I slutet av augusti spelar Vulkano på Popaganda, och redan nu på fredag på Debaser Medis i Stockholm. Gratis inträde innan 22, åldergräns 20. See ya!

Karina Pasian är nämligen en sällsynt talang, och ni kommer snart att förstå varför.

Allt snack om piano styrde tankarna till en ny Alicia Keys, men det går minst lika många, eller få, streck till artister som Keyshia Cole och Jazmine Sullivan.

First Love är ett album på perfekta 40 minuter, där låtarna ofta går i ett lågt tempo men med starka melodierna som gör det alldeles lagom lättsmält. Karina Pasians lugna R&B känns seriös och hennes underbara röst skickar upp musiken flera nivåer. Det låter bra och First Love kräver ingen stor koncentration av lyssnaren för att charma, men om man skulle lyssna ordentligt hör man här stunder så stora att man står mållös.

Karina Pasian är en jävulskt cool tjej. Någon att spetsa öronen inför.

First Love är ett album av en ung tonåring, men albumet lider inte av det. Kanske kan man luras av catchiga Baby, Baby, men lyssnar man på texten finns även där imponerande mognad. Över träffsäkert hiphopbounce R&B-rappar Karina rader som gör mig överlycklig.

I ain’t walking round here topless
I know them girls be getting it poppin
Strange way of getting it poppin
And if you cant see it through these jeans
Then you won’t see it up on me
It’s best to tell you don’t waste your time
Your eyes don’t make me fine

I ain’t giving you whatever you want boy
I ain’t another toy in your toy box
My momma said
This my love and love ain’t free

Från Baby, Baby

Baby, Baby är tillsammans med 90′s Baby albumets catchigaste låtar, som definitivt hade kunnat bli stora singlar. Kaxigt, välskrivet och hittigt. De gör mycket för First Love och ger albumet en dunderöppning. Men albumets själ ligger i soullåtarna som följer. Där är Karina fantastisk, och allra mest så under 16 @ War.

16 @ War är en av de allra bästa låtarna som kom under 00-talet. Det är en skildring av livet så brutalt ärlig att man lämnas långt ifrån orörd. Det är inte livets baksidor jag hör Karina sjunga om, för sådana finns det ju inga, utan det är hela kakan. Den som innehåller både sura och söta ingredienser. 16 @ War är makalöst bra. och jag kan omöjligt korta ner det uttdrag jag vill dela med mig mer än såhär. Alla måste läsa.

Ain’t no daddies where I’m from it’s just mad mothers
And eyes that still seem they can’t look past color
Why am I disrespected by someone I should call brother
And why girls feeling pretty constantly hate each other
Bad air in my lungs, man I can’t breathe
My eyes burning from all the dirt and the debree
And it’s third degree, I’m motionless on the scene
It’s like a disease the way y’all killing me

I’m sixteen and I shouldn’t have to feel like this
I’m sixteen every young boy out here want to kiss me
I’m sixteen and me and my mama going through it
I’m sixteen on the block, sixteen on the block

Around here cool is another word for fool
If he smoke, then she smoke, I gotta smoke too
Now what would I do if I didn’t have a clue
I’m sixteen why oh, asking God oh why oh
If my clothes ain’t tight, then he ain’t gon’ like me
Eyes on the prize so the next girl dress just like me
I’m so full of promise but why promise
If I’ma just be rewarded by bad actions
To him I’m just a transaction

I want you to love my mind, my smile, my style
I want you to know the best of me
I want to belong without being treated like property
Why does it seem like fantasy?

Herregud. Och allt detta över en skitbra låt. Låt mig utfärda svimningsvarning. Jag undrar hur många öron den här låten har gått förbi på grund av de fördomar som hos många följer med när det gäller en ung och snygg R&B-tjej, oavsett om de har lyssnat eller inte. Jag tror att jag själv sällan lägger stor, om ens någon, vikt vid texterna när jag lyssnar på R&B. Jag skäms lite. Jag vill även be hemskt mycket om ursäkt för att jag inte har delat med mig av detta fantastiska fina förrän nu.

Rimligt skulle ju vara att placera Karina där uppe bland Rihanna och Beyoncé, eller åtminstone Brandy och Alicia Keys. Det har gått fyra år sedan First Love, men Karina visade på vinterns EP att hon fortfarande är lika bra. Jag tror det snart kommer bli ändring på popularitetsnivån. Var beredda.

När Ola skrev om The Emancipation Of Mimi gjorde han det utan att knappt nämna de monstruösa hitsinglarna vid namn. Jag skulle kunna göra samma sak här, om nu singlarna från E=MC² hade blivit lika monstruösa, fast av en helt annan anledning. Singlarna här representerar nämligen albumet oerhört väl. De sticker inte ut på ett sätt som gör att de måste nämnas. Man kan plocka nästan vilken låt som helst från den här skivan om man vill beskriva den. Och gillar man singlarna så älskar man skivan.

I’m That Chick är den låt som sticker ut mest på skivan, och är också den jag tycker om minst. Jag nämner den här eftersom det först var tänkt att albumet skulle bära samma titel, och även om det inte hade förminskat de andra låtarna hade det inte varit snyggt om albumets titelspår (som ju alltid känns som den främsta representanten för det hela) var plattans tråkigaste. E=MC² är mycket bättre, om än lite töntigt.

Annars finns det här gott om låttitlar som hade kunnat ge namn åt albumet med rättvisa. I Stay In Love och Love Story till exempel. Jag brukar inte ha några problem med att hävda att Mariah Carey är en av de största och bästa låtskrivarna som finns när det gäller soulpopfusionerad musik, men ska man leta nackdelar skulle möjligtvis variationen, eller snarare saknaden av den, vara en sådan.

E=MC² utgörs till största del av luftiga och oerhört melodiska ballader som tack vare Jermaine Dupris hårda touch av hiphop håller sig ganska långt från gränsen där en scen innehållande en heterokyss mellan fylliga läppar utspelar sig under en himmel fylld av fyrverkerier och en oproportionerligt stor måne. Mariahs röst är nästan alltid på den dramatiska nivån, men trots att hennes röst alltid är så stor tillåter den beats att ta plats. Mariah Carey på asfaltssoul är himmelskt. Home girl. MC the MC.

Albumets tre gäster ger små avbrott i det homogena när de stylar om sina låtar ganska grovt. Migrate är väl främsta försöket till en ny It’s Like That, och ett mycket fett sådant, där dåtidens mest hajpade artist T-Pain kliver in och faktiskt inte är odräglig trots autotune. Damian Marley gör duett med Mariah i den galet somriga reggaelåten Cruise Control, och sedan får Young Jeezy flowa oerhört rytmiskt på albumets personligaste stund. Side Effects är en storslagen uppgörelse mellan Mariah och hennes kontrollerande manipulerande exmake Tommy Mottola.

Side Effects är en av Mariahs bästa låtar, och att hon behandlar ett så seriöst ämne över en låt som inte såsar ut i långsamma tårar är väldigt uppiggande.

Forgive but I can’t forget,
Every day I deal with this
I live with the side effects
But I ain’t gonna let them get the best of me

Kept my tears inside
’cause I knew if I started I’d keep crying
For the rest of my life with you
I finally built up the strength to walk away
Don’t regret it but I still live with the side effects

I’ll Be Lovin’ U Long Time är en annan låt som hamnar på min topp 10 med MC. Glad pop när den är som bäst. Botar alla dåliga humör.

Bye Bye och I Wish You Well utgör en väldigt fin avslutning på den här fantastiska skivan. Den sistnämnda är himmelsk, Mariah ackompanjeras av ett ensamt piano och körar sig själv. Det är storslaget. Bye Bye är en låt som stöttar de som sörjer. Låten återkom senare i en remix med Jay-Z. Det här var förresten i samma period då Jay smälte hjärtan på Raphael Saadiqs Oh Girl. Vågat för en thug att visa sig kärlekskrank.

Mariah Careys bästa skiva? Svårt att säga såhär i en period där jag nästan bara lyssnar på hennes väldigt tidiga 90-tal, men E=MC² är i alla fall garanterat det bästa hon har släppt de senaste tjugo åren.

Skivans andra del sjunker in i balladtempo och det blir såsigt. Love No Limit är en av Marys stora låtar, och My Love är fantastiskt bra den också. Det är i duetten med K-Ci, I Don’t Want To Do Anything, som jag känner tålamodet tryta och tristessen krypa på. Den är svår på det där sättet som sliskiga duetter ofta är. Ãœberlångsamma Slow Down är inte heller en favoritlåt, och dessa två ballader håller tillbaka skivan från det ultimata toppbetyget. Trots hjärtblottande Changes I’ve Been Going Through och det avslutande titelspåret, där Mary som rappare slår till på micken tillsammans med Grand Puba över en drömsk basgång. Det är magnifikt.

You Remind Me är liksom Mariah Careys Vision Of Love en av världens absolut bästa debutsinglar. Låten tar oväntade svängningar, den ena mer imponerande än den andra. Det startar med vokal uppvisning i wailning, och en minut in tar Mary tag i första versen som blir ett med refrängen, och hon sjunger utan ramar. Det är en låt med väldigt egen konstruktion, och det flytande i den låter verkligen känslan ta överhanden. You Remind Me förklarar Mary J. Blige, visar vad hon kan skapa med sin musik.

Real Love är dock plattans ordentliga bomb, med en galet catchig refräng och hårt betonade verser som känns gatunära. Skapandet av den här låten skulle jag verkligen vilja fått vara med om. Det är så sjukt hiphop! Real Love är en låt som förenar. En låt som knyter till sig människor från olika ställen och styr upp till gemensam fest. Galet, helt galet, bra!

I brist på riktiga minnen från den, säkert överväldigande, hajp som fansen kände för Mary när hon kom till världen som artist hör jag här en sann föregångare till de senare artister som jag har följt i realtid. What’s The 411? får ofta mina tankar att gå på det sättet, men tid och rum är lika viktigt som det är oviktigt. Det här är bra musik!

Här finns de ikoniska hitsen som inte bara satte Mary, utan även en helt ny musikstil på världskartan. Tänker man Mary J. Blige är det Real Love eller You Remind Me säkert det som först poppar upp hos många människor. Tänker man R&B eller hiphop soul är det ingen fråga om vilket ansikte man ser framför sig. Tänker man Mary J. Blige har man tjugo år att täcka in. Tjugo år. Tio album. Det här är det första.

