Det hade egentligen räckt med det där fantastiska Dre-pianot i inledande ”Westside Story” för att jag skulle bli nöjd. När kyrkklockan ringer i bakgrunden strax innan 50 Cent börjar sluddra refrängen vet jag att jag snart kommer att springa runt och skrika g-g-g-g-g-unit! Likt en av Pavlovs hundar svarar min nacke på ännu ett benhårt beat och alla mina pk-spärrar sitter snart inlåsta på livstid (eller åtminstone i sjuttio minuter).

Att som debutant få spela in årets lyxigaste hiphopalbum är kanske inte det bästa för att hålla fötterna på jorden. The Game har gjort en sanslös resa från fosterhem till världens topp.

I förra veckan kraschade allt. Verbala boxningsmatcher via etern med den forne beskyddaren 50 Cent ledde till att han sparkades ur (eller lämnade) gruppen vi känner som G-Unit. Skott har avfyrats. Biffen är fortfarande rå. Förhoppningsvis slutar det med fredspipa hemma hos farbror Snoop. Om det är The Game som drabbats av storhetsvansinne eller om det är Fiddy som surar över att inte vara självklart störst och dessutom söker lite extra uppmärksamhet för veckans egna skivsläpp får framtiden utvisa.

”The Documentary” är oavsett tumultet en solid kvalitetsprodukt från Aftermath-fabriken. Dr Dre har lagat många av beaten och bland andra Kanye West, Timbaland, Just Blaze och Hi-Tek har bidragit med produktioner. Gästlistan är minst lika imponerande med namn som 50, Busta Rhymes, Mary J Blige, Eminem, Faith Evans och Nate Dogg (för att nämna några). Lyxigt som sagt.

Problemet är att The Game själv försvinner lite i mixen. Han envisas med att vara galet västkustnostalgisk och regelbundet rimma om föregångarnas bedrifter. Det är ett evinnerligt tjat om N.W.A. och hur The Game är arvtagaren och förvaltaren av arvet som fördes vidare av 2Pac. Det hörs att det är en barndomsdröm som gått i uppfyllelse nu när han fått jobba tillsammans med barndomshjälten Dre. Och även om jag kan tycka att det är skönt med någon som har respekt för historien hade det inte skadat om han försökt rulla utan doktorns stödhjul lite oftare.

Slutintrycket är en bra men opersonlig skiva. Men om man som jag är sucker för Dre-beats är det här ändå en minst sagt njutbar timme. Någon klassiker är det däremot inte. Nu ska jag gå ut och köpa Fiddys nya.