Det har talats om Perssons Pack och Traste Lindéns Kvintett, men låter mest som Love Antell. Så känner jag för ”Johnny Drama”. Visst har det euforiska blåset och stompet i mångt och mycket ersatts av fiol, mandolin och andra detaljer, men det är ju samma låtar. Eller?

Florence Valentin blev snabbt omtalade i samband med att EP:n ”Allt dom bygger upp ska vi meja ner” släpptes för snart två år sedan. Haninge-kollektivets glädjespridande shower fick ett helt fotbollslag av recensenter att ropa Dexy's, men efter en intensiv dans runt om i landet tystnade Love och hans kamrater. Rykten började tala om ett återupprättande av den svenska folkrocken. Och visst går att det hitta drag av Trastes countrysvängiga stil i ”Sommaren kvar i mitt blod” och ”Hoy! Johnnyboy”. Men mest är det samma naivt sprittande svenska schlagerpop som Love Antell skrivit tidigare. Som i sin innersta kärna har betydligt mer gemensamt med Siw Malmqvist och Bo Kaspers Orkester än Hälsinglands jeansvästrockares gamla hjältar – hur mycket mandolin låtarna än kryddas med.

Korta ”Där jag borde va” är en liten pärla. ”El Mariachi” har ett trevligt mexikanskt klimax. Men bara två gånger sköljs jag över av glädjen som Florence Valentin levererat tidigare – när Love Antell och kompani fläskar på med blås och klockspel i ”När jag kommer hem” och ”Sakers rätta namn”. Det är första och sista låten på en CD som blir bäst om du programmerar den med omsorg.

Jag misstänker att Florence Valentin fortfarande kan tvinga fram skakande rumpor på de mest stela recensenter när de fyller upp en alldeles för liten scen i någon trevlig lokal där svett och förväntan ligger i luften, men på skiva vill det sig inte riktigt. Avståndet blir lite för stort mellan mig och låtarna. Jag gillar, men blir inte förälskad.

Florence Valentin går från soulpunk till folkcountrypunk, fortfarande med schlagerpop som signum. Trots allt förhandssnack är det i allt väsentligt samma visa som sist. Men det gör inget, jag gillar den visan.