När man lyssnar på Pu$$y och övriga låtar från Ignorant Art måste man gå med det förstnämnda. På rösten låter det som att det är hon som styr. Med järnhand. Eller, med avsågat hagelgevär. Hon rappar som värsta thugmafioson och skulle säkert kunna sy igen käften på flera trappers. Det är hoes och bitches och pussy i mängder, och hon äger språket. Tar orden till sig själv, använder dem i vad som känns som en positiv anda. Langar rader som jag vill skriva ner och memorera och spotta själv. Men så är jag ju väldans svag för fula ord och kaxigheter.

Iggy Azalea är från Australien, men hennes hiphop är tungt influerad av de skitigaste bakgatorna i USA:s söder. Eftersom Iggy Azaleas rap får mycket utrymme kan hennes musik lätt kategoriseras som hiphop, men beatsen är ofta stökiga och skulle kunna tillhöra M.I.A. Ignorant Art är väldigt lätt att gilla. Ett intro och åtta låtar där det aldrig finns plats för något dåligt eller ens halvdant. Det är fresh men inte svårt. Det finns überkaxig hook (Hello, där egentligen de snabba och twistade och sjukt imponerande verserna sticker ut mest), somrig R&B-refräng (Backseat), bombastiska beats med mäktiga verser (Treasue Island) och flippad knasighet (Drop That).

Tillbaka till den undran jag började Ignorant Art med. Jag vill inte hitta ett svar till den, utan istället strunta i att jag någonsin hade den. Jag diggar Iggy Azalea och det hon gör. Hur skulle jag kunna göra något annat efter den här knappa halvtimmen av råfet musik? Jag hoppas bara att inte spårar och dränker sin förmåga under patriarkatet eller löjliga beats. Jag hoppas att hon hjälper världen att komma till en plats där man inte dras till fördomar, långdragna analyser och oro så fort en rappare är en snygg tjej.

Samtidigt får min nyligen uppkomna kärlek för musik på svenska mig att fantisera hur det hade låtit om Professor P hade rappat på svenska över de här beatsen som verkligen skulle kunna vara plockade från 90-talets New York och dess dammiga vinylkällare. Det hade varit häftigt att höra, och hade gjort The Realism till ett mer utstickande val bland konkurrenterna när man letar efter den här sortens hiphop.

Men rappen är inget problem, det dröjer faktiskt inte länge innan man tycker att det är så bra att det inte finns plats för spekulationer. Professor P har hittat rätt sound för sin röst, och vad det gäller textförfattandet är det flera gånger som jag blir imponerad. Fast inte på det vanliga sättet där rim och metaforer sätter hjärnan på spinn. Istället är det verser som bygger på varandra på ett snitsigt sätt, som i titelspåret. Under några allvarsamma minuter med ett beat som pyntas med ledsen sax rappar P om livets svåra val och den oundvikliga ångest som hör till dem. Låten är min egen favorit på skivan, mest på grund av texten och det lyckliga slutet.

The Realism är tolv låtar snäll och genuin hiphop. Oftast är det tempo med drag i, perfekt att trampa asfalt till, men här finns flertalet långsammare och eftertänksamma låtar också. Känslan är hundraprocentig hela tiden, men det hade inte räckt tillräckligt långt om kvalitén inte hade varit på samma nivå. Det är den här. I beatlistan finns det inget att klaga på, det är toppen hela tiden. Brusiga soulsamplingar vävs friktionslöst samman med bas och trummor, och Akilles scratchningar ligger perfekt. Det är lätt beskriva den här musiken, för så klassisk är Pro & Aks hiphop.

Patrick Douthit har på senare år blivit allt mer benägen att plocka upp micken. Men The Wonder Years är först och främst ett album av producenten 9th Wonder, och inte av rapparen 9thmatic. Hans lätt tafatta och långsamma rap är något jag gillar, så länge det kommer i lagom små doser. Han är ingen jättetalang när det kommer till rap, men i det ligger också hans charm. När han går på sina egna beats är han givetvis på säker mark också. 9th Wonder känner 9thmatic väl, det spårar aldrig ur.

9thmatic inleder skivan med majestätiska Make It Big, där han presenterar sig väl genom att berätta om en bråkdel av vad han har gjort. Han påminner bland annat om det här och det här och det här.

Enjoy ser på pappret ut som en riktig västkustbomb, där Murs delar mick med Warren G och Kendrick Lamar, men beatet är oerhört simpelt och följer samma extremt raka linje genom hela låten. Visst är det trevligt med rap i den råa och enkla formen, men det gör sig inte särskilt bra på skiva. Albumet får i och med Enjoy och efterföljande och lika stela Streets Of Music en ovälkommen paus. Skivan trillar i ett hål utan soul och melodi och drunknar ohjälpligt däri.

Det är stor sannolikhet att en eller flera av dina favoritrappare finns med på 9th Wonders imponerande lista av vänner som får lägga verser på den här skivan. Låtlistan är i alla fall en fröjd för mina ögon att läsa igenom.

Skyzoo, världens bästa Skyzoo, kliver in direkt efter hålet och hjälteräddar skivan när han med sin varma röst betitlar nästa låt. Hearing The Melody får sedan sin andra vers av Fashawn (vars Boy Meets World också är något som absolut måste få speltid innan det börjar snöa igen!), och passar sedan över till King Mez. Melodin är fin och beatet vilar på en tung och stabil bas. Mycket trevligt.

Talib Kweli dyker upp på skivans allra gladaste låt och berättar om känslan som ligger bakom titeln Never Stop Loving You. Det är en underbar låt som låter beatet andas och välja sin egen väg, och Kweli imponerar verkligen med sina rim trots det lätta temat.

Phonte och Median låter sina verser gå in i varandra på korta Band Practice Pt. 2, men den förste är verkligen i en klass för sig. Phonte dyker upp på jazz/autotune-fusionen One Night också, en något experimentell låt som fungerar oväntat bra.

Raekwon är väldigt pigg på No Pretending och tar med lyssnaren till en värld där soulen kantas av ett lockande svårmod. Det är inte den glada 9th Wonder-hiphopen som man oftast hör, men det är skivans bästa låt.

Jag hade hoppats på att The Wonder Years skulle vara fantastisk från första till sista. Det är det inte, men jag nöjer mig ändå med att det är en kvalitativ men stundtals ospännande skiva. Ibland är det nära att man faller i sömn och det är givetvis något att vara besviken över, men plockar man ut godbitarna så har man ändå ett mycket trevligt soundtrack för den kommande månaden.

Jag har inte lyssnat på hiphop sedan 1979. Jag brukar rangordna mina favoritrappare främst efter hur bra deras musik är, och om musiken faller men rapparen har en sylvass tunga och ett briljant sinne för ord åker hen varken upp på min lista eller in i cd-spelaren.

Därför kan jag inte skriva om Action Bronson ur det hänseendet att han är ett underbarn och går i raka led från historiens första och största legendarer och att hans beats har otroliga breaks och så vidare, jag har inte den kollen. Och jag tycker inte att det spelar någon roll, i alla fall inte i lyssnandet. Jag uppfattade att Action Bronson skulle vara något skitfett, och även om jag inte hängde med i alla referenser när jag läste om honom så lyssnade jag på skiten och gillade det. Musik kräver egentligen bara ett sinne – hörsel. Man kan gilla bara genom att lyssna, man behöver inte öppna sitt inre lexikon och överrösas med fakta och information eller tumlas runt i nostalgiska svallvågor för att tycka att något är bra, även om upplevelsen alldeles säkert alltid blir bäst om man har allt det där andra också. Jag skulle i alla fall vilja plocka upp hiphopens alla små detaljer, men det är en livslång utbildning och jag kan inget annat göra än att låta det vara som det är just nu.

Action Bronson alltså, en smällfet vit kille med skägg från Queens som de flesta vet gillar att skriva sin rap med mattema. Bli inte förvånad om han skulle bli nästa tv-kock, han har redan en smått fantastisk matlagningsserie på Youtube. Jag skulle kunna döda för en ”Bronson Burger”. Dr. Lecter är hans första album, utgivet på independent bolag och beställer man det på cd får man det hemskickat i ett brev med handskriven adress. Så kommer det antagligen inte vara länge till. I slutet av 2011 hann han även ge ut en platta med fortfarande superproduktiva Statik Selektah, och internethypen börjar nå mainstreamkanalerna.

Bronson har en gäll röst som många gånger har jämförts med Ghostface Killah, och trots att de verkligen liknar varandra är Bronson lätt att urskilja och känna igen. Han har en personlighet som inte liknar någon annans.

Gillar man hiphop så kan jag inte tänka mig att man inte skulle gilla Dr. Lecter. Det är framförallt så jäkla kvalitativt, skapat av väldigt duktiga människor. Beatsen är boom bap och stört diggvänliga i grunden men Brunch dryper av jazz och Barry Horrowitz är stökigare än Håkan Juholt.

Populäraste låten Shiraz får nog ta platsen som albumets allra bästa låt, den är fantastisk när den drar igång med visslor efter ett intro som ger en tid att börja digga till takten. Elgitarrtunga Moonstruck som inleder skivan är också bland det bästa jag har hört på länge. Dr. Lecter är till stor del ett homogent album, det är livliga soulsamplingar och definitivt något att spela i solsken. Det krävs en hel del lyssning för att låtarna ska få sig en enskild plats i minnet, men tråkigt får man aldrig under dessa 40 minuter. Det enda som som inte passar i mallen, och som jag inte gillar, är reggaelåten Jerk Chicken. Reggae är inte en bra genre för någon rappare. Ett snedsteg utanför den raka linjen tror jag dock inte betyder att Action Bronson bara kan en grej, men även på ganska hårda Chuck Person känns han inte lika klockren som gästande kompisarna Meyhem Lauren, Shaz Illyork och Ag Da Coroner. Mycket bättre blir det på korta förförande Forbidden Fruit, med en riktigt drypande balladkänsla.

Avslutande Beautiful Music, där Action Bronson traditionsenligt trappar ner lite på energin, är också en av albumets höjare, som med en grov sampling av Jon Luciens Lady Love från 1979 ändå känns ovanligt modern.

