från Blue Öyster Cults (Don’t Fear) The Reaper och titeln Clunk syftar väl på, ja, koklockan. Kul. En snabb research om albumet ger ständiga referenser till The Velvet Underground och Television. Kanske är det de vassa gitarrerna, den […][...]

President Yo La Tengo. Sju låtar lång. Numera utgiven tillsammans med New Wave Hot Dogs på ett tjugotvå-låtarsalbum. Men här sju låtar med gnissel av en helt annan kaliber än tidigare. Det är ganska tråkigt samtidigt som du bara tar dig igenom halva inledande Barnaby, Hardly Working innan du älskar det. Snart nog, redan i […][...]

Today Is the Day släpptes i samband med fullängdaren Summer Sun från 2003 och därifrån kommer även titelspåret. Avslutande Cherry Chapstick kommer däremot från And Then Nothing Turned Itself Inside-Out. Här får vi en akustisk version långt från den larmiga från albumet. Versionen visar på att det finns melodier hos Yo La Tengo. Även när […][...]

Jag vill minnas att mottagandet av I Am Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass var ganska ljummet men jag kan inte minnas varför. Kanske inte bland recensenter, men bland mina vänner. Det var som om de flesta köpte albumet av gammal Yo La Tengo-vana men ingen riktigt lyssnade på det. Själv […][...]

Painful var avstampet in i ett mer homogent sound, skapat av bland annat producenten Roger Moutenot. Uppföljaren Electr-O-Pura är därför en helt fantastiskt album. Den velighet som fanns på Painful finns inte längre på 1995 års Electr-O-Pura. Electr-O-Pura är ganska stökig. Men den är bråkig på ett lite mer sofistikerat sätt än tidigare. Det är […][...]