Det blir en kort visit på CocoRosies spelning innan Albert Hammond Jr. ska framträda på Azaleascenen. Jag hinner se ett par kepsar och höra ett par låtar som känns som upptakten till en riktigt bra spelning. Det har inte riktigt tagit fart när jag går därifrån men jag hade gärna stannat. Innan regnet hunnit börja har CocoRosie ändå lyckats fylla det stora tältet och publiken som vid femtiden börjat strömma till rejält är enormt peppade att höra det som andra i redaktionen kallar bebissång. CocoRosie må vara sökta och slå på kastruller men något fångas man av.

Albert Hammond Jr. är efterlängtad. Han gör en bra, om än något oinspirerad, spelning. Det är albumet rakt av och ett ”hej, det här är min första gång i Sverige” och en publik som vill ha mer. Det är klart att det är fantastiskt att äntligen få höra låtarna live men dels så försvinner en del av den smarta popen, det som gör albumet så speciellt, i liverock och dels har han svårt att underhålla. Mer tid i rampljuset behövs för den smärte amerikanen som visst varit i Sverige flertalet gånger förut, men då med The Strokes.

Lagom till New Young Pony Club sätter spöregnet in. Regnkåpor delas ut gratis eftersom det råder paraplyförbud på området och Slottskogen får en släng av Allsång på Skansen med figurer som liknar små gummor i blå plastpåsar.

”Modern smart punk” säger två äldre herrar framför mig när Howlin’ Pelle ylat sig hes redan under första numret av The Hives spelning. Inte alls. Det finns inget punk i The Hives. Det är ju det som är grejen. De är allt annat än punk och med sin glambackdrop och de sedvanliga kostymerna presenterar de sin vanliga raka rock och ett par nya nummer från kommande albumet The Black and White Album. Try It Again är riffig pop och Pelle är snart ute i publiken och får den bekräftelse han hela tiden efterfrågar.

Bobby Gillespie ser förvånansvärt fräsch ut. Primal Scream gör en alldeles fantastisk spelning. Ljudet är inget vidare och det är nog inte bara jag som går därifrån med en konkav bröstkorg, inslagen av basen som dundrade över området. Det spelar egentligen ingen roll. Retarderad dans och ett plojigt band som inte kan körerna och som mest gör fula poser åt varandra spelar heller inte så stor roll. Spontanitet och den tunga energin smäller The Hives på fingrarna trots den mer sparsamma scenshowen.

Architecture in Helsinki ser jag lite på håll. En ståtlig show javisst men jag kan inte sluta tänka på orkestern i Snövit och de sju dvärgarna. Nån blåser och tutar här, nån dansar där. Och så en tjej som ylar med svag röst i kanten. Men Snövit kunde ju i alla fall sjunga.

The Pogues förresten, vilket skämt.