Så försonades två vänner efter år av odramatisk beef. Eminem tog över inte bara Royce Da 5’9″ utan hela superkvartetten Slaughterhouse till sitt skivbolag, och det första släppet att komma utav Shady 2.0 är duons nio (elva på deluxen) spår långa EP. Sitt bandnamn tog de från Slim Shady LP, en skiva så löjligt bra att det är svårt att förstå Eminems senare album.

Eminem har förändrats enormt. Genom drogkollapser, återfall, gigantiskt kändisskap och annat negativt har vi följt honom. I några år var han tyst, men alla var där direkt när micken slogs på igen. Eminem är fortfarande bra. Egentligen har han inte varit något annat sedan han för över tio år sedan visade varför han är din favoritrappares favoritrappare. De senaste albumen har visserligen skiftat i kvalitet, jag har haft väldigt svårt att ta till mig hans nya rapstil, men nu börjar det kännas bra. Det låter bra.

Ibland är Eminem i överläge, till exempel på öppningsspåret där Royce inte känns kul alls, samtidigt som Eminem äntligen har hittat ett beat som passar till hans skrikstil. Ljudbilden är snabb, stor och hektisk över hela skivan och det är helt rätt.

Ibland trycker Royce ner Eminem ordentligt, när pondus vinner över fräckhet. Han skiner inte lika starkt som den ovilliga superstjärnan, men han är inte sämre. Royce Da 5’9″ är en väldigt begåvad rappare, och det påminner Hell: The Sequel om. Senare i år ska Slaughterhouse släppa sitt andra album, det första på Shady Records, men utöver hans många samarbeten släpptes även en soloplatta i somras. Jag har ännu inte hört det albumet, men efter att äntligen ha gett det här albumet lite tid är jag väldigt sugen.

Ibland blir de den dynamiska duo som man har längtat efter i tio år, men särskilt samspelta är de inte. Och behöver inte vara, det blir skitbra ändå.

Lighters, med dötråkiga Bruno Mars, är årets töntigaste låt. Låten sticker ut bland den hårda, inte så sällan mordiska, inlevelse som de två männen oftast visar upp. Kanske har den tack vare mycket snurr på radio fått en del skivor sålda, men jag anar att de mjuka fansen inte får ut mer än mardrömar av resterande låtar på albumet. Vilket faktiskt skulle kunna vara vad Eminem och Royce Da 5´9″ har planerat hela tiden? Oavsett så är det en riktigt unken spya.

Den extrema dåligheten till trots, så vinner de bra låtarna. Man kan glömma det mesta med snabba I’m On Everything och dess klockrena hook. Vill man ha minnesvärda melodier finns Above The Law och Take From Me, men det som jag hurrar mest för är de låtar där de båda rappar flodvåg över hårt studs.

Ojämnheten till trots är Hell: The Sequel riktigt bra hiphop, av en duo som mer är två fantastiska rappare än ett symbiotiskt par. Em och Royce bryr sig mer om att spotta rader än något annat vilket inte ger något utrymme för utspårat kaos, förutom hjärndödheten i tidigare nämnda töntlåt då. Men det blir heller inte medelmåttigt. Det går på i ett bra tempo och det som går en förbi vid första lyssningen lockar en till att lyssna igen. Jag gillar att lyssna på det här, efter en tid med lite hiphop har dessa två tagit mig tillbaka och det gör mig väldigt glad, fast när Bad Meets Evil från 1999 blir nästa låt att spelas i iTunes inser man att det sannerligen var bättre förr.