Vi var sjukt sena till området. Ibland känns spårvagnar som en så fullständigt värdelös idé. Särskilt när mycket folk rör sig omkring och den där vagnen som ska ta oss fram bara stannar hela tiden. Regnet tilltar från det att vi kliver av vagnen och efter köande, incheckning, mer köande var vi äntligen – men mycket blötare – på väg in på det lilla området i Slottskogen.

Humöret hade lätt kunnat runnit neråt där. Men så fort jag började höra de fyra slagverkarna i Boredoms vände allt bara rakt uppåt.

Boredoms.

I tältet, på Linnéscenen satt de vända mot varandra och skränade, lät och var alldeles fantastiska. Det är klart att tre strängade gitarrhalsar och en lång köliknande pinne är ett slagverk. (Jag som alltid trott att de där vindlande skränande gitarriffen varit samplade, processade och omvandlade.)

Det var alldeles för kort jag fick se. Yamantaka Eye reste sig och skrek i sin hatt. Han ställde sig på trumseten och dirigerade. Yoshimi P-We sträckte sin hals uppåt och sjöng mellan trumslagen. Ett rytminstrument, även rösten.

Med ett strööra låter de kaotiskt, de liknar mer Jackson Pollock springande över sina dukar, skvättande färg. Men vackrare. Rytmer som ett kalejdoskop. Former som hackas ut ur block av ljud.

Definitivt mersmak och ett fantastiskt sätt att inleda festivalen.