Vare sig du kommer ihåg när Eric B. & Rakim släppte sin första singel eller om 50 Cent är din favoritartist så är det här antagligen något som du kommer tycka om, och det är helt okej.

Det är inte en katastrofplatta, eftersom Young Jeezy är en rappare av god kvalitet, men på hans egen skala är det låga betyget rättvist. Att ta med släpiga Fabolous på skivans långsammaste låt, OJ, och dessutom lägga den på albumets första tredjedel är ett riktigt sömnpiller. När Jadakiss kliver in på samma låt finner jag dock en liten charm i ljudbilden, men den potential som finns, både i låten och över hela albumet, blir inte uppfylld.

Trots besvikelsen börjar det bra med Waiting. Det finns mycket pondus i Young Jeezy även när han låter som trötter. Det uppjagande beatet av Lil Lody hjälper till mycket med peppen också, och Jeezy är kaxigare än någonsin med oneliners i verserna och en smäktande predikande refräng. Öppningsspåret är en av skivans bästa låtar och håller den standard som man är van vid. Lil Lody har med sju låtar på plattan, och han lyckas stå för både det bästa och det sämsta.

Fler höjdpunkter finns i F.A.M.E. med en annan favorit i T.I. och I Do, med skivans roligaste gäster Jay-Z och André 3000. Det är inget stormöte som går till historien, men ändå hiphop som sitter riktigt fint. Allra fetast är .38 som sedan den skapade hype på nätet för ett par månader sedan har fyllts ut med en vers av Freddie Gibbs. Gibbs är lika bra som alltid, men låten är classic Jeezy och det hade varit finare om han hade fått ta den ensam. Oavsett så går den upp som en av Jeezys bästa någonsin.

SupaFreak har ett riktigt fett beat, men här tar faktiskt text och tema emot. Plus att gästande 2 Chainz låter asäcklig. Att slösa bangers som den här på idioti är idioti.

Otroliga bottennapp finns i extremt platta och upprepande Nothing, samt oerhört stereotypiska Higher Learning där ni redan vet vilka som gästar. Inte bara Snoop Dogg, utan Devin The Dude också. Lägg ner.

18 låtar är en lång skiva, något som i de flesta fall avskräcker, men som jag med glädje såg fram emot innan jag led igenom hela plattan för första gången. Över timmen med Jeezy trodde jag skulle bli årets julklapp, istället blev det en besvikelse som inte har med höga förväntningar att göra.

Man skulle kunna tro att en usel platta skulle göra en trött över den karaktäristiska raspiga rösten, men icke. Istället för TM:103 har jag låtit The Inspiration och The Recession fylla mitt Jeezybehov även 2011, och jag är mer än nöjd.

Och så är det officiella debutalbumet här, och jag kan enkelt konstatera att det uppfyller mina lågt satta förväntningar. Det är maffiga produktioner som inte sätter hiphopen i fokus. Men det passar Yelawolf bra med lättlyssnade refränger (även om de mer än en gång är skitdåliga, bästa exempel: Radio) omringade av hans rapverser som, bara man kan acceptera hans röst, sällan går att klaga på. Med bara lite skäms i kroppen kan jag säga att jag gillar billigt catchiga Let’s Roll med Kid Rock.

Yelawolf sjunger både poprock med Kid Rock och flippar crunk med Lil Jon på Radioactive, och båda arenor känns som hemmaplan för honom. Vad det gäller gästerna hade han gärna fått välja bland de som inte är världens mest irriterande. Disneyröstade Priscilla Renea på Made In The U.S.A. är också svårsmält.

Yelawolfs musik är ibland hårdare än vad han ser ut. Growin’ Up In The Gutter har ett beat med vibrerande bas och oroväckande känsla, samt en superarg hook och sociopatiska smygande verser. Jag måste säga att jag gillar det. I samma stil går punkiga Slumerican Shitizen, med en överlägsen Killer Mike. Kul låtar!

Jag förstår inte vad som har hänt med hooken på Eminem och Gangsta Boo-gästade Throw It Up, men i övrigt är låten en höjdare där Yela visar att han har på rapscenen att höra. Stundtals är han faktiskt riktigt intressant som rappare, men jag har svårt att tro att han har tillräckligt bra musiksmak för att få till ett stabilt album. Men med låtar som Everything I Love The Most existerar åtminstone ett litet hopp.

Radioactive är okej, men tråkig trots att jag gillar Yelawolf. Här finns allt enligt den typiska mallen. Refränger som säkert kan roa lyssnaren i ett någon vecka innan man tröttnar, intetsägande mellanspår, experimenten där de enda alternativen är älska eller hata, ett par högkvalitativa låtar som inte går att förneka, och de självklara bottennappen – här i första hand representerat av Good Girl, eftersom ”bitches like love songs”. Yelawolf är söt och snäll och det är så jävla töntigt att jag kräks.

Nedanstående video visar lite av det svåra med Yelawolf. Den där tröjan?

När Clipse tog paus och Pusha T välkomnades in till Kanye Wests G.O.O.D. Music började många hoppas på något storartat. Personligen känner jag mig ganska likgiltig inför Pusha T, Malice mindre nasala röst har alltid varit min favorit hos duon. Därför är jag varken besviken eller lyrisk över denna medelmåttiga hiphopskiva som aldrig blir dålig men aldrig heller särskilt intressant.

Amen med Young Jeezy och Kanye West är förvånansvärt tråkig. Shawty Redd brukar, särskilt i samarbete med Jeezy, lösgöra massvis med energi men det här blir, trots enorm bas, livlöst. Istället är det Puffy-gästade Changing Of The Guards och Body Work som står för skivans fetaste smällkarameller. Den sistnämnda når hög puls tack vare fyra emcees i ypperligt samarbete. Juicy J, Meek Mill och French Montana, på ett beat av Rico Beats, får låten att rusa fram som tåget.

När Neptunes tar över bakom spakarna blir det givetvis bra, Clipse-magin är fortfarande intakt. Trouble On My Mind är minimalistisk men ändå astung om man jämför med många av de övriga beatsen, och så länge Pusha lägger rader är det skivans bästa låt. När Tyler, The Creator kliver in blir det nästan för skrämmande. Men så är jag ju inget fan av den typen av rappare. Ännu bättre är nog Raid, även den av Neptunes och med hook av Pharrell, där 50 Cent låter pigg och väldigt redo för ett nytt albumsläpp.

Är man ett fan av Pusha T tror jag inte att Fear Of God II är en besvikelse, förutom det trista faktum att han valde att inte satsa på ett album med nytt material. Det här är enkel hiphop i sitt sound, och Pushas rap är, trots hans elaka ton, skönlyssnad och välskriven.

Vilket är årets album?
Kapten Röd Fläcken Som Aldrig Går Bort

Vad kommer du minnas från musikåret 2011?
Att jag missade Prince på Way Out West!!!!

Vad ser du fram emot 2012?
Stors nya skiva

Och så nu, We Found Love, You Da One och Talk That Talk. Jay-Z gästar titelspåret och är äntligen knäckande bra igen. De båda visar upp samma feta attityd och lyfter låten fantastiskt högt. Detta trots nödlösning på textförfattandet (”One and two and three and four” är inte ett imponerande sätt att starta verser på.)

Rihanna snittar nu tre hittar per skiva (ett snitt som kommer växa för varje album eftersom hennes två första inte styrde upp någon hype), av vilket hon har släppt sex stycken sedan hon debuterade som sjuttonåring 2005. I år rankades hon som mest delad på Facebook. Att Rihanna är en av världens största artister är ett faktum. För mig är hon nog allra störst. Inte så mycket för att jag gillar hennes musik som för att jag blir överväldigad av hur hon alltid är där, och alltid välförtjänt på topp. Rihanna är världsledande i sin genre, hon gör fantastisk musik. Den är oftast lättsam, därför blir den så populär, och kanske falnar den i längden, men innan det hinner hända kommer hon alltid med något nytt. Redan nu går det att lyssna nostalgiskt på Rihanna.

Förutom det här albumets tre största, redan nämnda, låtar finns ett par till som det kan bli megahits av. Underbart störiga Cockiness (Love It) och klubbsprängaren Where Have You Been borde bli singelsläpp. Fler låtar slår lika högt hos fansen, men kommer antagligen inte göra standardiserad Rihanna-succé på radio. Rated R:iga Roc Me Out, powerballaden Drunk On Love (för mycket Disney för mig dock) och det obligatoriskt karibiska inslaget, Watch N’ Learn. Tråkigt är dock att The-Dream-producerade Birthday Cake bara är 1.20 lång och tar slut just när det börjar bli bra på riktigt.

Talk That Talk är mycket lik förra årets Loud. Samma stil, lika porrigt, lika bra. Men Rihanna som artist fortsätter framåt i rasande fart.

Hur står sig då själva albumet i jämförelse med Rihannas toppade karriär? Väldigt bra faktiskt, även om det märks att Rihanna inte är en albumartist. Det är hittarna som gäller, men när en skiva till 80 % är fylld av dem blir den givetvis riktigt bra. Det som saknas är kanske känslan av att det är album, och inte en hitsamling. Det hade varit att föredra, det vet jag eftersom Rated R fortfarande är Rihannas allra bästa album av just den anledningen. Men att vara något annat än nöjd över att varje jävla år få en ordentlig bunt R&B-låtar av en brud som alltid går sin egen väg går inte.

Vilket är årets album?
Förutom min egen skiva Supposed To Happen, Drake Take Care

Vad kommer du minnas från musikåret 2010?
Att svensk hip hop är starkare nu, och det är vackert att se.

Vad ser du fram emot 2011?
Mer bra musik, turnera runt världen och självklart min nya skiva :-)

Vilket är årets album?
Veronica Maggio Satan I Gatan

Vad kommer ni minnas från musikåret 2010?
2011 var ett väldigt bra musikår. Flera artister släppte väldigt bra och inspirerande plattor. Det fetaste minnet vi har från 2011 måste nog vara Kanye West på Way Out West i somras. Hans show var något utöver det vanliga.

