DJ:n. Hiphopens många gånger mest förbisedda människor.

Det som en gång började som hiphopens verkliga själ och hjärta har alltmer förpassats till kulisserna i takt med att även hiphopen på många sätt kommit att domineras av solostjärnor och megaproducenter.

Men så finns det förstås DJ:s av den gamla skolan. Beatsnickrare. DJ Embee, långt bakom Looptroop-kollegorna Promoe och Cos.MIC i strålkastarljuset, är en av dem.

När det så blivit dags för soloskiva samlar Embee såväl influenser som gäster som kan förvåna. Men på inledande ”On My Way There” låter saker och ting som det ska på ett Looptroop-album. Men precis som titeln antyder är det här början. Embee, nu utan DJ i namnet, har en egen musikalisk agenda.

Fast visst. Precis som på Promoes soloäventyr klipps inte banden helt med moderbandet. Kollegorna i Looptroop dyker upp och gästar i den modesta ”Embee for President”. Gästar gör också så skilda namn som Rico Wondahman, José González, Timbuktu, Rantoboko och Daniel Lemma.

Embee blandar och ger.

Där Promoe letat sig allt längre ner i reggae-myllan på sina två album har Embee istället funnit inspiration i jazzen. Jazz med ett stänk nordiskt folkmusikvemod, skulle jag säga. Det blir aldrig tydligare än när Renis Zarins Quartet dyker upp i instrumentala ”Shibuya”. Den vispade cymbalen och det suggestiva jazzlandskapet i avslutande ”Transitional Area” är ännu ett exempel.

Det jag uppskattade på Looptroops ”The Struggle Continues” var, förutom de vidgade textvyerna, också Embees nya musikaliska inriktning. Lite mera själ, lite mera jazz, lite mer vemod – utan att för den delen tappa skärpan. Här får de sidorna av Embee blomma ut framförallt i de instrumentala partierna. I synnerhet när världen sträcker på sig i sängen en helt vanlig ledig dag i ”Drop Me by the Stairs” – en fortsättning på Just D:s ”Lagomsömndrucken”. En skön känsla som även fortsätter in i ”Gothia Limone”, en hiphopifierad jazztagning av Patrik Torssons ”Gästhamnar”.

Några spår bär inte helt oväntat tydligare drag av Looptroop-hiphop, som när Rico Wondahman dyker upp i ”Wondahful” eller när Vanessa Liftig ersätter rappandet med sång i ”Not Tonite”.

Men så finns det också några låtar som är mindre intressanta. Lite trist hamnar båda Timbuktu i den här kategorin. Solskensfunken i ”Sallad Days” är det absolut inget fel på, men den känns lite standardmässig, inte minst med sin soulsmurfade sampling (betydligt bättre funkar då den snarlika ”Soulrain”, då med Bless som gäst). När Timbuk får sällskap av Daniel Lemma fungerar det sämre, utan att jag riktigt kan sätta fingret på vad som är fel. Inte det på pappret intressanta samarbetet med José González vill riktigt lyfta, savanngitarrerna till trots.

På det hela taget känns Embee i allra högsta grad igen och levererar en intressant ny vinkel på Looptroop-soundet. Däremot är det bara att konstatera att helheten i Looptroop väger tyngre än de enskilda delarna.