Atlanta-bandet Deerhunter är ständigt i förändring. Varje släpp skiljer sig från det föregående avseende bandets uppställning. Samtidigt är det likformiga det som utgör Deerhunters baksida. Det händer inte särskilt mycket när Bradford Cox med vänner gör musik. Det monotona blir sällan monotont nog, det smarta och aviga blir sällan tillräckligt smart och avigt. Eller så […][...]

I och med att tredje albumet av Deer Tick, The Black Dirt Sessions, släpps i USA passar Playground på att släppa det andra albumet, Born on a Flag Day, här hemma. Born on a Flag Day, som kom förra sommaren, blev Rhode Island-bandet genombrott. Med samma nära förhållande till countryn som Phosphorescent och boogien som […][...]

Ju mer jag grävde i skivhögar, backar och hårddiskar gjorde sig musikminnena påminda. Musikhändelser som sammanfattar mer eller mindre hela mitt vuxna liv. Där låg I Am Trying to Break Your Heart-dokumentären och surade i ett hörn. Minnet av att gå hem från jobbet dagen då Elliott Smith dog dök upp och tvingades bort. Gången […][...]

Fever Ray Fever Ray Jag slås av det stora mörkret på Fever Ray:s självbetitlade debutskiva. Men jag är osäker på vad mörkret består av. /…/ Det långsamma tempot och de mörka malande tonerna. Även om det strös ut rikligt med lättare toner ovanpå anrättningen smakar det sorg. Det smakar uppgivenhet, förlorad kraft. Men även om […][...]

2009 års nästsista månad har lagts till handlingarna och i sedvanlig ordning sammanfattar vi månaden som gick med att lista guldkornen. Fool’s Gold Surprise Hotel (låt) och Yeah Yeah Yeahs Heads Will Roll (A-Trak remix) (låt) Jag kunde inte välja. Surprise Hotel har smygt sig på under en längre tid, till den punkt där dess […][...]

Foto: Michael Lavine Efter en veckas Yo La Tengo-recenserande går det inte att sluta utan en spellista. Jag har hållit den väldigt kort, så många låtar som kanske borde varit med är inte det. Bandet har ändå en karriär på tjugofem år. Vill du gå vidare efter spellistan så lyssna på samlingen Prisoners of Love: […][...]

Det är knasigt hur Ride the Tiger har så mycket mer, är så mycket bättre, än påföljande New Wave Hot Dogs och President Yo La Tengo. Att inte ha något att förlora ligger så ofta till grund för kvalitet. Likaså i fallet med Yo La Tengos debut Ride the Tiger. Ride the Tiger är producerad […][...]

Det enda jag sett av New Jersey är biten från Manhattan till Newarks flygplats. Ändå sitter jag här i min t-shirt med ”New Jersey. Only the strong survive.” på bröstet och längtar dit. Det var inte meningen att jag skulle skriva sexton Yo La Tengo-recensioner under en vecka men när jag började gick det inte […][...]

Är det två album som definierar Yo La Tengo så är det I Can Hear the Heart Beating as One och And Then Nothing Turned Itself Inside-Out. Albumen kom med tre års mellanrum, 1997 respektive 2000. I stort är de väldigt lika. De är nedtonade och regniga. De saknar girlgrouplåtarna och rockabillypassningarna. Både Georgia Hubley […][...]

May I Sing With Me känns som Yo La Tengos mest anonyma album. Det är förmodligen en direkt följd av att det är det mest högljudda. Det väsnas och håller ungefär dubbelt så högt tempo som de andra albumen. Det är ganska irriterande också. Effektsökande genom volym och tyngd. Ibland gällhet. Ta 86-Second Blackout som […][...]