Jag vill ju inte sluta hoppas. Det spelar ingen roll om en artist befinner sig i en till synes permanent formsvacka, har de väl en gång gjort en sån där magisk låt som etsat sig fast och som jag ständigt återvänder till är jag beredd att ge dem hur många chanser som helst oavsett hur […][...]

Vill man ha sin techno elegant och dubbig, sina beats brutna och house djupt svängande måste de tre producentnamnen bakom Voom Voom framstå som ett veritabelt dreamteam. Efter släpp med bland andra Kruder & Dorfmeister, Peace Orchestra och Trüby Trio gör nu, Peter Kruder, Christian Prommer och Roland Appel, gemensam sak på ”Peng Peng”. Men […][...]

Med jämna mellanrum stöter jag på låtar som jag borde gilla. Låtar som jag vet att jag verkligen borde gilla. Alla ingredienser finns där, men trots det klickar det inte. Det där obeskrivbara som behövs finns inte där, utan att man kan sätta fingret på vad det överhuvudtaget skulle kunna vara. Unais Oh You and […][...]

Egentligen är allt Matt Chicoines ”fel”. Om han inte hade haft den goda smaken att ha Joe Dukie som sångare på singelbomben Dust och ett par låtar till på sin senaste Recloose-skiva Hiatus on the Horizon hade jag aldrig kollat upp Dukies bakgrund och upptäckt hans koppling till Fat Freddys Drop. Dukie, eller Dallas Tamaira […][...]

Efter fantastiska singeln Mbira kändes det inte som en allt för vågad gissning att Will Saul skulle fortsätta på den inslagna vägen på sitt debutalbum. Snarare var väl frågan hur mycket av samma mäktigt djupa rytmiska techhouse skivan skulle innehålla. Men istället för att välja den säkra vägen är Space Between, om inte en helomvändning, […][...]

Jag förstod inte vad meningen var med den här skivan. Samlingen är onekligen intressant, den börjar väldigt lugnt och förföriskt, som en godnattsaga. För att sedan ta upp i takt och bli rockig och efter det flippa ur och sen avsluta allt med ett spoken word med irriterande bakgrund. I förvirringen framstod sedan ett faktum, […][...]

Det är basen som leder vägen med ett stadigt baktaktspumpande eller ett mjukt och följsamt rullande blir den vår ciceron på färden in mot reggaens hjärta; dub. Här serveras den mer eller mindre helt strippad från vokala insatser. Trots att en av de stora sångarna, Dennis Brown, är i högsta grad inblandad. Mer i själ […][...]

Horace Andy har spelat in en av mina absoluta favoritskivor. ”Skylarking” släpptes av nu bortgångne C.S. Dodd på hans omhuldade Studio One-etikett 1972. I all sin enkelhet är det en fantastisk rootsreggaeskiva med låtar som jag idag har svårt att vara utan längre stunder. Samtidigt är den inte särskilt representativ för hur Horace låtit senare. […][...]

Det här är en oerhört löjlig skiva. Riktigt fånig, sprallig, tramsig och spånig. Definitivt inget för stela snubbar rädda att tappa fattning, hållning eller mask. Hoppas att du har förstått? Earl Zinger kokar sin knastroniska soppa på Lee Perrys dubspik, Ennio Morricones spaghettisurf, George Clintons färggladaste funkskruvar och Prince Pauls allra spralligaste hiphoprötter. Sen reder […][...]

Då och då dyker frågan upp om fortsättningen efter ”Echo Dek”, huvudsakligen Adrian Maxwell Sherwoods dubversion av Primal Screams ”Vanishing Point”. Frågan har inget självklart svar. Främst för att det är en dub av ett album som cementerade sig i medvetandet hos alla oss som följde den brittiska popvågen på 90-talet. Jag säger inte att […][...]