dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Hercules and Love Affair: Hercules and Love Affair
Hercules and Love Affair (album, cd) Hercules and Love Affair
2008
DFA/EMI
7/10

Faktiskt mer än bara ytan

Booty Luv.

Det är inte bara gruppnamnet som är ungefär hur bra som helst, hela paketet stavades julafton i Ola-format. Cover-versioner i discoglitterhouse-kostym av r’n'b-låtar som i flera fall var skitbra redan i sina original, Luther Vandross Shine och Lucy Pearl Don’t Mess With My Man framförallt. Musik skapad av Seamus Haji, Carl Ryden och T&F vs. Moltosugo. Chic-sampling, neonljus och en hel hög discokulor på omslaget. Allt utgivet av Hed Kandi.

Kort sagt omöjligt att misslyckas.

Ändå var det på något sätt precis det som blev resultatet. Eller, kanske inte misslyckande – i sina bästa stunder svängde Boogie 2Nite (och ännu mer de många remixer som rann ut från albumet) riktigt mycket. Men under den (vansinnigt) snygga ytan började saker och ting att spricka i sömmarna. Förmodligen mest av allt för att hela Booty Luv-äventyret var fast förankrat i en av förra årets mesta dansmusiktrender: discohouse med ”electro” som något slags förled (hur pass rätt den underkategoriseringen är kan man diskutera länge – kanske hade det passat bättre med att använda ”digital” i någon lös mening, som Mark Doyle gjorde på sin samling Digital Angel).

Jag vet egentligen inte vad mitt problem är här. Det ligger någonstans i basgången, mitt emellan en rakt igenom 303-knorrande variant och ett riktigt blodpulsmullrande discoklassiskt dito. Men det är en annan historia.

Första gångerna med Hercules and Love Affair var jag väldigt nära att avskriva den på precis samma grunder som Booty Luv. En yta som har precis alla attribut på precis rätt ställen men som, tja, inte går mycket djupare än så.

Första smakprovet Blind lät mest som en 2008-version av Blurs Girls and Boys och Antonys röst var lika enerverande som alltid. När houselegenden Frankie Knuckles stökade om lite blev saker och ting förstås bättre, men det var först när Knuckles hade den goda smaken att göra en dub-version nästan utan sång som det blev riktigt överbra.

Ytan i det här fallet handlar om den musik som kravlade sig ut ur spillrorna efter discons hårda och smärtsamma fall när sjuttiotal blev åttiotal. Disco som förenade sig med en annan skadeskjuten sjuttiotalsdominant: punken. Postpunk av den typ som Joey Negro och Sean P blåste liv i med sina Disco Not Disco-samlingar. Musik som den lät när skivbolaget Ze Records och Arthur Russell gav oss den.

Med tanke på det här kommer det inte som någon större överraskning att mannen bakom Hercules and Love Affair – New York-bon Andrew Butler – har just Russell som en av sina stora förebilder. Lika lite förvånande är det att albumet släpps av bolaget DFA, ett av de första att haka på det nyvaknade intresset för postpunken efter Disco Not Disco-skivorna, eller att alltihop producerats, med Butler, av Tim Goldsworthy, med förflutet i U.N.K.L.E. och ena halvan bakom såväl DFA som LCD Soundsystem.

Jag höll som sagt var på att avfärda hela Butlers albumskapelse. Ljuden är otroligt snygga. Uppdateringen av åttiotalssoundet har gjorts finkänsligt tack vare de levande instrument som används gett en direktkoppling tillbaka till såväl postpunkens som discons rötter – inte minst basgångarna, blåset och stråkarna. Det jag trodde skulle bli mitt stora problem med skivan – vanligt förekommande gästen Antonys röst – är heller inget som faktiskt står i vägen. Mitt problem var snarast att låtarna slirar iväg åt tomgångskörning ganska snabbt.

Visst finns det stunder på Hercules and Love Affair då intresset falnar. True False/Fake Real är för mycket Jultomtens verkstad för sitt eget bästa, Easy låter som en kasserad The Beloved-inspelning och You Belong kör, trots den goda smaken att återanvända Inner Citys Big Fun, mest runt i cirklar.

