Att Caroline Laher och Franck Garcia ger ut sitt gemensamma projekt på Ben Watts Buzzin Fly-etikett kan på sätt och vis inte bli mer passande. Musiken på Left, och föregångaren Pain Disappears, består i grund och botten av samma huvudingredienser som Everything But the Girl. Åtminstone nittiotalets Everything But the Girl. Det var ju då som gruppen smälte samman sin lågmälda, nästan akustiska, gitarrpop med den brittiska klubbmusikens dansgolvskostym.

Left må vara lite vassare i kanterna, gitarrerna som dyker upp har lite kantigare armbågar, men det är ändå musik som inte landar särskilt långt från Everything But the Girl, rent inspirationmässigt. Eller för den delen det som kommit att bli synonymt med den svenska elektropopens nollnolltal. Lägg till det några stänk åttiotalistisk postpunk på lätt bruten franska och du har ringat in de dryga 43 minuterna på Left rätt väl.

Det blir med andra ord egentligen så mycket ”popalbum” det kan bli 2010, i innehåll såväl som till omfång.

Vilka delar av Left man gillar bäst handlar i och med det rätt mycket om vilket håll man kommer ifrån. I mitt fall betyder det förstås att det är stunderna som ligger närmast dansmusiken soundmässigt som funkar bäst. I de lägena är Left en själsmässig tvilling till de bästa studerna på Hercules & Love Affairs album. Här finns Everything Must Change (som skulle ha kunnat vara en av låtarna på Mr. Suitcases album från häromåret) och pratsjungna Faith.

När det är dags för andra halvan av Left tappar skivan i stora delar fart. De elektroniska inslagen finns kvar, men får en mindre roll. Men det är inte den enda anledningen att jag många gånger inte kommer längre än till spår fem. Det är nämligen här som skivans bästa låt finns. Och vilken låt.

Förstasingeln Soldiers är egentligen redan hemma på vinnarsidan när de vadderade keyboardmattorna från Pet Shop Boys Miserablism möter New Order-gitarr och när hela skapelsen sedan sveps in i en klädsamt blåtonad känslopaketering, ja, då är det överhuvudtaget inte något snack om saken. Att det dessutom finns en remix signerad Ben Watt själv gör inte direkt saker och ting sämre.

There’s no need to understand
We’re so close
This is the end

Det behöver inte vara svårare än så.