Vad ser ni fram emot 2011?
Framförallt så ser vi fram emot vårt eget albumsläpp. Utöver det så hoppas vi på att musikscenen fortsätter breddas och att nya artister får möjlighet att komma ut. Det behövs för att hålla branschen vid liv.

Vilket är årets album?
J. Cole Cole World: The Sideline Story

Vad kommer ni minnas från musikåret 2011?
Sjukt många och bra svenska hiphop-släpp, den nya gulderan.

Vad ser ni fram emot 2012?
Påbörja arbetet av Mohammed Alis tredje fullängdare.

The Black Keys El Camino
Rockduon släppte succéplattan Brothers förra året, och nu är det redan dags för deras sjunde album, som också är deras tredje där de samarbetar med Danger Mouse.

Bow Wow Underrated
Lillkillens sjunde album är fullkomligt översvämmad av gästartister, alla som du hatar och alla som du älskar. På Bow Wows sjätte platta, från 2009, fanns det faktiskt en bra låt.

Kooley High David Thompson
Kooley High är en grupp på sex personer från North Carolina, givetvis associerade med 9th Wonder skivbolag Jamla. Deras kommande album släpps digitalt via Fat Beats.

Naughty By Nature Anthem Inc
Det var nästan tio år sedan den legendariska hiphopgruppen släppte ett album, men nu är de tillbaka och det ska bli spännande att se hur de står sig i en värld som har förändrats helt sedan de senast var aktuella.

Robin Thicke Love After War
Urtjusiga soulrösten Thickes femte platta släpps via Star Trak och har komponerats ihop av fler heta poppisproducenter än du kan nämna.

The Roots undun
Bandets trettonde är en konceptskiva på 10 spår som handlar om den för världen okända, och möjligtvis påhittade, mannen Redford Stephens korta liv.

T-Pain RevolveR
Evigt autotunade T-Pain är känd för alla tack vare alla sina gästinhopp på andras låtar, däremot får han aldrig lika stort genomslag för sina egna singlar eller album. Less is more.

13/12
Anthony Hamilton Back To Love
Den moderna soullegenden Anthony Hamilton släppte sitt debutalbum 1996, och nu har han kommit fram till sin sjunde skiva.

Juvenile Rejuvination
Sydstatsrapparen Juvenile som har representerat New Orleans sedan slutet av 90-talet i bland annat gruppen Hot Boys släpper album på löpande band, detta är hans nionde soloplatta.

Koncept Awaken
Koncept ingår i storgruppen Brown Bag AllStars, men ska nu släppa sitt första soloalbum. Första singeln är producerad av Marco Polo och gästad av Royce Da 5’9″.

Rick Ross God Forgives, I Don’t
Världen har gullat med Bawse ända sedan han drabbades av något slags krampanfall tidigare i höstas. Han har nu förklarat sig fullt frisk och kommer nog ställa allting till rätta igen med ett nytt tungt släpp.

Snoop Dogg & Wiz Khalifa Mac And Devin Go To High School
Snoop spelar Mac och Wiz spelar Devin i en kommande film som de två självklart även släpper ett soundtrack till.

Chico And The Man (Tonedeff & Kno( Chico And The Man
Mästerproducenten och rapparen Kno började arbeta på projektet Chico And The Man tillsammans med Tonedeff redan 2004. I höstas började de reta de hypade fansen ordentligt med ledtrådar kring det efterlängtade albumet.

yU The Earn
Rapparen från Washington D.C. släpper uppföljaren till Before Taxes på dollargrön vinyl. I november släppte han mixtapet A Garbage Beat Tape, ladda ner det här.

20/12
Common The Dreamer, The Believer
Väntan har varit lång, men äntligen, äntligen!, har Common pausat sin filmkarriär och spelat in en ny skiva.

Tyga Careless World: Rise Of The Last King
Ynglingen Tyga är en av många artister på Lil Waynes Young Money. Han släppte sitt debutalbum redan 2008, och nu är det dags för uppföljaren som gästas av flera av hans framgångsrika bolagskollegor.

Young Jeezy Thug Motivation 103: Hustlerz Ambition
Årets julklapp från den djupa södern! Massivt försenad ska Jeezy äntligen få släppa sitt fjärde album, som har en smått överväldigande gästlista.

31/13
Waka Flocka Flame Triple F Life: Friends, Fans And Family
Flocka Flame blev ordentligt omtyckt efter debutalbumet Flockaveli som släpptes förra året, men har trots det twittrat att han är trött på musikbranschen och vill avsluta sin karriär nästa år. Han ska bara släppa en till skiva först.

Vilka album har jag missat? Lämna gärna fler tips i kommentarsfältet!

På uppföljaren följs de fortfarande åt, men den här gången är den lyckligtvis den bra Drake som oftast styr skeppet. Take Care är väldigt, väldigt mycket bättre än Thank Me Later. Till och med när Drake börjar rappa på inledande Over My Dead Body är han inte längre katastrofdålig. Långt ifrån faktiskt. Han gnäller inte lika mycket, hans prat om det svåra att hitta godhjärtad kärlek på en strippklubb stör mig inte. Det spelar ingen roll vad han säger, det spelar bara roll hur han låter. Och det låter bra. Han har mognat och ger oss mer sång, med den där oerhört drömska rösten, än rap. Över skivans ofta enkla men perfekta beats flyter han på sitt unika sätt från rap till sång (Practice är bästa exemplet) och jag älskar det.

Det är mycket som är annorlunda från Thank Me Later, där jag la mycket vikt i hans texter oavsett vilket håll det gick åt. Mycket av det dåliga kom ifrån usla rader där Drake låtsades vara något han inte än var, och det allra bästa var tack vare fantastiska metaforer och stundtals ren poesi. Här är det ingen rad som får min hud att knottra sig, utan det är istället helheten som håller om mig.

Duetten med Rihanna gör mig gråtmild. Texten har i alla fall hittills varit ointressant. Allt handlar om känslor och det finns mycket känsla här. Rihanna är världens mest spännande artist för hon är ju i princip bipolär. Hon kan flippa från det ena till det andra med enorm intensitet och man kan aldrig förbereda sig på det. I Take Care gestaltar hon den likgiltiga oro som vi är för matta för att reagera på, men som finns inom oss och till slut sprider sig till allt. Det är vad jag hör och känner.

Take Care är tillsammans med albumets känsligaste, långsammaste och mest lenröstade låtar som Marvins Room, Shot For Me och Doing It Wrong albumets höjdare. Mycket bra är även hitten Headlines och Nicki Minaj-gästade Make Me Proud, och i slutet blir det ännu en naken stund när Drake pratar över Look What You’ve Done.

Jag vet inte hur länge Take Care kommer hålla. Det är ett väldigt stämningsfullt album som är helt fel att spela i de flesta normala sammanhang, men som soundtrack till missmodiga höstdagar är det åtminstone hittills klockrent. Antingen svagt i bakgrunden eller på högsta volym i fullt fokus.

Av de sjutton låtar som finns med på albumet inträffar det givetvis flera gånger att kvaliteten sänks. The Weeknd sjunger på Crew Love och låten har stunder då den är skivans bästa, men när beatet mäktigt pumpas upp för att ibland sluta i horribel autotune blir det dåligt. Lord Knows är alldeles för bombastisk för Drake att hålla ihop och lätt hetsiga Underground Kings är menlös. Däremot är Drake inte ens nära de bottennapp som tog över Thank Me Later.

Däremot blir Drakes röst fortfarande jobbigt bräkig för ofta, mest märks det givetvis när beatsen lämnar den suggestiva ledsna (på ett bra sätt) mall de oftast följer. Då sätter ”Drizzy” flera klockrena nollpoängare. Jag fattar fortfarande inte hur han lyckas vara så dålig när han är så bra. Det är verkligen stora kontraster, jämför till exempel fantastiska The Real Her (som dessutom André 3000 äntligen är sig själv på) med det misslyckade snabba flowet på HYFR eller rappen på inte så känsliga We’ll Be Fine.

Hopp har dock infunnit sig även på rapsidan. När Drake rappar bra visar hans sig i sin mest fulländade skepnad, och då är man bra övertygad. Jag säger som jag sa sist det begav sig. Drake har ett perfekt mästerverk i sig och jag hoppas att han någon gång lyckas ge det till oss. Han var nära nu.

Beyonce – Dance for you from incommun on Vimeo.

Det hårda styrs upp av den svårslagna kemi som finns mellan Evidence och The Alchemist. Al har producerat stora delar av albumet och det är kaos och tipp topp hela tiden. Jag har alltid tyckt att han borde lämna micken på hyllan, och när han lägger ner rader på James Hendrix (StepBrothers) står jag kvar vid det. Samtidigt blir det ingen stor skada, för beatet är ett sådant där som höjer pulsen i låtens inledning. Så jävla bra!

Det blir ljusare när DJ Premier kommer med New Yorks storstadshetta i storartade You. I det avskalade blir Evidence flow och texter lättstuderat, och det som jag till en början tyckte var för hårt och lät för elakt tycker jag nu är slipat och, som sagt, stärkande bra. Evidence är unik.

Fame är en höjdare, mest tack vare hur grym Evidence röst gör sig bredvid Roc Marcianos. Marciano är med sin vers, som hade kunnat få vara lite längre, utan tvekan hjälten här. Han är galet bra. Låtens verser förvandlar de tidigare nämnda regndropparna till spikar, och hooken är en av albumets fetaste. När den djupa basgången ackompanjeras av pistolskott inser man att Evidence har lurat ner en djupt i en mörk gränd, eller kanske som comebackande Prodigy rappar i sista versen, black ass tunnel.

Hookar som Evidence lägger själv med hårda stavelser är att föredra framför sjungande refränger som i Late For The Sky. Det blir fjantigt med sådana lättsamma inslag på ett album som i övrigt väger så tungt. Annat är det på albumets hittigaste, It Wasn’t Me. På ett beat som låter som en Polow Da Don från underjorden ligger fokus på en explosiv refräng. Evidence rappar gott om sig själv och säger kort och gott att han är en underground lyricist.

Roc Marciano är den tyngsta gästen på Cats & Dogs, men bland de (alldeles lagom många) andra finns skivbolagspolaren Slug, tungväktarna Raekwon och Lil Fame och Aloe Blacc. The Red Carpet ger oss stormötet mellan Evidence, Raekwon the Chef och Ras Kass över Alchemists fingertoppskänsliga samplande av God Save America. Som sagt, svårslaget.

