Trummorna hörs knappt alls. Basen är nedtonad. Gitarrens toner tar sig försiktigt fram som ett par mockasinklädda barnfötter. Melodin är inget annat än söt, som en ljusrosa drömväv. ”Min, bara min. Tänk om hela världen vore min. Då skulle ingen kärlek vara blind.”, sjunger Johan Borgert i en av årets allra varmaste svenska poplåtar, ”Då […][...]

Det är sent 80-tal och på ett dagis i Hammarkullen, Göteborg, sitter sexårige Jens Lekman och klipper silkespapper i olika former, vissa som löv och vissa som insekter. Sedan klistrar han dem mycket varsamt på ett tjockt papper som han ritat en skogsbakgrund på. Senare kommer han att träffa drottningen. Långt senare kommer han bli […][...]

TV-masterna blinkar som två trollspön i skymningen mot den lilablå himlen. De pekar uppåt och förklarar på samma självklara och naivistiska sätt som Granada; ”Where Stars Are Made”. Anna Järvinen, Magnus Vikström och Christoffer Gunrup delar på låtskrivandet och som vanligt står Anna och Magnus för varsin del av textförfattandet den här gången också. Detta […][...]

På sätt och vis önskar jag att Jens Lekman kunde varit lite mer som George Stark. För er som inte behärskar kommersiell skräpkultur, kan jag berätta att George Stark är ett ondskefullt alias till Thad Beaumont, huvudpersonen i Stephen Kings roman ”Stark” – precis som hans egen pseudonym Richard Bachman kom att kallas ”en Stephen […][...]

Some guys they just give up living And start dying little by little, piece by piece Some guys come home from work and wash up And go racin' in the street She sits on the porch of her daddy's house But all her pretty dreams are torn She stares off alone into the night […][...]

Jag hade förberett mig på att såga ”Nerves”. Jag var så besviken. Igen. Jag var så säker på det att jag kände mig olycklig. Olycklig för att de till slut hade gått över gränsen. Den där gränsen de alltid balanserat på och alltid varit nära att tippa över på fel sida om. Gränsen som gett […][...]

Trumintrot. Rundgången. Redan de första fyra sekunderna av den här låten vibrerar av energi. Som om ett uppdämt behov efter fem års tystnad kokats ned till fyra sekunder. Sen exploderar låten i ett utslaget gitarrackord och ett tjut från Henrik Berggren. Det går att ta på känslorna. Trumslagen. Tonerna från basen. Gitarrerna. Körerna. Låten är […][...]

Svenska Opeth kammade hem en grammis i kategorin hård rock för förra plattan Deliverance. Detsamma kommer troligen inte hända med uppföljaren och syskonplattan Damnation. Mest för att den inte är hård för fem öre, men även för att den helt enkelt inte är lika bra som sin föregångare. På Damnation är den progressiva dödsmetallen sopad […][...]

Kent. Ossler. bob hund. Håkan Hellström. Ulf Stureson. Utan dessa artister hade Johan Borgert låtit på andra sätt. Eller kanske hade han inte låtit alls. Johan Borgert har lyssnat mycket på Jocke Bergs låtar. Det är jag ganska säker på. Hans sätt att skriva musik har många gemensamma drag med hur Kent lät på första […][...]

Blam! I got to be quick So you won't wake up… 'Cause if you do I don't know how to handle you Jag blir lika överkörd varje gång. Och jag älskar det. Jag verkligen älskar det. När öppningsackordet på Interlace släpper ett ton tegelstenar över mig och dammet knappt hunnit lägga sig innan det rörs […][...]