Men resten gillar jag faktiskt mer och mer. Betydligt mer än jag först trodde att jag skulle göra. Även Blind har sträckt på sig några snäpp – trots att den fortfarande inte är lika bra Knuckles-mixarna och trots att den fortfarande mer än något låter som Girls and Boys. Framförallt är det fyrfyra-Billie Jean-raka Hercules Theme, Raise Me Up med sitt blås och sina klockspelsslingor och översöta, human beatbox-vibbande Iris som jag mest återkommer till.

Här trodde jag att postpunken dog för den här gången för några år sedan, men att Hercules and Love Affair dyker upp nästan
samtidigt som Disco Not Disco-serien återuppväcks
kanske är ett tecken på att det är dags för en sväng till.

Fast den här gången kanske med färre koskällor och förhoppningsvis med mindre chartersemesterylande och mer finess.

Ola Andersson

Publicerad: 2008-03-24 00:00 / Uppdaterad: 2008-03-23 23:23

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #4526

14 kommentarer

Antagligen en skiva som är kul ett par veckor! Men det är ju alltid något…

Gorillan Oregistrerad 2008-03-24 00:16
 

Hej Ola. Jag tycker om dina recensioner. Men skulle inte du kunna sprida ut dina betyg en gnutta? Det känns som om det mesta du recenserar faller inom 6-8 spektrumet. Varför?

Medlem 2008-03-24 02:24
 

God gave rock en roll to you!! Inte disco för faaaaaan!!!!!!!!

Kiss Army Sweden Oregistrerad 2008-03-24 07:38
 

Erda: Huvudet på spiken! En titt i arkivet ger till livs att årets 9 recenserade skivor alla fått betyget 7 eller 8.

Jag tycker att ”Blind” är alldeles fantastisk. Bland det bästa jag hört i år, alla kategorier. Tydligen räckte ändå inte materialet på skivan till mer än en tangering av årets bottennotering. Säkert korrekt. En fluga gör sällan en hel sommar.

Medlem 2008-03-24 08:54
 

Var det någon annan än jag som tappade intresset efter första stycket? För mycket yada, yada, yada…

Antonys röst är INTE enerverande!!

Postpunk?

Letterman Oregistrerad 2008-03-24 10:45
 

mm den e fin den här plattan. Jag behövde bara vänja mig vid Anthonys röst igen.

Medlem 2008-03-24 12:17
 

Den enerverande rösten gör minst halva skivan.

Moonbat Medlem 2008-03-24 21:30
 

Erda: Det finns gott om recensioner jag skrivit med betydligt lägre betyg än 6-8 (och högre förstås). Däremot skriver jag färre recensioner idag än jag gjorde för ett par år sedan – av tidsbrist – och då skriver jag hellre om skivor jag vill att andra ska upptäcka än sådana jag tycker folk ska hålla sig borta från. Andelen skivor som hamnar i 9-10-intervallet är rätt få, vilket gör att de betygen också är rätt sällsynta i mina recensioner.

Till protokollet så avslutningsvis: så här långt i år har jag skrivit 14 recensioner. Bland annat delat ut två nior.

Ola Andersson Redaktionen 2008-03-25 00:29
 

Suck.

Medlem 2008-03-25 11:48
 

Gillar nog Antony bättre med The Johnsons. Detta gör han väl för pengarna?

Stängd Gylf Oregistrerad 2008-03-25 15:07
 

[...] Hercules and Love Affair Hercules and Love Affair [...]

 

[...] 12. MGMT Oracular Spectacular 13. Death Cab For Cutie Narrow Stairs 14. Hercules & Love Affair s/t 15. Sigur Rós Með Suð í Eyrum Við Spilum Endalaust 16. Joel Alme Master of Ceremonies 17. [...]

Facit 2008 - de 50 bästa | dagensskiva.com Oregistrerad 2009-01-03 13:31
 

[...] som funkar bäst. I de lägena är Left en själsmässig tvilling till de bästa studerna på Hercules & Love Affairs album. Här finns Everything Must Change (som skulle ha kunnat vara en av låtarna på Mr. Suitcases [...]

 

[...] Hercules and Love Affair mötte världen med sitt debutalbum handlade nästan all uppmärksamhet om att den dåvarande stora indiekramnallen Antony Hegarty stod [...]

 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig