Det finns många sätt att snabbt få mig välvilligt inställd till ett album.

Ett sätt är att låna Paul Shapiros flöjt från Frankie Knuckles och Eric Kuppers magiska The Whistle Song (en av de bästa låtar som spelats in). Ett annat sätt är att göra sin egen tolkning av Sterling Voids It’s Alright (också den en av de bästa låtar som spelats in).

Vill man vara riktigt säker på att jag ska vara välvilligt inställd till ett album ser man till att Ola-fjäska på mer än ett sätt. Och det är precis vad Andrew Butler gör på sitt andra album som Hercules and Love Affair.

Blue Songs hinner inte gå många sekunder innan en vemodig och illa dold The Whistle Song-flöjt tar oss i hand och leder oss in i den timslånga resan. Vi lämnar albumet bakom oss när tonerna från en avskalad elektroakustisk version av Sterling Voids episka hyllning till livet i allmänhet och musiken i väldigt mycket synnerhet.

Bra så.

När Hercules and Love Affair mötte världen med sitt debutalbum handlade nästan all uppmärksamhet om att den dåvarande stora indiekramnallen Antony Hegarty stod för sången på albumets stora stund Blind. Precis lika mycket handlar de texter jag läst om Blue Songs om Antony. Fast att han den här gången inte är inblandad. Ja, det finns ju ingen Antony, liksom.

För min del är det snarare ett plus.

Blind var på många sätt snygg, men det var först när Frankie Knuckles fick lägga sina remixande händer på den som den växte till sin fulla potential. Men det handlade mest om en låt som var enastående trots Antonys sång, inte tack vare. Och det var mitt problem med Hegartys vibratoande som gjorde att den riktigt ultimata Blind-versionen blev Knuckles dub-mix, nästan helt befriad från sång.

Förmodligen är det mest en slump, men att det var just Knuckles som remixade Blind känns som den mest uttänkta av albummässiga melodiradioövergångar.

Om förra albumet handlade om någon form av postpunkdisco så har Hercules and Love Affair den här gången nämligen grävt en hel del i åttiotalets tidiga housescen. Det monotona strippbygget I Can’t Wait ekar av acid house-arkitektur, My House låter som något från Robert Owens tidiga karriär och Step Up är en avlägsen släkting till Baby Wants to Ride, med inhopp från Marshall Jeffersons pianohouse.

Men här finns också låtar sprunga ur samma post-discovibrerande mylla som debutmaterialet. Kanske framförallt Falling med fanet-som-blev-sångare Shaun Wright. Samtidigt finns här också några stunder som rätt effektivt försvinner in i tapeten.

Men så kommer vi tillbaka till början. Och slutet.

Det är nämligen i inledande Painted Eyes och avslutande It’s Alright som jag gillar Blue Songs bäst. Painted Eyes med sitt retande nittiotalshousegrundbygge och sina ursnygga stråkar. Och så den finstämda målgången tillsammans med i prinicip bara Kim Ann Foxman och ett piano. Även om den inte kan mäta sig med originalet, eller för den del med den bästa versionen – Pet Shop Boys nio minuter långa Introspective-version, så kan jag inte låta bli att gilla det som på sina håll avfärdats som en extremt blodfattig nyinspelning. Kanske därför att It’s Alright, en låt som mästerligt balanserar mellan det sorgset uppgivna och det euforiskt hoppfulla, i Hercules and Love Affairs version får vältra sig lite extra i sina nattblå färger. Kanske också därför att låten, såhär 22 år senare, fortfarande känns precis lika aktuell, inte minst om man tar med den andra vers som Neil Tennant skrev till Pet Shop Boys version. Med de senaste dagarnas händelser i Nordafrika, kanske extra aktuell.

Dictation being forced in Afghanistan
Revolution in South Africa taking a stand
People in Eurasia on the brink of oppression
I hope it’s going to be alright
I hope the music plays forever

Forests falling at a desperate pace
The earth is dying, and desert taking its place
People under pressure on the brink of starvation
I hope it’s gonna be alright

Geografiska förskjutningar, men samma lika.

Och så förstås, efter oron och tveksamheten inför framtiden:

The year three thousand may still come to pass
But the music shall last
I can hear it on a timeless wavelength
Never dissipating but giving us strength

Nu har jag svårt att tro att just Blue Songs är det som kommer att spelas vid nästa millennieskifte. Det är snyggt, men när man lyssnat klart – också lite konsturlöst.

Men plocka russinen och du hittar några låtar som håller väl för stunden.