Recension
- Speaker Stack Commandment (CD) Earl Zinger
- 2004
- !K7/Playground
Löjligt löjligt löjligt
Det här är en oerhört löjlig skiva. Riktigt fånig, sprallig, tramsig och spånig. Definitivt inget för stela snubbar rädda att tappa fattning, hållning eller mask.
Hoppas att du har förstått?
Earl Zinger kokar sin knastroniska soppa på Lee Perrys dubspik, Ennio Morricones spaghettisurf, George Clintons färggladaste funkskruvar och Prince Pauls allra spralligaste hiphoprötter. Sen reder han av med Richard Rogers musikalgrädde, lite Sean Paul-kryddor och bitar från James Lasts tivolifärgade polkagrisorglar. Sen doppar han fingrarna i alla de musikaliska syltburkarna däremellan och rör ihop hela klabbet.
Soppa med sylt? Är inte det att gå väl långt?
Jo oftast, men inte nödvändigtvis.
Det är klart att Earl Zinger blir för mycket ibland. Det är lite av poängen. Jag kan då inte låta bli att gilla hans galenskap när han öser ur mina källor. Hans musikaliska kök innehåller samma råvaror och ingredienser som mitt. Det smakar bekant, men samtidigt helt annorlunda.
Nu lyckas han kanske inte paketera mixandet och trixandet lika snyggt som ett Fannypack, men come on katten, det svänger ju.
Publicerad: 2004-10-21 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-20 13:10
2 kommentarer
"speaker stack commandment" vs.
"they call me hansi"
låta michael b. tretow spritsa lite med tuschpennan vs. låta anton corbijn skjuta omslag (med cowboyhatt).
earl zinger vs. james last: 0 – 2
och så har han ju aldrig svingat acidjazzkäpp med galliano heller: 0 – 3
#
did someone say fannypack?
#
Kommentera eller pinga (trackback).