Cats & Dogs är hela 17 spår lång, men då låtarna oftast klockar in runt tre minuter tar det inte mer än en timme att komma igenom hela skivan. Dock känner jag att det hade kunnat plockas bort några låtar för att få spänningen att aldrig brytas, för man blir lite trött någonstans runt den fjortonde låten. Eller så är jag bara ovan, i min skivhylla finns förutom Cats & Dogs bara helgrymma The Layover EP.

DFD har alltså gått mig förbi ända tills nu, då jag såg hans album på nyhetssidan i Spotify och klickade mig dit med förhoppningarna om att kepsen killen har på sig på omslaget betyder att det är hiphop.

Hiphop är det, och en intressant och bra sådan.

Det här låter Cali. Det är laidback men kvickt som tusan, soligt men seriöst. Liknelser kan göras med nykomlingar som Fashawn och äldre, grundläggande, artister som Evidence. Dumbfoundeads rap är hyfsat traditionell, han sticker istället ut på beatssidan där det ofta tricksas till utanför den avskalade men hårda undergroundmallen man har blivit van vid. Beatsen är stundtals väldigt melodiska, ibland går de lite i det gamla singer songwriter-stuket, till och med reggae lyckas leta sig in i Son Of A Gun, och ibland blir det flipperblippigt. Här finns alltså en variation, även om inte svängarna är särskilt radikala. Det märks dock var Dumbfoundead kommer mest till rätta, och det är inte på de låtar som skulle kunna passa i en spelhall, som exempelvis Killers och knarklåten Green. Det är istället Studio Apartment, som påminner om Lupe Fiascos fina första, och andra låtar som man gärna rullar ner på stan till. Öppningsspåret bär titeln Town och är givetvis en av de bästa låtarna på albumet.

Run Home har mycket att komma med i sin refräng men är fantastiskt skön och avslappnad i verserna som DFD lägger med ett lekande och lättsamt flow. Brb med sjungande Andrew Garcia är också en pärla. Cool And Calm är inte bara en låt som snabbt blev en favorit för mig, det är även en utmärkt representant för albumet om man ser till dess sound, och en utmärkt representant för Dumbfoundead som rappare om man ser till dess titel. Cell Phone påminner om CunninLynguists, där har producenten styrt upp vad som låter som ett Kno-beat bara aningen lättare och ljusare än vad man är van vid.

Albumet avslutas så som album bör avslutas. DFD tycks vara en ganska lättsinnad ung man, men i Are We There Yet visar han andra sidor av livet. Hans röst förändras till det allvarligare när han berör personliga ämnen i sin rap.

Dumbfoundead är ett fräscht inslag i genren, med en egen stil som inte tvingar sig på. Stundtals känner jag att hans fina förmåga för rap försvinner lite i tråkiga låtkonstellationer, men DFD är tveklöst en av årets trevligare skivor som kan förgylla ensamma och sena kvällar.

Albumets två första låtar är dominerande med störiga beats som blandar lätt hysteriska oljud med diggvänlig tjock bas. Det är alldeles underbart och något som tvingar upp volymen till härliga höjder.

Ski Beatz plockar sedan upp mäktiga gamla Just Blaze-stråkar i Looking For Me och låter jamaicansktyskbrittiska Terri Walker vara ledande i uppstyrningen av en av årets bästa låtar, när hon lägger ner den självsäkra och sprudlande refrängen.

Cassidy och Freddie Gibbs kliver sedan in på Majesty respektive Illegal. Två stenhårda låtar som är rap ända in i själen, och de båda rapparna förvaltar sina galet tunga beats oerhört bra. Cassidy har inte låtit såhär het på väldigt länge, om ens någonsin. I fyra minuter tar han knappt en andningspaus, han bara matar punchline efter punchline. Man tror på hans ord. Ain’t no other kings in this rap thing, I’m the rap king. My name Cassidy, say hello to your majesty. Gibbs får ett mäktigare beat som låter honom lägga en lätt melodisk refräng, men det är i verserna, där han ändrar flow på imponerande sätt, som han skiner starkast.

Kavalkaden av fantastisk musik och nyskapande hiphop fortsätter. Amnesia är så välberättad av Stat Quo att man förlorar sig själv i knarkångorna som han rappar om, allt till ett beat som kantas av gitarrsolon ytterst fulla med svajande känslor. Det är verkligen storslaget.

Tempot dras ned lite, men intensiteten består, när Stalley kliver in på Larry Bird. Lika fett som de sex låtarna innan är det inte, vilket är passande eftersom albumet vid det här stadet hamnar i en svacka som nästan håller i sig tills det hela är över. Till och med det sämre gör Ski Beatz på ett snyggt sätt.

High Score, där Damon Dash brorson rappar under aliaset Da$h, är första besvikelen. Beatet tycks till en början vara fantastiskt, men låten tappar i fallhöjd och blir till slut inte mer än tråkig. Jämför man dock med efterföljande Frontin’ är den fet, för avskalade Cool Kids-inspirerade hipsterbeat och lite boombox är det tråkigaste jag vet. Den sista person som jag vill höra kliver sedan in i albumet, men Mikey Rocks gör det ändå ganska bra även om Cotton Candy inte riktigt lyfter.

Till sist hittar Ski Beatz rätt igen och langar This World. Det är en rocktung låt med skönt obehagligt tema, rapparen Najee är skrämmande bra med sitt övertygande ickeflow. Avslutande You Already Know är också bra, men försvinner och glöms bort där den ligger direkt efter starka This World.

Ski Beatz andra soloalbum handlar om låtarna och gästverserna, och den innehåller många av årets allra bästa, men fungerar väldigt bra som ett enhetligt album av en artist också. Ski Beatz är den stora stjärnan, och med två album på lika många år har han presenterat ett eget sound som sällan sviker. Det skulle vara fint med ett instrumentalsläpp också, det skulle nästan vara lika bra. De medelmåttiga låtarna på 24 Hour Karate School Part II är tråkiga, men de gör ingen större skada. Det här är ett album som man absolut inte får missa. Det här är hiphop som sätter sina spår, tack vare glödande intensitet från den fantastiska producenten och hans spännande gäster.

Det är alltså vad man väntar sig. Lätt hiphop, alldeles för lätt för att knocka en. Men man väntar sig även fantastiska verser av en hiphopröst som har förmåga att etsa sig fast i väggarna i ens känslorum. Ja, han kommer spökligt nära. På hypade Master Of Ceremonies får vi båda delarna, och för den senare måste man givetvis vara tacksam.

I’m A Gee är en favorit på The Ghosts fjärde album tack vare dess lugn som låter Styles komma i framkant med sina ord. Att Styles P med äkta hiphopmagi kan förvandla soul till guld har vi vetat länge.

Statik Selektah lägger ner ett bastungt beat i Feeling Gone som långsamt gnuggar fram rytmiska huvudknyck, och mellan Styles härliga verser får vi givetvis ett myller av rapsamplingar, denna gång mycket av The LOX.

Busta Rhymes är en av de många gästerna, och han äger Harsh till fullo. Är det dags för honom att göra en grandios comeback nu, efter ganska många år av hittig men oseriös lekstuga? Han låter ju som hiphopens smutsigaste och hetaste yngling på den här låten, särskilt när han droppar raden ”I beat you like the number 11 with two sticks”. Wowza!

Gatunära Children, faktiskt med ett ganska fantastiskt mullrigt beat och en sampling av 20th Century Steel Band, är skivans mest lyckade låt. Styles står längst fram i sin klunga och levererar albumets bästa flow. Pharoahe Monch får inte lägga någon vers, men hans tillbakalutande refräng är så bra att man är nöjd ändå. Annat kan man säga om fulröstade Sheek Louch som olyckligtvis får gästa två låtar. Street Shit hade blivit riktigt fet om Styles hade fått ta hand om den själv, nu blir det istället väldigt lätt att stoppa den i facket för töntiga macholåtar. Charmigare är givetvis det aldrig svikande samspelet mellan Styles och Jadakiss i It’s OK.

Master Of Ceremonies har ett väldigt starkt parti med fem, sex skitfeta låtar i mitten och är då riktigt kul att lyssna på. Det räcker långt och överskiner den tveksamma början och det tappade slutet. Discojointen Don’t Turn Away, där Pharrell tar på sig en paljettjacka som känns väldigt ovan, är rolig och faktiskt kvalitativ, däremot är soundet så fel det kan bli för Styles P. Yikes, hur fick han för sig att det var en bra idé? Kanske är det bäst att ändå vara glad för den stabila, enkla men hårda, äkta New York-hiphop som han oftast bjuder på. Den är faktiskt inte så pjåkig. Och så har ju Styles P inga lager på sin röst, den kommer direkt från själen. Det räcker.

Up early with the sun and the stars, 6 A.M. ring the alarm
Weatherman say it’s 90 today but it’s gonna feel like a
hundred tomorrow so throw some fresh water under the arms
Bullshit soon as I come in to job, boss hit me with the news
like a box cutter under the jaw, said they just had a meeting
and about 300 of y’all are getting fired cuz we been defunded
Can’t say I didn’t even see it coming, I always knew that one day
they find a way to throw me to the wolves

I versens slutkläm får vi meningarna som sätter fingret på vår komplexa bitterhet och vårt bitterljuva förhållande till den, som innehåller allt från frustrerande avundsjuka till upprorisk tjurighet.

If you thinking about quitting you should probably wait
Cuz everybody gotta do a fucking job a that they hate
Go and live out your dream, that’s what they telling
Fam in my ear all day and they yelling
Keep it real ‘te, and don’t ever sell out
But how the fuck you sell out when ain’t nobody sellin’?

Det är vardagligt, men känns nära, och fritt för tolkning. Jag har berörts och gjort min.

Flowmässigt leker Phonte ibland med en jamaicansk dialekt, men han kan även vara lika rapp som Big Boi eller studsa på soulen lika bra som om han vore från New York. Charity Starts At Home är Phontes första soloalbum, men det finns plenty mer att hämta av honom i Little Brothers diskografi samt hos mer experimentella The Foreign Exchange.

