Det är naturligtvis svårt att inte bäva inför den storhet som Shrinebuilder ändå får anses vara. Här samsas personer från bland annat Saint Vitus, Sleep, Neurosis och Melvins och resultatet borde givetvis bli monumentalt.

Men Shrinebuilder låter i mångt och mycket precis som man kan förvänta sig att bandet ska låta. Det är feta riff, som i en något slarvig jämförelse skulle kunna gå att härleda bak till Black Sabbath, men som troligen härstammar från något mycket mer obskyrt än så, blandat med en hel del smått psykedeliska drag.

Summan av de fyra bandmedlemmarna helt enkelt.

Och det är väl där min lilla besvikelse ligger antar jag. För det hade varit roligt om det hade blivit något mer av det hela än bara delarna tillsammans. Vad det beror på är knappast något som går att få svar på, men mina egna funderingar kring detta har vandrat mellan att bandet inte har gett sig själv tillräckligt med tid till att forma ett eget sound och att de har omgetts av ja-sägare som inte har vågat stå upp mot så tunga namn som det faktiskt är i Shrinebuilder.

Enda gångerna som som jag egentligen lyfter på ögonbrynen och riffen verkligen suger tag i mig är när Scott Kellys välbekanta stämma gör sig påmind. Men vill jag höra det spelar jag hellre Neurosis.

Jag är övertygad om att Shrinebuilder hade kunnat bli något mycket mer än så här.