I sista spåret på ”Darkness Keeps on Rising” sjunger inte Patrik Johansson Bay. Han berättar orden till ”Mother Died”, skrivna av Fredrik Balck, med sin mörka stämma så nära så att man blir stilla och inte förmår att röra sig. ”We were travelling north. I could tell by the way the moon was moving across […][...]

Som jag har lyssnat på ”Demo 1″ och ”Demo 2″ och velat tycka om dem mer än jag gjorde. De sålde ju tusentals för en frivillig tjuga stycket och det kändes så sympatiskt och försiktigt fast melodierna var konturlösa, texterna rakt dåliga och sången snudd på krystad. Jag tyckte om ”I Miss” och ”All I […][...]

Vi kommer fram till Hultsfred ett par timmar senare än beräknat. Som vanligt. Tyvärr innebär det att den lugna starten och uppackandet av prylar får vänta och spurten ner till SVT:s Spinn-tält sätts in med omedelbar verkan. I ungefär en och en halv timme står jag och Mikael och spelar skivor för kollegorna. Det är […][...]

Jag tog sällskap med Kristian Anttila hem häromkvällen. Genom en iskall vinternatt promenerade vi över frusna vattenpölar och tomma övergångställen, jag och Kristian, hemåt mig. Jag på riktigt och han i lurarna. Det var en ambivalent promenad. Gång på gång kom jag på mig själv med att vilja säga till Kristian: Varför så sprallig? Det […][...]

De kamelliknande bröderna David-Ivar och André Herman Düne släppte för tre år sen, tillsammans med trummisen Neman, det underbara albumet ”Mas Cambios”. Den lediga antifolkpopen med rötter i Frankrike, Schweiz och Sverige passerade hyfsat obemärkt. Sedan ”Mas Cambios” har gruppen knappast levt på pucklarna utan agerat kompband på kanadensiska Julie Doirons ”Goodnight Nobody” och spelat […][...]

En dubbel-CD. Det är slutet med andra ord, varför ger man annars ut en dubbel-CD? Ärligt talat så bryr jag mig inte så mycket, kände att det tog emot lite att lyssna på den. Första spåret är ”Luke Skywalker” och som i en virvelvind kastas jag våldsamt tillbaka 10 år i tiden. 10 år är […][...]

Man har alltid haft ögonen på Jenny. Hennes självklara frontfigur i det arty popbandet First Floor Power har på något sätt alltid fascinerat mig. Hon tar alltid plats utan att vara kaxig. Och hon verkar alltid bära runt på en väldig massa integritet utan att verka tråkig. Men även det fria kan säkert bli trist […][...]

DJ:n. Hiphopens många gånger mest förbisedda människor. Det som en gång började som hiphopens verkliga själ och hjärta har alltmer förpassats till kulisserna i takt med att även hiphopen på många sätt kommit att domineras av solostjärnor och megaproducenter. Men så finns det förstås DJ:s av den gamla skolan. Beatsnickrare. DJ Embee, långt bakom Looptroop-kollegorna […][...]

Det har talats om Perssons Pack och Traste Lindéns Kvintett, men låter mest som Love Antell. Så känner jag för ”Johnny Drama”. Visst har det euforiska blåset och stompet i mångt och mycket ersatts av fiol, mandolin och andra detaljer, men det är ju samma låtar. Eller? Florence Valentin blev snabbt omtalade i samband med […][...]

Stockholmsbandet [Ingenting] gör fin och rumsren pop. Det innebär god stämning och långa indiemattor av stämningar, riff och sång. Jag tänker först på Ride när jag hör deras skiva, men håller sen mer med Nöjesguiden om att det låter som ”Per Gessle i OBS-klass”. Texterna är direkta och barnsliga och handlar om solen, polis polis […][...]