Efter en inledning som är bland årets allra bästa hiphop får vi halvvägs in i albumet stora partier sång och melodi, föga förvånande med tanke på att Phonte till och med har gett sin inre sångare ett eget artistnamn, Percy Miracles. På Ball And Chain börjar Phonte rappa först efter två minuter, och med tanke på hur bra han, rappandes, gör sig över beatet som är av mer fartfylld karaktär än övriga soulsamplade guldbeats är det jobbigt att låten till största del utgörs av sång. Han kan sjunga, om än inte särskilt märkvärdigt, men det är rap jag vill ha från Phonte. Ord där han verkligen får något sagt.

Efter romantiska mellanspelet To Be Yours och Carlitta Durands hjärtskärande röst i Gonna Be A Beautiful Night kommer skutan på sitt mest fördelaktiga köl igen. Pharoahe Monch är en emcee av rang som tacklar det ganska enerverande beatet i We Go Off hårt, och avslutande Who Loves You More är en klassisk avslutare beatmässigt, och Phonte berättar där ännu en rörande berättelse, men i The Life Of Kings finns inte bara ännu en fantastisk titel, utan även albumets fetaste hook, som slängs runt av Phontes minst sagt dugliga ordtvistarvänner Evidence och Big K.R.I.T. Fast största stjärnan där är nog ändå 9th Wonder och hans fantastiska jävla beat, ett av fyra på plattan. Jag har länge varit lagom fanatisk av 9th, men The Life Of Kings har på de få dagar jag har spelat Charity Starts At Home blivit ett av mina favoritbeats av honom. Sjukt härligt är det, och samplingen av The Wire och Omar som avslutning gör det bara ännu mer perfekt.

Sammanfattningsvis är detta utan tvekan ett album som alla med minsta intresse för bra musik borde lyssna på, för här finns väldigt mycket som är knasigt bra. Enligt min åsikt är det inte klockrent hela tiden, men jag vill hellre säga att smaken är som baken istället för att dissa. Lyssna nu!

In The Morning hörde vi första gången för länge sedan, men den blir bara bättre och bättre. Drakes bräkande är lika avtändade som vanligt, men i övrigt är det en fantastisk låt och kanske Coles bästa produktion någonsin.

Med ett helt annat tema textmässigt är Sidelines lika fet. Där rappar Cole allvar och uttrycker sin kamp och längtan med en väldigt fin hook som avslutas med en mening som är bitterljuvt klockren. I wish somebody made guide lines, on how to get up off the sidelines. Lost Ones är också fin, och här lägger Cole verser som är allt man behöver om man vill bevisa hur bra han är på att rappa, att framföra sina texter.

J. Coles musik låter såklart bäst i de låtar där han kommer väldigt nära livet i sina texter. Och han gör det ofta, även om han gillar att skryta också.

Det intressantaste förutom texterna är produktionen. J. Cole väver ihop sina beat med små men många komponenter och fingerfärdighet. Samplingar flyter ihop med pianoslingor och trumproduktioner som det ofta finns flera olika av i samma låt. Han har producerat allt och det hörs. Däremot är inte albumet sådär härligt helgjutet och sammanhängande som hans tidigare projekt har varit. Intentionerna finns där, med ljuvligt piano i både Intro och Interlude, men säcken knyts ej ihop.

I Never Told finns ett ganska långt instrumentalt stycke som är fint att lyssna på. Låten i övrigt är grötig och bland det sämsta på albumet. God’s Gift har ett grymt häftigt beat, men det blir inte en jättebra låt av det. Den mäktiga kyrkliga hysteri som Cole rappar med ryckigt ickeflow över blir stressande istället för uppslukande. På flera låtar finns det direkt dåliga refränger som både förvånar och irriterar.

Mentorn Jay-Z gästar givetvis på skivans sämsta låt, H.A.M.-kopian Mr. Nice Watch (kan han inte rädda sig själv från det där urspårade tåget snart?) Att låtar som Mr. Nice Watch fortfarande hamnar på alla hipsters Spotify-listor över ”jättehäftig nyskapande musik” är för mig en fullkomlig gåta. Det var inte ens kul första gången vi hörde det. Jay-Z är världens bästa rappare, men det betyder inte längre att han gör världens bästa musik. Jag har själv försökt tvinga fram en storhet i hans knarkade ljudbilder, men det finns inget svåruppfattat genialiskt drag där. Det är bara skit.

Till sist har dock även jag övertygats, med hjälp av bara min hörsel och hans bästa låtar på repeat, att J. Cole är en ovanligt bra textförfattare och berättare. Det är vad som räddar hans efterlängtade debutalbum till den lyssningsvärda gränsen, men även om jag kan tycka att det stundtals är fantastiskt bra saknar jag att kunna lyssna på ett mer avslappnat sätt. Jag hade väntat mig legendariskt catchiga refränger eller beatslingor som sänder rysningar längs huden. Sådant som man har hört av honom tidigare. På debutalbumet hade jag velat ha det putsat till perfektion, men det brister mer i fogarna än tidigare.

Cole World: The Sideline Story är långt ifrån ett helgjutet album som passar i alla sammanhang. Det går egentligen bara att lyssna på skivan på ett enda sätt, nämligen med full koncentration på hans ordlek. Det här är inte mysskivan man spelar på kvällen, eller det lättlyssnande som man kan alltid kan ha i bakgrunden när man hänger. Jag är dock splittrad inför Cole World: The Sideline Story. Jag vet inte om det kanske ändå är jättebra, eller dåligt, eller bara tråkigt? Dock tror jag att tveksamheten talar ett ganska tydligt språk. Det här albumet är inte vad det borde vara.

Eminem har förändrats enormt. Genom drogkollapser, återfall, gigantiskt kändisskap och annat negativt har vi följt honom. I några år var han tyst, men alla var där direkt när micken slogs på igen. Eminem är fortfarande bra. Egentligen har han inte varit något annat sedan han för över tio år sedan visade varför han är din favoritrappares favoritrappare. De senaste albumen har visserligen skiftat i kvalitet, jag har haft väldigt svårt att ta till mig hans nya rapstil, men nu börjar det kännas bra. Det låter bra.

Ibland är Eminem i överläge, till exempel på öppningsspåret där Royce inte känns kul alls, samtidigt som Eminem äntligen har hittat ett beat som passar till hans skrikstil. Ljudbilden är snabb, stor och hektisk över hela skivan och det är helt rätt.

Ibland trycker Royce ner Eminem ordentligt, när pondus vinner över fräckhet. Han skiner inte lika starkt som den ovilliga superstjärnan, men han är inte sämre. Royce Da 5’9″ är en väldigt begåvad rappare, och det påminner Hell: The Sequel om. Senare i år ska Slaughterhouse släppa sitt andra album, det första på Shady Records, men utöver hans många samarbeten släpptes även en soloplatta i somras. Jag har ännu inte hört det albumet, men efter att äntligen ha gett det här albumet lite tid är jag väldigt sugen.

Ibland blir de den dynamiska duo som man har längtat efter i tio år, men särskilt samspelta är de inte. Och behöver inte vara, det blir skitbra ändå.

Lighters, med dötråkiga Bruno Mars, är årets töntigaste låt. Låten sticker ut bland den hårda, inte så sällan mordiska, inlevelse som de två männen oftast visar upp. Kanske har den tack vare mycket snurr på radio fått en del skivor sålda, men jag anar att de mjuka fansen inte får ut mer än mardrömar av resterande låtar på albumet. Vilket faktiskt skulle kunna vara vad Eminem och Royce Da 5´9″ har planerat hela tiden? Oavsett så är det en riktigt unken spya.

Den extrema dåligheten till trots, så vinner de bra låtarna. Man kan glömma det mesta med snabba I’m On Everything och dess klockrena hook. Vill man ha minnesvärda melodier finns Above The Law och Take From Me, men det som jag hurrar mest för är de låtar där de båda rappar flodvåg över hårt studs.

Ojämnheten till trots är Hell: The Sequel riktigt bra hiphop, av en duo som mer är två fantastiska rappare än ett symbiotiskt par. Em och Royce bryr sig mer om att spotta rader än något annat vilket inte ger något utrymme för utspårat kaos, förutom hjärndödheten i tidigare nämnda töntlåt då. Men det blir heller inte medelmåttigt. Det går på i ett bra tempo och det som går en förbi vid första lyssningen lockar en till att lyssna igen. Jag gillar att lyssna på det här, efter en tid med lite hiphop har dessa två tagit mig tillbaka och det gör mig väldigt glad, fast när Bad Meets Evil från 1999 blir nästa låt att spelas i iTunes inser man att det sannerligen var bättre förr.

Det är bland det finaste att köpa ett album med en artist som man är i stort sett nollställd inför. Man vet inte riktigt vad ska man förvänta sig, man bara hoppas att man ska gilla det och bli glad. Man köper en spännande present till sig själv, och på tåget hem blir man retfullt förväntansfull när man tittar och bläddrar. Väl hemma tänder man lavalampan och in åker skivan i stereon. Om man gillar det man hör har livet plötsligt fått en mening.

High And Low, Million Pieces och White Light Moment blev singlarna från albumet och det är löjligt solklara val. Särskilt den förstnämnda tycker jag är enastående bra. Million Pieces är både egen och catchig, och White Light Moment är superhiten ingen kan värja sig mot.

Singlarna sticker ut, men de är bara tre av elva starka spår. Stalker In Your Speaker är mjuk och melodisk, och jag kan omöjligt välja min favorit av skivans två lite mer allvarliga, vuxna, låtar – Chaos och Close Enough. De tre balladerna i slutet är allt annat än tråkiga. Tove Styrke är genomgående bra, ett verkligt album.

Ibland blir hon frånvarande för att hon är så närvarande i sig själv. Under en discokula och mjuka strålkastare blir musiken en sinnesstämning, och hittar man bara dit är den här skivan väldigt bra. Man tas inte till absolut eufori, men det är 40 minuter av osviklig musikalisk njutning som man gärna upplever om och om igen.

Det här är popmusik bestående av Super Mario-beats och berusade syntslingor, det ger lite känsla av finlandsfärja. Det är tacky och kitschigt, men jag antar att det accepteras och omvandlas till något coolt av lyssnarna. Om Tove Styrke har lyckats tvätta bort sin idolstämpel och förföra Robyns fans vet jag inte eftersom hon tillhör en genre som jag varken känner eller är intresserad av. Jag har bara råkat tycka om det här. Väldigt mycket.

