Då och då dyker frågan upp om fortsättningen efter ”Echo Dek”, huvudsakligen Adrian Maxwell Sherwoods dubversion av Primal Screams ”Vanishing Point”. Frågan har inget självklart svar. Främst för att det är en dub av ett album som cementerade sig i medvetandet hos alla oss som följde den brittiska popvågen på 90-talet. Jag säger inte att […][...]

Att år 2004 para brittisk musikkultur med jamaicanska dito är kanske inte direkt kulturkrockarnas kulturkrock. Titeln känns minst sagt högtravande. Den brittiska och jamaicanska kulturen har omslingrat varandra så länge nu att det inte längre är helt enkelt att separera de två. England har alltid varit det näst största landet för jamaicansk musik. Så istället […][...]

Om ”Dub Revolutionaries” hade som ambition att återskapa svunna tider är ”Version Born” på sätt och vis dess motsats. Här lägger Sly & Robbie rytmer för samtiden. Lite grovt kan man säga att det handlar om fyra huvudspår: hiphop, instrumental dub, ragga och, tja, triphop kanske (eller bruten jazz eller vänsterkant eller headz eller någon […][...]

Gregory Isaacs var den andra reggaerösten jag tog till mig. Med sin klagande stämma sökte han sig in i mitt bröst, närmast hjärtat, och där har han rivit små och stora sår sedan jag första gången hörde honom under sent 80-tal. På sin nyinspelade skiva har han åter varit i London på besök. Denna gång […][...]

Mjuka mjuka mjuka rootsreggaeballader på försiktigt sjungen svenska. Vardagsfunderingar i baktakt. Utmattat och utslitet, som ett uppvaknande efter utbrändhet. Melankoliskt dystert eftertänksamt. Balansgången är inte helt lätt. Att sjunga mjukt och lätt uppgivet är en svår konst. Mer ofta än sällan faller Ital Skurk i likgiltighetsfällan och då följer mitt lyssnarintresse samma väg. Jag hör […][...]

Trodde det skulle vara den flyktigt lätta sista delen. Där ett sommarystert kollektiv flög runt på en elektroäng glatt sniffande dubstjälkar, poprosor och brusblad. Där brunbrända gossar och sommarklädda flickor med soulsken i blick binder buketter av de varmaste musikblomster. Till dig och mig. Tji. För det regnade mest den där sommaren och både sinne […][...]

Sly & Robbie, världens mest kända rytmsektion? Reggaens mest kända; utan tvivel. Här i ett tre dagar långt möte med Mad Professor i en studio i London, april 2003. Resultatet: sexton låtar som är en saxofon från en stor skräll. Jag kan för mitt liv inte förstå varför Neal Fraser (som professorn heter egentligen) ville […][...]

På Bonnier Akademien rasar en strid gällande den aktuella avhandlingan från Primal Scream. Lektor Nunstedt hävdar att de ”står för höstens samling så här långt”. Professor Lokko avfärdar den däremot som historieförvanskning. Undrar var prefekt Olsson står i frågan? Jag instämmer till stor del i professorns kritik. Samlingen är slarvigt hopsatt och ägnar sig till […][...]

Ett av de begrepp jag har svårast att vänja mig vid att använda inom reggaeterminologin är dancehall. Främst beror det på att jag vill ha min begreppsapparat så tydlig och exakt som möjligt. Och dancehall är på tok för mångfacetterat för att jag ska vara riktigt nöjd. Den senaste samlingen som gör ett försök att […][...]

Jag har vandrat runt och skaffat mig små förutfattade meningar om kollektivet Moder Jords Massiva. Pretentiösa, jobbiga, konstlade och inte särskilt bra. Det hade jag bestämt mig för. Inte baserat på något särskilt konkret. Mest sporadiska iakttagelser. Vid en snabb anblick är det lätt att förstärka sådana där idéer. Jag menar att låta ett drygt […][...]