Vi kommer fram till Hultsfred ett par timmar senare än beräknat. Som vanligt. Tyvärr innebär det att den lugna starten och uppackandet av prylar får vänta och spurten ner till SVT:s Spinn-tält sätts in med omedelbar verkan. I ungefär en och en halv timme står jag och Mikael och spelar skivor för kollegorna. Det är ganska tomt och så fort det blir aktivitet på Jamobilen som ligger precis intill måste vi skruva ner volymen så att den inte hörs utanför det lilla tältet. Så där meningsfullt.

The Mitchell Brothers
Teaterladan, 19:00

Det är inte mycket mer än halvfyllt i Teaterladan när The Mitchell Brothers DJ slår på musiken två minuter före utsatt tid. Tony och Teddy kliver ut på scenen exakt 19:00. 48 minuter senare kliver de av. Exakt fem minuter innan England avslutar 2-0 segern mot Trinidad & Tobago i fotbolls-VM. Att de trots den elaka schamläggningen lyckas visa inget annat än glädje över att stå på en liten scen i Småland framför en ganska liten men entusiastisk publik andas inget annat än professionalism.

Jag undrar hur sura de egentligen var över att tvingas stå på scenen samtidigt som England spelade mot T&T?

Sällan har jag blivit så lycklig av falsksång som när Tony & Teddy skrålar “he's had a fair few shots” i “Excuse My Brother”. Publikresponsen när irr-bröderna introducerar “Alone with the Telly” är öronbedövande. “Harvey Nicks” bränns av redan som andra nummer. Kort sagt, konserten är publikfrieri på högsta nivå.

Och då har jag ändå inte nämnt uppdelning av publiken i en Teddy- och en Tony-sida än.

Ändå tänder det inte riktigt. DJ:ns musikläggning mixas för lågt och mellanspelen där Mitchell Bros instruerar publiken i olika interaktionsövningar drar ner tempot. Riktigt vasst blir det bara när de undantagsvis kör ihop två låtar och struntar i mellansnacket.

Jo jag tror nog att en och annan kände sig lite snuvad på konfekten när det inte blev något extranummer. Ingen “When the Whistle Blows”!?

Men det är klart att det var bra och det är en hygglig öppning av ett extremt soligt Hultsfred.

Sverige - Paraguay
I en källare i en villa i Hultsfred

Fredrik Ljungberg! Det är egentligen allt som behöver sägas. Kollektiv glädje är banne mig den bästa glädjen. I segerruset efter fotbollen försvinner all min vilja att se konserter. Så här efteråt svider det så klart lite att jag missade både Diplo vs. A-Trak och Kano, men igår var det inte ens att tänka på. För lättad och omtumlad. Skitsnack var viktigare än dans.

Olof Mellberg var så klart bäst på plan.