En dubbel-CD. Det är slutet med andra ord, varför ger man annars ut en dubbel-CD? Ärligt talat så bryr jag mig inte så mycket, kände att det tog emot lite att lyssna på den. Första spåret är ”Luke Skywalker” och som i en virvelvind kastas jag våldsamt tillbaka 10 år i tiden. 10 år är både jättemycket och ganska lite, i förhållande till universums historia är det inte ens en makrosekund. Men om man som jag var en gänglig, finnig och osäker tonåring då är 10 år en evighet (inte för att så mycket nödvändigtvis ändras). Plötsligt är man hormoniell och desperat, runt omkring en finns fulsprit, nithalsband, fjäderboor, Nilecity, äcklig skolmat, glitter med stjärnor i som klibbar under ögonen, folk som inte förstår en. Man skulle kunna tänka sig att Broder Daniel marknadsundesökt Sveriges tonåringar och specialsytt ett band för att tillgodose deras behov.

Jag passade aldrig in i den grupp depraverade hemmasvarthårfärgade människor som kände gemenskap med Broder Daniel. Såg Henrik Berggren ute i Göteborg en gång och han tittade surt på mig. Däremot älskade jag ”Luke Skywalker”, energin och skit-samma-andan som fanns så tätt komprimerad i detta vulkanutbrott till låt var det mest befriande som fanns att köpa för pengar just då. Och fortfarande, den känns tidlös på ett väldigt daterat sätt. Den är insprängd i historien. Texten får en att tycka att idioti är det smartaste som finns.

Broder Daniel hade startats sex år tidigare, på fritidsgårdsnivå, men det tog ett par år innan ryktet om de mystiska männen i sjömanskostym nådde Stockholm och saker började hända. Viskningar gick över gator och torg och journalister skrev mil om dem innan de ens hörts utanför replokaler. En av de första att hylla dem var Linda Skugge som då skrev för Kristian Luuks tidning Ultra, ”- Vi är inga musiker, vi kan inte stå och jamma, säger Henrik. – För faan, inte skulle du vilja vara en jävla musiker?, frågar Anders Henrik. Så vi skulle kunna stå och nannannannanna… Hahaha. Det är inte så förbannat pretentiöst”.

Dolores gjorde det smarta valet att snappa upp Broder Daniel, ”Saturday Night Engine” blev aldrig jättestor men den betydde väldigt mycket för få. Den är totalt strippad på effekter och allt som hörs är ren spelglädje och tragedi. Om man har absolut gehör är Broder Daniel antagligen tortyr att lyssna på men om man är normalt avtrubbad låter det stundtals himmelskt.

Håkan Hellström som var dum nog att hoppa av precis innan gruppen fick skivkontrakt kom tillbaka igen 1997 då Danielarna hade börjat få dåligt rykte och ”Broder Daniel” som var lika bra som den första skivan inte heller sålde särskilt mycket. Dessutom hade Daniel Gilbert, original-Danielen hoppat av. Räddningen kom i form av 90-talets största och mest realistiska tonårsfilm, på något enkelt sätt passade ”Broder Daniel Forever” så väl ihop med förträngd lesbianism och armskäreri. Broder Daniel blev över en natt allmängiltliga. Det var också den sista skivan de gjorde på länge. Pengar + tillgång till droger = inte bra.

Den här skivan är antingen en nostalgitripp, du kanske har sålt dina gamla Broder Daniel-samling, Eller så är du ung och oupplyst om detta legendariska nutidsfenomen. Andra skivan är full av demospår inspelade på mer eller mindre bra inspelningsmackapärer. Lite visste de små kassettbanden att de en dag skulle få se dagens ljus. Drömmar som uppfyllts och sedan tynat bort. ”When We Were Winning” känns som en dyster utsaga, ett konstaterande att även om man är ung och förbannad så kommer man ändå hamna i en bostadsrätt med kombi. Kanske syns ett ljus i slutet någonstans.

Förhoppningsvis är det här slutet, för det är ett bra slut. Broder Daniel borde bosätta sig på en ö och tampas med sina demoner och lägga sitt arv i en grav för att sedan kanske komma tillbaka i form av något annat. Broder Daniel är döda, länge leve Broder Daniel.