Stundtals är det väldigt mörkt. Game har aldrig haft långt till sin oro, men på senare år har ilskan växt.

I inledande The City förklarar han med den hårdaste röst han någonsin har visat upp, att han är ett massförstörelsevapen redo att detonera. Fortsätter gör mycket skryt, men det är inget som går att vifta bort som klyschor. Game är närvarande, han vägrar låta någon lyssnare gå oberörd.

Drug Test tänkte jag först lämna onämnd, men det är svårt att göra det när det rör sig om västkusttrion Dre, Game och Snoop. Den förstnämnde överraskar mycket, så pigg har doktorn inte låtit på länge. Snoop rullar in med en rad som hörs i varannan raplåt, men vänder sedan på steken på ett grymt imponerande sätt. Hans korta vers påminner mycket om hans senaste skiva, där dåligt friskt blandades med bra.

Lil Wayne drar verkligen ner Red Nation som hade varit ganska mäktig utan den lille. Hans grumliga gnäll på Martians vs. Goblins är även det helt onödigt, men låten pallar ändå med att vara en av skivans bästa. Game växlar rader med Tyler The Creator på ett ypperligt sätt. Utöver marsianens mummel håller R.E.D. Album hög Game-standard bra länge. The Good, The Bad, The Ugly är en nedtonad gangsterhistoria som är grymt skön att höra på direkt efter bombastiska Good Girls Go Bad och Ricky.

Sedan följer skivans bästa gästkavalkad. Game tillsammans Rick Ross och Beanie Sigel är en imponerande kombination, där åtminstone två av tre är mer OG än de flesta. Den store faller in väl med sin pondus också. Men ingen överträffar Young Jeezy. Paramedics är hans låt. Herregud vad bra han är, och låten håller toppklass även när Game halvvägs kliver in. Nu när Game äntligen har fått släppa sin försenade fjärde kan väl Snowman också få göra det? Det är allt jag önskar mig i julklapp.

I Speakers On Blast, som är fantastiskt fet, får Game lite pisk av sina kompisar än en gång. Han provar på ett snabbare flow som visserligen fungerar, men låten passar rappa Big Boi och E-40 väldigt mycket bättre.

Efter solsken kommer regn. Lloyd, Mario och Chris Brown. Blörgh. Om en av tjugo såsiga rapballader är bra skulle jag inte bli förvånad om Game hade lagt beslag på den. Det har han inte. Hello är antagligen den sämsta låten som han någonsin har gjort. R.E.D. får här en dipp som slår väldigt hårt.

Som avslutning får vi det ganska bra, om än ganska anonymt bortsett från förlossningsberättelsen som är California Dream. Man hade ju hoppats på att DJ Premier skulle kunna koka ihop något väldigt imponerande beat som Game kunde blotta sitt hjärta på, men lite besviken blir man av Born In The Trap. Game kör sitt tråkigaste namedroppande och får inte till sitt flow på Premos hårda studs.

The R.E.D. Album är Jayceon Taylors sämsta album hittills. En ordentlig besvikelse, mest för att jag faktiskt inte trodde att hans skivor någonsin skulle vara något annat än grymt bra från första till sista. Å ena sidan är ju allt skräp om man jämför med bästaste bästa, klassiska, The Documentary. Å andra sidan finns det ju tillräckligt många bra låtar här för att man ska vara nöjd med Game även 2011. Så, jag är nog det.

B langar mycket sensuell video till hennes bästa kärleksballad någonsin. Från nya albumet 4. Och juste, hon är fett gravid nu! På riktigt!

Efter en cover av Burt Bacharachs Please Stay lämnas Lykke Li ensam på scenen. Ensam med en synt inleder hon lugna I Know Places, och de dansande fansen får en paus att hämta andan. Men tråkigt blir det inte, vi är alla hänförda av Lykkes närvaro. Kort därefter är det dags för rökmaskinen och de pulsernade strålkastarna igen. Lykke Lis extravaganta scenspråk och pondus är sevärd. Där hon omges av svepande tygskynken och dimma i vitt ljus blir hon större än sin musik.

Hon avslutar med Get Some, och trots publikens tjut efter extranummer bryter hon schemaenligt klockan 23.00. Hon är inte den enda som hade tålt att lira längre, men avslutet är bombastiskt och perfekt.

Det är en nöjd Popaganda-publik som smidigt vallfärdas ut från området, även om de flesta inte verkar mätta än och ska fortsätta vidare på festivalens efterfester.

De börjar med Still, som lånar beatet av Dr. Dres überbanger Still Dre. Helt i min smak. jj spelar en ganska jämntjock soppa med okänd smak, men de fascinerar. Tack vare en bildskärm och ett schysst ljusspel som går i rött och blått är det såhär i efterhand det visuella som jag minns bäst.

Som extranummer får en rappare ta plats på scen, och Elin Kastlander avslutar med sin version på Lil Waynes refräng på Games My Life. Det känns talande för gruppen. De har inspirerats och influerats av många genrer, men deras musik var under lördagkvällen en väldigt homogen flumindiepop.

Hon hade tveklöst kunnat fortsätta festen mycket längre än vad hennes speltid ger utrymme till. Med sitt band står hon för festivalens gladaste stund, och publiken får jubla till saxofonsolon, vokala utflykter och Wilsons keytar på extranumret.

Att TDD får spela 15.00 är festivalens största miss, även om stor del av deras låtskatt passar ypperligt till varmt solsken. De öppnar med Reaching Forward, som borde ackompanjerats av häftiga strålkastare men som tack vare dess asbraighet givetvis får igång publiken ändå. Those Dancing Days, I’ll Be Yours, Run Run och Keep Me In Your Pocket utgör sedan konsertens första del, och det är ett fantastiskt låtval för dagen.

Those Dancing Days definieras enligt mig av deras ös, som finns i deras låtar vare sig det är handklapp eller synt som utgör grunden. Deras musik är en hjord av instrument som bestämt och sjukt energiskt river ner allt som kommer i deras väg. Those Dancing Days är samspelta, och med Sveriges bästa melodier och en trummis som går längre än så på världskartan blir deras 45 minuter på söder inget annat än grymt. Cissi Efraimssons sinnessjuka trummande är så enastående att det är värt att se dem live bara därför. Samma gäller för Lisa Pyk Wirströms lyriskt glada dans bakom synten. Att Linnea Jönsson dessutom har en soulröst som är guld värd känns lika mycket som en bonus som hela tårtan.

Konsertens absoluta topp blir till min förvåning Forest Of Love. Bandets mest allvarstyngda låt lyckas till och med påverka naturlagarna, och en häftig vind dyker oväntat upp just när de når första refrängen. Linnea Jönssons blick spänns och varje ord känns som en sylvass besvärjelse. Att lyssna på låten på skiva efter att ha upplevt de magiska minuterna tar en nästan tillbaka till den känslan. Hur mycket resten av publiken märkte av det häftiga skiftet vet jag inte, men de har inget problem med att börja ösa igen när bandet levererar Can’t Find Entrance, I Know Where You Live pt. 2, och Fuckarias. Det är sjukt fett, och bandet tar ut max av sin hittiga katalog. Bäst är det när de håller tillbaka sista refrängen på Can’t Find Entrance så länge som det bara går. Explosionen är sedan exakt som väntat.

Till sist får vi vackra One Day Forever, som avslutas med jammande och akustisk rundgång. En efter en kliver de av scenen, och får välförtjänt stora applåder.

Med kvarten kvar till Henrik Berggren började det dyka upp Broder Daniel-fans från 2001, med svartfärgat hår, stjärnor under ögonen och BD-patches på axelväskan. Jag kan bara gissa hur många av dem som samlades vid den stora scenen, men istället för att gå på popsnöreutställning lämnade jag festivalen för dagen. Jag hann höra ett massivt pojkbandsvrål som följdes av vad jag tror var en väldigt akustisk version av Only Life I Know innan jag drog på mig hörlurarna och började peppa inför lördagen med Those Dancing Days på högsta volym.

Samling avslutar med att höja volymen och jamma järnet, samtidigt som den stora publiken börjar plocka upp sina tygpåsar från gräset där de har suttit, och promenerar bort till stora scenen där Saint Etienne ska spela nästa timme.

Jag tar mig dit långsamt och gör en del observationer på vägen, jag passar inte in men känner mig ändå tillfreds bland de fräscha bohema second hand-stockholmarna. Stadsfestival är bästa grejen! Jag ser en kille med 40 år gammal frisyr och bonnbränna spela rundpingis med några vänner, och vilket håll jag än vänder mig åt har jag rödfärgat hår i synfältet. Alla matchar liksom, och jag med eftersom jag är iklädd en klarröd spindelmannentröja. Lyckat!

När Saint Etienne drar igång har jag hunnit fram till ljudtornet, och det låter grymt. Volymen är på en perfekt nivå, även om jag kan tänka mig att vissa vill ha det högre. Mina känsliga öron behöver inte ens öronproppar.

Sarah Cracknell hojtar efter ”more smoke!” på scenen, men i dagsljuset uteblir effekten. Framför en scen draperad i svart och bredvid en körsångerska i dödens utstyrsel sticker hon ut i sin silvriga paljettklänning, och jag får bara försöka föreställa mig hur schysst det hade varit att se dem i mörker, där de lila strålkastarnas ljus har möjlighet att komma fram. Men mörkrets ickeexisterande under den svenska sommardagen är inget att göra åt, och bandet lyckas ändå styra upp en grym show.

Som helt ny till bandet njuter jag mycket av det tillbakalutade beatet i Spring. Publiken verkar också gilla det, och 25 minuter in i spelningen börjar havet att gunga lite. De stora applåderna dyker sedan upp när bandet och några lyriska fans dansar loss till Method Of Modern Love och efterföljande Only Love Can Break Your Heart. Resten av konserten fortsätter på samma höga nivå, och avslutet är riktigt snyggt. Popaganda har fått en kanonstart.

