Det är knasigt hur Ride the Tiger har så mycket mer, är så mycket bättre, än påföljande New Wave Hot Dogs och President Yo La Tengo. Att inte ha något att förlora ligger så ofta till grund för kvalitet. Likaså i fallet med Yo La Tengos debut Ride the Tiger. Ride the Tiger är producerad […][...]

Är det två album som definierar Yo La Tengo så är det I Can Hear the Heart Beating as One och And Then Nothing Turned Itself Inside-Out. Albumen kom med tre års mellanrum, 1997 respektive 2000. I stort är de väldigt lika. De är nedtonade och regniga. De saknar girlgrouplåtarna och rockabillypassningarna. Både Georgia Hubley […][...]

May I Sing With Me känns som Yo La Tengos mest anonyma album. Det är förmodligen en direkt följd av att det är det mest högljudda. Det väsnas och håller ungefär dubbelt så högt tempo som de andra albumen. Det är ganska irriterande också. Effektsökande genom volym och tyngd. Ibland gällhet. Ta 86-Second Blackout som […][...]

President Yo La Tengo. Sju låtar lång. Numera utgiven tillsammans med New Wave Hot Dogs på ett tjugotvå-låtarsalbum. Men här sju låtar med gnissel av en helt annan kaliber än tidigare. Det är ganska tråkigt samtidigt som du bara tar dig igenom halva inledande Barnaby, Hardly Working innan du älskar det. Snart nog, redan i […][...]

Today Is the Day släpptes i samband med fullängdaren Summer Sun från 2003 och därifrån kommer även titelspåret. Avslutande Cherry Chapstick kommer däremot från And Then Nothing Turned Itself Inside-Out. Här får vi en akustisk version långt från den larmiga från albumet. Versionen visar på att det finns melodier hos Yo La Tengo. Även när […][...]

Jag vill minnas att mottagandet av I Am Not Afraid of You and I Will Beat Your Ass var ganska ljummet men jag kan inte minnas varför. Kanske inte bland recensenter, men bland mina vänner. Det var som om de flesta köpte albumet av gammal Yo La Tengo-vana men ingen riktigt lyssnade på det. Själv […][...]

I och med Painful blev Matador Yo La Tengos bolag, James McNew bandets faste basist och Roger Moutenot husproducent. Painful var också ett steg från den melodiösa indien till en mer introvert och utforskande stil. Spår som Nowhere Near är drömska, långsamma och fina men Kaplans gitarr hänger hotfullt bakom sången och väver in vassare […][...]

Det var Gram Parsons som gjorde How Much I’ve Lied. Countrystinn och känslosam. Sen gjorde Elvis Costello den. Klichéaktig och fruktansvärd. Yo La Tengos version ligger närmst Gram Parsons förutom att den är luftig och snudd på gråtig. Snudd på skräckslagen. Fina Yo La Tengo. Så nu är vi där på cover-låtarna igen. Little Honda […][...]

Titeln vittnar om ett rent coveralbum. Den kallades ”coverskivan” fram till Yo La Tengo Is Murdering The Classics från 2006. Fakebook är inte en coverskiva. Nästan en tredjedel av spåren är Yo La Tengos egna, skrivna av Ira Kaplan och Georgia Hubley. Helt fräckt mäter de sig med Cat Stevens och John Cale. Tittar du […][...]

Året var 2000 och Yo La Tengo blev kantigare och stiligare. När arrangemangen blev luftigare och långsammare framträdde en skärpa. Soundet gav också utrymme för vassare och noise-igare spår. När influenserna från nittiotalsindien levde och bandet provade nya bandmedlemmar till varje släpp var Yo La Tengo lite av varje. De hade hittat ett koncept men […][...]