Ibland är han inte så bra, men jag återkommer till det. Först måste jag hylla 39-årige Calvin lite till. Fram till fjärde låten är Doggumentary felfri, tack vare ovan nämnda bangers, men ännu bättre än så är My Own Way, en rysligt mörk och vacker historia från Snoops ungdomsår som gangster.

Sedan börjar det gå utför, först lite långsamt men botten nås till slut i årets sämsta låt, David Guettas Wet.

My Fucn House är en njutning när Young Jeezy raspar över den, men låtens stjärna är helt klart E-40. Dessvärre blir den jättehetsiga hooken lätt jobbig om man inte håller på att röja ett hus eller dylikt.

Följer gör en hel del trötta låtar där Snoop rappar slöa nödrim. Var för sig låter Snoops spår bättre än väldigt mycket annat som släpps, då kan låtar som till exempel Jake One-producerade Gang Bang Rookie nå en hög nivå, men de försvinner i tristessen som detta maratonalbum innebär. Nivån blir låg, och jag antar att det är därför som jag inte kan göra annat än att digga när R. Kelly sjunger ut sin swag i Platinum (visserligen är Snoops snabba inrullning på första versen omöjlig att förneka), eller när T-Pain gör Boom irriterande hittig med ”Lalalala, boom shackalack”. Sista toppen nås när vi har kommit halvvägs. El Lay är fantastisk. Det är en solig tripp längs med västkustens hetaste sträcka, men med mer attityd än vad som bjuds i dimmiga We Rest N Cali som agerar intro.

Efter en schysst halva, som hade varit ett imponerande album om det hade varit slut där, spolar Snoop ner albumet i en toalett. Okej, det är lite kul att höra Snoop Dogg sjunga country tillsammans med Willie Nelson men det är svårt att se Superman seriöst. Ändå väljer jag att lyssna på den över resten av bottenskrapet som i princip inte består av mer än upprepade urkassa refränger. Varför fylla ut ett redan långt album med sådant skit? Sticker ut gör dock Kanye Wests klyschiga gnäll i Runaway-kopian Eyez Closed. Tyvärr.

Doggumentary är sin egen motsats. Snoop Dogg visar att han inte ens borde fundera på att avsluta sin musikkarriär, samtidigt som man efter en timme och 20 minuter av Doggumentary inte förstår varför han fortfarande släpper låtar.

Hon har fortfarande en av världens bästa röster (fast lite rökigare har den nog blivit), men som även tidigare skivor har visat så krävs det mer än så. Ganska mycket dessutom, eftersom Joss när hon är i bästa form sätter ribban på Jupiter. Det är där man vill ha henne, det är där man väntar sig att ha henne. På LP1 når hon aldrig dit, men när hon rispar hål i både röst och själ i rockiga Karma är det inte långt ifrån. Det är utan tvekan albumets bästa låt. I efterföljande Don’t Start Lying To Me Now tycks en röd tråd börja uppenbara sig. Det är fartfyllt och rockigt på det klassiska viset, och det är lätt att föreställa sig hur inspelningarna tog rum i en av USA:s musikhuvudstäder, Nashville. Det är bra, men det dröjer inte länge innan det plattas ut igen.

Bland rock’n'rollen finns en del ballader som är lätta att tycka om lagom mycket. Last One To Know är kanske lite väl mallskuren, men det hugger ändå till när Joss får flyta ut över långsamma trum- och basgångar, och efter en upptrapping som vi alla kan förutse är det svårt att stanna helt oberörd av the power. Drive All Night är dock den bästa tryckaren. Dess himla fina melodi gör sig efter ett par lyssningar ordentligt hemmastadd i öronen, däremot blir jag lite orolig över hennes heshet. Röker hon bort sin röst är det världshistoriens största synd.

Somehow och ett par andra låtar är lättsam radiomusik som man kanske kan gilla en solig dag på stranden i Kalifornien, men det är jävligt långt ifrån var jag är nu. Alltså, sammanfattat så är det inte särskilt kul det här, även om det kanske finns potential här av okänd omfattning. Kanske, förhoppningsvis, kommer LP1 växa sig stor, men just nu är det tråkigt, och jag ser inte mycket mer än en skugga av den egentligen fenomenala Joss. Förutom på omslagsbilderna, där tröstar skönheten lite.

I videon nedanför sjunger Joss Stone Karma live barfota på en TV-inspelning.

Otis övertygar stort till en början, för att det är en häftig låt som sticker ut och för att det är en massa tidlös Otis i den som alla människor tycker om. Jag tycker dock inte att det räcker, det behövs något mer för att det ska bli storslaget. Nu är det spännande första gången, men det lyfter aldrig och efter ett par lyssningar är man uttråkad.

Otis är så långt bort från förstasingeln H.A.M. man kan komma, och duon har gjort sitt bästa för att förvirra det förväntande fanet. Vad ska man vänta sig egentligen? De har även ökat hypen lite, i alla fall för mig. När H.A.M. släpptes var jag redo att stoppa kommande Watch The Throne i skräpfacket direkt. Otis får mig att dra tillbaka den aktionen lite, men jag ställer mig fortfarande mycket tveksam till det här albumet. Nästa vecka får vi se om världens bästa rappare kan göra det dugligt, eller om han helt har tappat omdömet i umgänget med världens just nu största idiotdiva.

En stor favorit är öppningsspåret, Our Victory. Jag hoppas innerligt att det beatet återanvänds i framtida Skyzoo & !llmind-släpp.

Personligen lyssnar jag sällan på instrumental musik, men mitt ovana öra gillar ändå det här. Det svänger mer än jag trodde att det skulle göra, även om det här finns en del ryckiga historier som exempelvis det tredje spåret, Giving Up. Jag tycker att det är kul att få en ren dos !llmind, dels för att lättare kunna kartlägga hans stil och sound men även för att det är väldigt bra musik. Ännu bättre hade det antagligen blivit om någon vass tunga hade lekt över instrumentalerna och gjort hiphopen i det fulländad, men ärligt talat är det ingen större saknad efter MC:s.

Visst finns det smutsigare och skränigare kompositioner än vad !llmind för till bordet, men han använder sig av en hel del ljud som skulle uppfattas som fula om han inte hade ett unikt öra för musik. Hans deg har inga klumpar. Eller dussintals av dem, om det är så man vill ha sin glass. Som sagt, Beh!nd The Curta!n är kul att lyssna på. Det är ett album som jag är långt ifrån klar med, och jag blir inte förvånad om det till slut hamnar på min årssummerande hyllningslista.

På Live From The Tape Deck, en skiva så fenomenal att jag har svårt för att lämna den utanför den här recensionen, slogs jag av hur !llmind fusionerar hiphop med klassisk musik, hans coolaste grej. Där märktes det tydligt på Langston’s Pen, och här finns mindre spår av det i bland annat Here To There.

I Cornered håller !llmind tillbaka mycket av sin offensiv. Det är inte en lika massiv vägg av ljud som man är vad vid som möter en, istället har han med stor känslighet skapat ett beat som i sin tur skapar mystik. Bestämda bastrummor ligger i bakgrunden men sätter ändå tonen, och ljusa metalliska toner utgör en skönt obehaglig melodi. Det är kul att lyssna på. Beh!nd The Curta!n håller timmen ut. Trots saknaden av ord lyssnar man hela tiden noga. Det är häftigt.

Som sista spår ligger Gimme, en låt från tremannagruppen Fortilive, som förutom !llmind består av rapparna Slo-Mo och Mushmouf. Tidigare i år släppte de ett gratisalbum på nätet, I vs. I, och det är definitivt värt att hämta hem om man är sugen på något energifullt och spännande.

Det börjar redan med introt, som påminner mycket om The Message från Maya men med ett ruggigt diggvänligt flow. 50 sekunder beatmagi, men det blir ännu bättre när trion som utgörs av Sean Price, Guilty Simpson och Black Milk, plockar upp mikrofonerna på Random Call. Jag vet inte om det kan bli bättre. Jag vet inte om Black Milk har gjort ett bättre beat. Jag vet inte om Sean Price har varit bättre på ett beat av den här typen förut. Det är givetvis galet tungt både i rytm och flow, men allt annat än elakt. Det är sommar på skiva och en av årets allra bästa låtar.

Ruff och mörker dyker däremot upp på skitiga Black Ops, och om Sean P utmärkte sig på Random Call för att han var så bra på ett beat man sällan hör honom på utmärker han sig på Black Ops för att han är så hemma. Han äger låten, men får för lite av honom för att känna sig helt nöjd.

Sean är en personlig favorit, men även om man är nollställd inför den här linan av artister tror jag att han skulle dra det längsta strået hos de flesta. Hans kompanjoner förtjänar dock givetvis också shine. Extra plus till Roc Marciano som ligger perfekt med sin släpiga röst på livliga Chewbacca. Påminner ordentligt om förra årets Marcberg, en av de bästa hiphopskivorna på länge.

Den här skivan är lika delar sylvass rap som löjligt bra och njutbar musik. Det går inte att sitta still. Jag påminner mig om Album Of The Year igen och det blir tydligt att beatsen nu får exakt den behandling de förtjänar, av rappare som inte har någon som helst brist på talang. Sean Price och Guilty har tagit ner Black Milk lite på jorden, fått honom att inte söla ned det koncentrat av hård jävla hiphop som han inte kan hålla inom sig. Textmässigt är det mest punchlines, antingen underfundiga eller lika solklara som knytnäven Hermione gav Malfoy i Harry Potter Och Fången Från Azkaban.

Kanske dalar det lite mot slutet, men det är inte mycket och egentligen tror jag bara att det är de inledande monsterlåtarna som skiner över resten tills man har kommit över den första sprudlande förälskelsen den här skivan erbjuder.

Black Milk har skalat av en del av funken som dominerade hans senaste alster, men ju mer rå hiphop han blir desto mer svänger det. Eller noddas, men våldsamt. Black Milk upplöses och förvandlas till ett bounce när han är som bäst, och det är vad jag ser framför mig när jag hör Understand This, The Hex, Everybody Nobody Somebody (med underbart kusliga spökjämmer i bakgrunden), 4 In The Box eller Japhy Joe (med sitt nervengagerande outro) eller vilken annan låt som helst. Take your pick från Random Axe och du blir övertygad om att hiphop är den mest levande genren i världen.